De sista sossarna
De går ur tiden nu. Långsamt flyter de in ljuset till det eviga blå. De var arkitekterna som byggde Sverige, innovatörerna, kreatörerna, kraftsamlarna. Vi som har dessa som sin föräldrageneration föddes in till ett färdigdukat bord. På bordet stod oxsteken med egentillverkad gräddsås och med ris à la Malta som efteråt. Mamma diskade efteråt, soporna packade hon in i en miljövändlig dagstidning och slängde ner det i det idag förhatliga sopnedkastet. Hon hade det hållbara perspektivet utan att någon näpsigt hade skrivit det på hennes näsa. Och ingen feminist kunde anklaga henne för att hon inte hade tagit sig in i arbetslivet. För som darrig 13-åring gick hon över den välkrattade gången upp till det Fina huset, det med fyra skorstenar. Hon skulle sköta ett helt hushåll alldeles själv. D v s den gamla tidens RUT. Hon blev visad runt i det stora huset. The grand tour slutade i köket. Den finnige 18-årige sonen i familjen, odrägligt bortskämd, beordrade henne snorkigt att göra "