Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2013

Martyr rimmar på vampyr

Bild
Det är inte så många som har mött en vampyr får jag förmoda. I sådana fall är det bäst att tänka om. De finns faktiskt runt omkring oss. Men de har varken spetsiga hörntänder eller klohänder. Istället är det de där som finns till för andra bara, har tillbringat hela sitt liv med att föda barn och sett till att de har blivit drägliga människor. Och det har offrat precis allt. Ingenting blev som de hade tänkt sig. De fick istället bara offra sig. För andra. Och otacksamhet är ju världens lön. "Vem tänker på mig?". Du kan sitta där vid deras väldukade matbord med en känsla av att du knappt kan svälja maten. För du vet att snart kommer det. Det där välbekanta nålsticker. Gjort med en ishacka. De förnekar sig aldrig. Martyrerna. Och du kan i början ha svårt att förstå varför du sitter där och blir mer och mer frustrerad. Men vartefter skådespelet pågår och utvecklar precis som du har föreställt dig det, så vet du det. Den här personen suger ut mig. En tjuv. Känslotjuv.

Sverige har totalt tappat anseendet - överallt

Nu har den politiskt korrekta maffian gått ett steg för långt. Sedan tidigare har ju kritik och typ hjärndöda kommentarer om Danmark som "pissland" passerat därför att Danmark sedan länge har skippat såväl formellt som informellt åsiktsutbyte med Sverige. Att hålla på att kasta skit på ett hedersamt land som Danmark kostar. Frågan är om det inte kostar ännu mer att göra detsamma mot Norge. "Humoristen" Özz Nojan utmärkte sig i trevliga talk-showen Skavlan (suverän programledare) genom att pissa ner Norge som rasistland, à la det klassiska nazistgreppet. På vilket sätt var Nojan rolig? Svaret är att Nojan inte alls är rolig. Han är bara en ovanligt hetsig, men annars fullt normal svensk "anti-rasist". Som en sådan har man en allsmäktig och gudfruktig rätt att slå andra på käften, både fysiskt och rent symboliskt. Även om det gäller ett helt land så tar sig en s k anti-rasist varje tillfälle att fördöma och skita ner detta utifrån sin egen högtstående o

Angående bloggutseende

Om nu någon tycker att bloggutseendet växlar, så är det bara att klicka till vänster över bloggvyer. Där kan man själv bestämma över hur bloggen ska se ut.

Schizofrenogena mödrar och Margit Norell

Tomas Quick/Sture Bergwall är en riktig domptör. När han vickar på arslet och öppnar sin dumma trut så följer media upp som om han vore råttfångaren från Hameln. Karln är en riktig slemtorsk och en världsmästare på manipulation. Och visst har han begått brott. Såväl rån som misshandel och våldtäkt. Men någon seriemördare var han aldrig. Det var bara en booster för egot att gå och erkänna femtiosextio mord. Så egentligen ska han faktiskt släppas fri. Att sitta i 22 år för ovannämnda brott är inte mänskligt. Men som sagt, man vet ju inte allt. Hans terapeut, Margit Norell har nu fått såväl hundhuvudet som bära skott för att det var hennes fel att han erkände morden, trots att hon har varit död i åtta år. Nu spyr alla galla över de psykoanalytiska/dynamiska terapierna. Utan att veta ett skit. Naturligtvis har Quick/Bergwall bara fått en tillräckligt god syndabock för att ha erkänt mord han aldrig begick. Dessutom var han ju "påverkad av narkotika". Denna "narkotika&qu

Hjälplöst läge

Bild
Sverige är ett riktigt pittmätarland. Om någon hör lite nyheter ibland så återfinns det nästan alltid ett inslag som handlar om klyftor, orättvisor och skillnader. Det kan handla om i princip allt; från skostorlekar för kvinnor och män till skillnaden mellan att bo i ett stort hus eller ett litet hus. För att inte tala om löneskillnader och fattiga barn (som inte alls är fattiga, bara "relativt" fattiga). Bloggaren har inte mycket till övers för alla jämförande studier därför att uppdragsgivaren till forskarna även har gett i uppdrag att bekräfta en i förväg redan uppställd hypotes. "Idag ska vi visa att det inte finns kvinnoskor i storlek 44 t ex.". Det finns ett oändligt antal skillnader mellan människor. Även som enäggstvilling så är man olik den andre. Problemet i Sverige är att man inte ser till medborgarna som individer utan alltid som en del av en grupp. Det är en kollektivistisk syn på människan och skapar bara enögdhet och avundsjuka. För att ko

Nej nu EUävlar!

