Nationalism är fult - utom ibland

Bloggaren sitter just nu och kollar på Filip och Fredrik i sin kavalkad över 1994. De kallar det för "Det patriotiska året". Att kalla det "nationalistiskt" skulle säkerligen få alla röda lampor att lysa.

Men äkta nationalism är det frågan om när man hyllar det svenska fotbollslandslaget eller ishockeyhjältarna när de kommer hem med pokaler sträckta över sina huvuden. Svenska flaggor som sveps runt kroppen, champagne och bad i Sergelfontänen speglar den överlyckliga känslan över att vara riktigt svensk idag. För imorgon är det förbjudet igen.

Schlagerfestivalen är ett annat event när våra svenska hjärtan klappar lite fortare. ABBA:s jordskredsseger 1974 satte Sverige på Europakartan för all framtid. Den svenska vänstern var dock mindre förtjust. Aldrig har väl svenska artister varit så avskydda som ABBA på 70-talet. Men av vänstern förstås. Alla normala människor blev som tokiga. På den tiden var det stort, riktigt stort att vinna Schlager-EM.

Det verkar som om vi måste prestera för att vara värda någon form av nationalistiska uttryck. Att bara känna samhörighet och gemenskap med sitt land och landsmän räcker inte. Då ses nationalismen som farlig.

Det man ofta glömmer är att solidaritet också är en del av nationalismen. Man är beredd att skydda andra när dessa hotas, man är beredd att offra sig själv för sitt lands öppenhet och frihet. Något sådant har vi inget utav i Sverige. Här visar man solidaritet genom skattsedeln, knappast frivillig sådan.

Mona Sahlin - vars namn alltid kommer att förknippas med Toblerone, svenskförakt och det fantastiska högvattenmärket "det är häftigt att betala skatt" - är faktiskt inte alltför ovanlig (fast hon är ju korkad ur ett universiellt perspektiv också). Svenskar rynkar på näsan åt nationalistisk yra.

Norge, vars nationaldag infaller den 17:e maj, vet hur man firar. Och vi svenskar är fruktansvärt avundsjuka på dem!
Längtan efter Norgevarianten av nationalism sprider sig även till media och affärsmän. Så när man gjorde 6:e juni till nationaldag så var det inte en gräsrotsrörelse. Och där sitter vi nyvakna och förvirrade: "Hur gör vi när vi firar vårt land?"

Orsaken till svenskarnas bristande nationella känsla av stolthet och samhörighet är flera:

1. Vi har inte haft krig på 200 år.
2. Våra statsmakter skuldbelägger de eventuella nationella känslor som finns och kallar dem för populistisk rasism.
3. En andlig fattigdom där högre värden av tillvaron får stå tillbaka till förmån för snuttifiering av världen där löneskillnader och kvotering ses som viktigaste att kämpa för (eller emot).

Punkt 1 är självklar; har inte ett land befunnit sig i krig på så länge finns inte plattformen kvar för något av de positiva nationella värdena.

I punkt 2 och 3 speglas maktelitens övertagande av folkets intressen och gör om dem till något annat. I vårt fall ett underminerande av det nationella sammanhanget alla folk har för samhörighet och gemenskap.

Punkt 3 är en konsekvens av just detta. Plus att okunskap om vår historia har gjort det möjligt för statsmakterna att skapa en egen typ av sammanhang och historia.

Svaret är "den svenska modellen". Det är den som folket inympas med som det enda rätta. Det är den som är svaret på alla frågor. Det är den som kan sammanföra människor, förutsatt att man delar de här värderingarna. Den svenska modellen: en krass fördelningspolitik och välfärdens underbara frälsning. Plus världens högsta skatter.

Nationaldagen har blivit den dag då man firar att "nysvenskar" har fått sitt medborgarskap.
Det är väl ett sätt att stävja den farliga nationalismen som annars kan bli resultatet av att vi har försetts med en nationaldag.
Man baxnar.

Kommentarer

Thomas! sa…
Jag är så fruktansvärt trött på 68-vänsterns Sverige! SVT68, "vilse i pannkakan", Palme - nostalgi och hela "villabitten"!
Det tar aldrig slut och ovanpå detta har tillkommit den totalt vansinniga "massinvandringen" och för vem och vilka får man fråga?
Får aldrig detta stackars land vara i fred för organisationer och "dårar" som alltid ställer absurda krav, vilka "alla andra" skall betala?
Jag har blivit totalt ointresserad av svenska "jippon" såsom fotboll med "zlatan", ishockey, meningslösa melodifestivaler, insamlingar i TV där 2% når fram efter artistgager och långresor för TV-folket är betalda. Svenska folket som röstar på politiker mer intresserade av andra nationer och andra nationers medborgare än sina egna! Snart pensionär och då kan jag flytta ifrån "dårhuset Sverige"! Jag har tidigare arbetat och bott utomlands och ångrar mig bittert att jag inte stannade kvar. Men äntligen kan jag flytta och skriva mig i ett land med varmare klimat,låga skatter och inte ett "huckle" så långt ögat kan nå!
Tack för mig!
Bra och tänkvärt inlägg. Tack för det!
Bernt sa…
Nationalism är bra, annars får vi gå över till tribism, eller klansamhälle för att få hjälp när vi behöver.
Martin sa…
Medborgarskap till vadå?
Lotta sa…
Har glömt vilken kommun det var förra året, men där hade man kurdisk folkmusik på nationaldagen. Jag hörde ordf. för Sveriges hembygdsförbund i radion. På frågan om det finns en kurdisk kultur svarade han ja. På följdfrågan om de finns en svensk kultur drog han på orden, sedan sa han att det svenska är svårt att definiera. Sverige är den sista sovjetstaten... Han var väl rädd att bli kallad rasist...
Maj Grandmo sa…
Här i Uppsala brukar man ha kurdiska musiker som försöker sjunga "Du gamla du fria". Allt för att skapa gemenskap är det meningen att man ska tycka. Men det gör bara främlingsskapet ännu större och får dig som svensk att undra vad du egentligen gör här.

Det verkar som om Sveriges nationaldag har blivit mångkulturens nationaldag... Ja, något land måste ju ha det också.

Att mångkulturidealet är ett sionistiskt påfund tror jag inte på. Men det finns väl även bland judar som gillar det. Fast de i Malmö är nog inte så förtjusta.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många