Det rotlösa Sverige
Det finns en egenskap som är sällsynt i dags Sverige: Stolthet. Mycket beror det på likriktningen och Jante. Men det är mer på individnivå. En svensk har problem med att sticka ut, ge egna avtryck, uttryck och fritänkande.
Bloggaren har ofta återkommit till att Sverige inte består av självständiga individer utan som kollektiva arbetsenheter. Vi får vårt värde genom våra arbeten. Som helst ska vara så vanliga som möjligt och så lågbetalda som möjligt. De med akademikerjobb som utmynnar i en högre lön väcker avundsjuka och missunnsamhet.
Att bara definiera varandra efter arbete lämnar en besk smak av tomhet efter sig. Alliansen har t o m ytterligare förstärkt denna attityd genom sin "arbetslinje".
Och svenskarna verkar mer vilsna än någonsin.
Visst är ett jobb en nödvändighet för försörjning och självständighet. Men man kan inte identifiera sig efter ett jobb. Det är osunt.
Identitet handlar om själ, det innersta i en individ. Det som gör varje människa unik. En samling egenskaper som samlas i en helt egen mix. Till detta kanske tillkommer: stolthet över att vara den man är. Det där att känna att man bottnar i sig själv och är speciell.
Den här speciella mixen blir inte annorlunda p g a att man har vissa anlag och förmågor gemensamt med sina föräldrar, syskon, farföräldrar. Att känna stolthet över sig själv är att tillskriva sig ett alldeles eget värde och existensberättigande.
Rotlösa människor är de som inte bottnar i sig själva utan får sitt värde utifrån, måste bekräftas av andra för att skaffa ett innehåll i livet. Det är dessa som känner sig vilsna och inte känner varken stolthet eller unika i en inbillat hotfull omgivning. Man blir helt beroende av denna för att känna sig som en del av livet och gemenskap med andra som slåss mot samma fiende. Att bli bekräftad av omgivningen blir central och det speciella får stryka på foten. Liksom stoltheten.
Dessa egenskaper går igen även på en högre kollektiv nivå. Det nutida förnekandet av svensk som egen folkgrupp är egentligen bara en konsekvens av nertryckande av svenskens nationella identitet. Det är i själva verket bara en vidareutveckling av den tidigare förda förbannelsen av nationalism, även i soft-version. All nationalism stinker Hitler lång väg för etablissemanget.
Den tidigare socialdemokratin förde inget krig mot nationalismen. Tvärtom. "Sverige åt svenskarna" sade Per Albin och Erlander förklarade Sveriges framgångar med att vi hade "ett homogent samhälle med avseende på ras och kultur".
Sådana uttalanden idag skulle innebära fängelse. I alla fall att man förstörde hela sin politiska karriär och inte fick något nytt jobb.
Alla folk behöver en nationell identitet. Precis som på individnivå måste man hitta sin egen botten för att känna sig trygg. Identiteten förmedlar ett värde. Värdet förmedlar stolthet.
Att vara så beroende av andras omdömen leder till rotlöshet och frustration. Man kan inte längre lita på någon, inte ens på sig själv eftersom man har så dålig inre förankring.
Den enda identiteten som blir möjlig blir att skapa sig en yttre fiende. Från denna kan man identfiera sig själv som ett "anti"- detta.
Men att vara ett "anti" skapar bara negativism, falskhet och hyckleri. Det bygger på att bli accepterad av andra och därifrån kunna skapa någon form av egenvärde.
En Sd-medlem fick i förrgår en sten i huvudet av ett "anti". Han ringde till polisen, som dock inte dök upp när det fick höra talas om Sd-medlemskapet. Operatören sade då:
"Alla har rätt till en åsikt, men i ditt fall får man skylla sig själv".
Det är ju talande för det iskalla klimatet som Sverige har idag. Människor tar ut sin frustration, sin vilsenhet och sina bottenlösa djup på "det där onda".
Och det skapar det som svenskarna behöver mest: Identitet.
Men stoltheten lyser med sin frånvaro. Man kan inte vara stolt över att vara "anti" och "icke".