Bloggaren brukar inte skriva om EU. När vi röstade på 90-talet röstade jag 'ja'. Men då bestod EU av 15 länder och fungerade... ganska bra. De 15 länderna var västeuropeiska och där fungerade EU mest som ett underlättande av handel och utbildningsutbyte. Men så, på Sveriges intensiva frontoffensiv, uppstod idén att inhysa de gamla öststaterna. Så nu med 27 länder, så har EU förvandlats till en stor socialbyrå. Men nu börjar även de gamla oxarna slakna. Egentligen är EU:s uppgång och fall ett fantastiskt forskningsprojekt. Med en nästan skrämmande klarhet är det en bild av att välfärdsmodeller är dömda från första pennstrecket. S R Larsson är en svensk-amerikansk ekonom som är extremt kritisk till hur Europa har utvecklats. Och han lägger hela ansvaret på de försåtliga välfärdsstaterna. SÅ goda, men med så onda idéer med människoförakt i grunden. HÄR en presentation av hans "Ending the Welfare State". EU:s senaste projekt för att rädda King Kong från att slitas

Dagens språkpolis

Bild
För att vara ärlig, bloggaren är en riktig språkpolis. Men kanske inte riktigt så gnälligt som andra språkpoliser brukar vara. Dialekter är helt underbara. Jag blir så förbannad när Stockholmsradio har någon kissnödig fjant som ska vara rolig börjar säga idiotier... på annan svensk dialekt. Annan svensk dialekt än stockholmska. De brukar mest hyckla Mälardalens gnälldialekter, tacksamma visst, men roligt? Eftersom bloggaren själv är född i både gnäll- och brännvinsbältet så kanske min irritation kan vara en följd av båda. Den lilla staden Köping är min födelseort. En liten sketen småstad, men belägen vid Mälaren med en fantastisk utsikt från Malmön där jag brukade bada som liten. Läs mer

Den största skillnaden mellan sjuk och frisk = Döden

Bloggaren hade ett samtal med en god vän om hur och när psykisk sjukdom utvecklar sig. Till väldigt hög grad debuterar psykisk sjukdom i slutet av tonåren fram till 30-årsåldern. Sedan finns det vissa former av sent utvecklad schizofreni som dyker upp först vid 35-45 år. Denna form är den med allra sämst prognos. Men den är ovanlig som tur är. Min vän hade ett överraskande svar på vad som utlöser psykisk sjukdom. När jag hörde det förstod jag att han förmodligen hade rätt även om andra faktorer också spelar roll. Det som skiljer oss människor från andra däggdjur (ja, människan är ett däggdjur), är att vi förstår att vi är dödliga. Som barn och tidiga tonåringar lever vi också i en trygg ovetskap om vår dödlighet. Men några år senare, fr o m 15-18 årsåldern så slår vetskapen ner som en bomb. Vi ska dö, en dag i framtiden ska vi inte längre gå här på jorden. Denna fruktansvärda insikt drabbar oss emellertid på olika sätt. Vissa drabbas av ett djupt obehag och rädsla för hur slutet

Hur man överlever i fem länder - utan pengar Del 5: Malmö

Bild
Vi löste biljetter till Puttgarten den absolut norrpunkten, Tyskland. Därifrån gick ett antal fullspäckade färjor till Rödby, Danmark, London och Malmö, Sverige. Vi var dödströtta och somnade. Men denna gång ankrade båten i Malmö, så det var ingen risk att vi skulle missa staden. Malmö, gangsterstaden. En liten skitstad med Sveriges tråkigaste centrum, slår t o m Stockholm. När jag bodde i Lund på 80-talet var Malmö en fin, lugn och ganska trivsam stad, framför allt beroende på alla fantasiska restaturanter och suveräna parker: Kungsparken, Pildammsparken, stora parker som påminner om engelska parker. Vi kollade igenom våra monsterpengar, de skulle inte räcka upp till Stockholm. Så istället gick vi ut och åt, en riktigt tung och blodig biff. Vi skämtade om att nu bidrog vi till den globala uppvärmningen. Kon, ifråga, hade fist och rapat enormt många gånger innan den blev mat. Och vi skulle också fisa och rapa efter att vi hade ätit upp biffen. Rena kedjereaktionen. Jag had

