Vidunder i mänsklighetens namn
En kväll i stadens centralaste delar. Hon är nog det magraste jag sett. Håret är slickat utefter skallen i en fet kaka. Hon drar på en sådan skrinda som man brukar dra sina småbarn i förr i världen. Sakta drar hon skrindan av armar vars muskler sedan länge är uppätna av brist på föda. Jag har tidigare stött på henne och då erbjudit henne att hjälpa henne med bara något litet. En hundring? Ett telefonsamtal? Men hon är stolt. Svarar inte. Jag vet inte om jag ska beundra henne eller bara tycka synd om henne. Fast jag vet ju att för henne spelar det inte någon roll. Hon har lämnat sverigedrömmen om statens och människornas eviga godhet bakom sig. Jag frågar mig där på soffan mittemot om hon någonsin har trott på den. Eller är hon bara en fattigare och mindre lyckosam version av mig själv?