Och när det har gått så långt att man begår våldsbrott för att bli bekräftad, då är vi riktigt illa ute,
Bloggaren har ofta återkommit till att Sverige inte består av självständiga individer utan som kollektiva arbetsenheter. Vi får vårt värde genom våra arbeten. Som helst ska vara så vanliga som möjligt och så lågbetalda som möjligt. De med akademikerjobb som utmynnar i en högre lön väcker avundsjuka och missunnsamhet.
Att bara definiera varandra efter arbete lämnar en besk smak av tomhet efter sig. Alliansen har t o m ytterligare förstärkt denna attityd genom sin "arbetslinje".
Och svenskarna verkar mer vilsna än någonsin.
Visst är ett jobb en nödvändighet för försörjning och självständighet. Men man kan inte identifiera sig efter ett jobb. Det är osunt.
Identitet handlar om själ, det innersta i en individ. Det som gör varje människa unik. En samling egenskaper som samlas i en helt egen mix. Till detta kanske tillkommer: stolthet över att vara den man är. Det där att känna att man bottnar i sig själv och är speciell.
Den här speciella mixen blir inte annorlunda p g a att man har vissa anlag och förmågor gemensamt med sina föräldrar, syskon, farföräldrar. Att känna stolthet över sig själv är att tillskriva sig ett alldeles eget värde och existensberättigande.
Rotlösa människor är de som inte bottnar i sig själva utan får sitt värde utifrån, måste bekräftas av andra för att skaffa ett innehåll i livet. Det är dessa som känner sig vilsna och inte känner varken stolthet eller unika i en inbillat hotfull omgivning. Man blir helt beroende av denna för att känna sig som en del av livet och gemenskap med andra som slåss mot samma fiende. Att bli bekräftad av omgivningen blir central och det speciella får stryka på foten. Liksom stoltheten.
Dessa egenskaper går igen även på en högre kollektiv nivå. Det nutida förnekandet av svensk som egen folkgrupp är egentligen bara en konsekvens av nertryckande av svenskens nationella identitet. Det är i själva verket bara en vidareutveckling av den tidigare förda förbannelsen av nationalism, även i soft-version. All nationalism stinker Hitler lång väg för etablissemanget.
Den tidigare socialdemokratin förde inget krig mot nationalismen. Tvärtom. "Sverige åt svenskarna" sade Per Albin och Erlander förklarade Sveriges framgångar med att vi hade "ett homogent samhälle med avseende på ras och kultur".
Sådana uttalanden idag skulle innebära fängelse. I alla fall att man förstörde hela sin politiska karriär och inte fick något nytt jobb.
Alla folk behöver en nationell identitet. Precis som på individnivå måste man hitta sin egen botten för att känna sig trygg. Identiteten förmedlar ett värde. Värdet förmedlar stolthet.
Att vara så beroende av andras omdömen leder till rotlöshet och frustration. Man kan inte längre lita på någon, inte ens på sig själv eftersom man har så dålig inre förankring.
Den enda identiteten som blir möjlig blir att skapa sig en yttre fiende. Från denna kan man identfiera sig själv som ett "anti"- detta.
Men att vara ett "anti" skapar bara negativism, falskhet och hyckleri. Det bygger på att bli accepterad av andra och därifrån kunna skapa någon form av egenvärde.
En Sd-medlem fick i förrgår en sten i huvudet av ett "anti". Han ringde till polisen, som dock inte dök upp när det fick höra talas om Sd-medlemskapet. Operatören sade då:
"Alla har rätt till en åsikt, men i ditt fall får man skylla sig själv".
Det är ju talande för det iskalla klimatet som Sverige har idag. Människor tar ut sin frustration, sin vilsenhet och sina bottenlösa djup på "det där onda".
Och det skapar det som svenskarna behöver mest: Identitet.
Men stoltheten lyser med sin frånvaro. Man kan inte vara stolt över att vara "anti" och "icke".
Och när det har gått så långt att man begår våldsbrott för att bli bekräftad, då är vi riktigt illa ute,
Kommentarer