Hur man överlever i fem länder - utan pengar Del 4: Frankfurt

Bild
Att ta sig en tupplur på bussen hade alltså fått ödestigra konsekvenser. Chauffören upplyste oss om att det var Frankfurts flygplats. Han ville ha betalt för att ta oss till Frankfurt, men nu var kassan tom igen. Så det var våra tummar som åter fick tjänstgöra. Efter två långa timmar fick vi så lift. Den här gången var det en långtradare. Han sade på knackig engelska att det var kul med lite sällskap och så bökade vi in oss i framsätet. Det var långt in till Frankfurt så chauffören hann upplysa oss om "heta ställen" i stan, parker, restauranter, pubar och allt han tyckte två "unga tjejer" skulle gilla. Han släppte av oss någonstans i periferin, så det var apostlahästarna som gällde in till staden. Våra ryggsäckar var lätta som fjädrar, det var i princip bara sovsäckarna som vägde något. Frankfurt var en dassig stad. Förmodligen så bombad under WW2 att inga gamla kulturbyggnader fanns kvar. Istället bestod stadskärnan av extremt nya, fula skyskrapor, eller ja,

Hur man överlever i fem länder - utan pengar Del 3: Bryssel

Bild
Den här skutan vad en riktig yacht. Vi gick omkring från den ena lyxiga baren, restauranten, casinot och.... hmmm. Det tog en timme. Sedan förstod vi att vi hade klivit på fel båt. Vi fick många konstiga blickar från kvinnor klädda i sina små svarta. Och män oklanderligt klädda i mörka kavajer, svarta skjortor och ljusa chinos, betraktade oss irriterat. En av dem kom fram och frågade rent ut om vi inte hade "kommit fel". Jo, det hade vi ju, fast vi hade ingen aning om att det var fel från början. Han rynkade ögonbrynen och menade att han kunde ju inte slänga ut oss nu. Det var vi tacksamma över när vi hörde vågorna fräsa mot båten. Men resan, som överraskande nog, tog oss till Bryssel, var ett sällsamt party, där till en början det minglades med lillfingret utsträckt och artiga fraser utbyttes. Men sedan bröt det loss. Vi snackade in oss med två killar/män som satt i EU-parlamentet. När de hörde att vi var på vift utan vare sig pengar, husrum eller kläder började de skrat

Hur man överlever i fem länder - utan pengar Del 2: London

Bild
När Köpenhamn försvann bakom oss visste vi inte ens vilket håll vi var på väg mot. Vi hade hoppat på en buss och betalat en minisumma, men vart bussen gick missade vi. Även om vår biljett knappast kunde räcka ända till Esbjerg så var det ändå där vi klev av eftersom bussen inte gick längre. I sådana fall skull vi ha kantrat och blivit flytande i kanten av Nordsjön. Esbjerg, nästan längst ner men vid kusten i västra Jylland, är en internationellt präglad stad med åtskilliga turister. Men i regel stannar de inte så länge. Från Esbjerg går nämligen Englandsbåtarna. När färjan lägger till i Harwich är man redan halvvägs inne i London. London är en enormt stor stad, speciellt till ytan. Vi reste i timtal innan vi kom till de mer centrala delarna. Resan till Harwich betalade vi till en fjärdedel, snackade lite om kompisar som hade gått före oss in och att vi bara skulle gå och hämta dem så kunde vi betala resten. Man skakade på huvudet, klippte i en biljett fyra gånger och lät oss pass

Hur man överlever i fem länder - utan pengar Del 1: Köpenhamn

Bild
Vi var inte så gamla, men inte unga heller. Bloggaren hade varit fucked-up ett antal år, men nu skulle det levas. En typisk bild; två halvunga/gamla tjejer med 50-liters ryggsäckar plus en gisten gitarr. Och sedan, varsin envis tumme. Det gick fortfarande att lifta i Sverige då, men ändå inte som förr skulle det visa sig. Men på ett dygn var vi nere i Göteborg, slog upp tältet och upptäckte avenyn. Men vårt egentliga mål var Köpenhamn. Så vi fortsatte ner mot Skåne, en riktig omväg tog oss till Landskrona. Mannen som hade plockat upp stannade helt abrupt. Det blev tyst. Han började treva med sin hand över mina ben, och först blev jag paralyserad men min kompis i baksätet tog upp gitarren och klippte till honom över bakhuvudet. Handen mot mitt lår avlägsnade sig snabbt. Vi tumlade ut med bultande hjärtan och tomma huvuden. Vi hade faktiskt glömt våra ryggsäckar med alla kläder, alla hygienartiklar, nödvändiga mediciner och.... våra pengar. Men gitarren var med. För att se det från d

Flaggan i topp!

Mirakler existerar fortfarande. Bloggaren har fått en lägenhet. En RIKTIG lägenhet! Kampen om den varade en vecka, det ställdes orimliga och idiotiska krav. Mopsan som avslog min förstaseedade anmälan var verkligen perplex när jag kom med bunten på ungefär 20 sidor och slängde den på hennes skrivbord (nåja). Lägenheten finns i ett område som stod färdigt 2009, så den är i samma klass som lägenheten jag trodde mig vara tvungen att sälja. Men den här är en hyreslägenhet, så det förenklar processen. Jag har befunnit mig i en total stresspiral i en månads tid, nu behöver jag rehabilitering. Jag minns min nyårsönskan förra året: Att jag skulle ha en riktig bostad när 2013 gått i graven. Det verkar som det precis kommer att infrias. 1 december bär det iväg från skjulet, men det har tjänat mig väl. Förutom att jag inte har haft någon plats för vänner på besök.... Och så finns det inte en enda lykta här utanför, så det är tur att jag laddade ner den där ficklampan till mobilen. Men nu sk

Finns verkligen al-Quida?

Bild
"There's nothing to fear but fear itself", lär Churchill ha sagt (fastän det var någon annan mer tillbakadragen egentligen). Men oavsett; det är SÅÅ sant. All förväntansångest inför en utmaning är värre än själva utmaningen. Bloggaren har stått på många scener och spelat, både i helt rockband, i en duo och så singel. Det är en riktig ego-tripp... men först efteråt. Inför en spelning hade jag åtminstone i början en katastrofal ångest. Det värsta var att händerna darrade. Inte bra när man ska spela gitarr. Men sedan, halvvägs in i första låten släppte det. Det var ingenting annat än ångesten att vara rädd för. I olika former av fobier så är det denna förväntansångest (man förväntar sig att få ångest) som dominerar. Det leder till undvikande av den ångestskapande situationen därför att man på Pavlovs-vis har fått ångest vid ett sådant tillfälle, särskilt en panikångestattack är ett enormt påslag av stresshormonet adrenalin men också en ren neurologisk reaktion där hjärna

Sverige har upphört som rättsstat

Bild
Nu är det nog! Ytterligare en gängvåldtäkt där gärningsmännen går fria! Men med tanke på att den svenska tillämpningen av straffskalan är rena skämtet så spelar det praktiskt sett ingen roll om de blir dömda eller ej.  Däremot är en helt friande dom en signal till de små lymlarna med arabiskt klingande namn. Här finns samtliga namngivna. Även om tjejen säger nej så behöver man som kille inte ta någon hänsyn till detta; det ligger inom lagens råmärken att sätta på en brud även mot hennes samtycke. I andra mer utvecklade länder så ingår en samtyckesparagraf i lagen om våldtäkt. De här punkterna i våldtäktsmål föreslog FP:s landspartimöte redan 2009: Förundersökningsledaren vid sådana brott ska vara skyldig att begära att målsägandebiträde förordnas redan under förundersökningen. Genomför därför i den delen Målsägandebiträdeutredningens förslag. Rätt till självbestämmande: "I Sverige har under 2000-talet generellt cirka 1 av 10 anmälda våldtäkter gått till lagföring (Dies

DD - Mer än Dagen D

Dagen D brukar den kallas. Västalliansens landsstigning i Normandie den 6 juni 1944. De amerikanska och kanadensiska styrkorna kom luftvägen. Men egentligen hette den Operation Neptune. Ja, det finns fler namn, kärt barn har många namn. Men förkortningen DD betyder också Dubbeldiagnos. Så här beskriver Nätverket DD diagnosen: "Med dubbeldiagnoser avses beroende/skadligt bruk enligt ICD-10 eller beroende/missbruk enligt DSM IV, som föreligger samtidigt med psykisk sjukdom eller personlighetsstörning enligt nämnda diagnossystem." DD-patienter är de som står allra längst ner i prioriteringshiearkin inom vården. Det finns inga specialister på DD, det finns inte heller några avdelningar avsedda för DD-patienter. Det som har gjorts är att lägga över ansvaret för dessa människor på kommunerna. Fast dessa drar inte i alltför många växlar för dessa "brukare" heller. Lite Antabus-utdelning där, lite kuratorssnack där. Men ingen behandling. Bara små poster i budgeten f