A-barn, B-barn och C-barn

För 50 år sedan var barn bara barn. Det fanns visserligen blyga barn, trotsiga barn, busiga barn och bortskämda barn. Det fanns också barn med rika föräldrar men de flesta barn räknades in i någon form av kontinuum där inga etiketter egentligen var intressanta.

Idag är en annan tid, en annan anda och en annan syn på barns olika beteenden. Det har blivit komplicerat att vara barn. Barn växer idag upp på institution där en politisk korrekt fostran förmedlas genom experter och specialutbildade pedagoger (t ex genuspedagoger).

Trots detta (eller snarare p g a detta) är Barnpsykiatriska kliniker fulltecknade flera månader framåt. De svenska barnen mår dåligt och lider av psykosomatiska symptom som magont, huvudvärk och muskelvärk. Det är stressen som tar kål på barnen. Ett högstatusbarn har en fulltecknad almanacka. Föräldrarna skjutsar dem från aktivitet till aktivitet kvällarna igenom.
De är A-barnen.

Men stress anses tillhöra ett högstatusliv och räknas inte som något märkvärdigt. Om däremot barn är okoncentrerade, ouppmärksamma och har svårt att sitta still, då kallas de till experter i speciella neuropsykiatriska team som ska göra en utredning på barnet. Att barnet är t ex skolomoget eller helt enkelt uttråkat för att han/hon är understimulerad i förhållande till sin intelligens, det tas sällan någon hänsyn till.

Istället får barnet genomgå flera dagars testning, även IQ, som syftar till att ge barnet någon form av diagnos. För en diagnos blir det. Det är hela vitsen med att man gör utredningen. De vanligaste diagnoserna vid ovan nämnda beteende är ADHD och ADD. Diagnoser som säkert tusentals barn har idag. De blir samhällets B-barn. Besvärliga, Busiga och Beteenderubbade.
D v s sådana de fanns för 50 år sedan också. De blev sedemera företagsledare och personalchefer.

En diagnos ska alltid efterföljas av en behandling. Behandlingar för ADHD är amfetaminliknande preparat. Att stoppa i så små barn den typen av droger är inget annat än oansvarigt och ger obehagliga vibbar från en svunnen tid. Tyvärr verkar människan inte ha förändrats av 80 års utveckling.

De som inte hör hemma i A-barnens skara måste behandlas till att fungera i samhällsstrukturen som inte godtar människor som avviker. Man skulle t o m kunna hävda att ADHD-barn är irriterande utslag på samhällskroppen. Det är nämligen så vuxenvärlden agerar och resonerar.

Autistiska barn, de med Aspergers syndrom och andra störningar i autismspektrat är också många och ingår också i stora åtgärdsprogram. Förr kallade man dessa för blyga. Men nu... De blir utrustade med behandlingsassitenter och hemhjälp. Naturligtvis utmynnar detta i att barnet tidigt i livet tilldelas en sjuk- och vårdidentitet. Många av dem får aldrig ett jobb utan hamnar ganska snart i sjukpension och evig rehabilitering som inte leder någon vart. Inskolning i inlärd hjälplöshet och koncentration på de negativa konsekvenserna av syndromet gör också barnet till ett offer.
Man blir då ett C-barn.

Men det återstår en grupp som är på framväxt: De anti-sociala personlighetsstörningarna. Förr i världen kallades de psykopater. Barn med anti-sociala tendenser platsar inte i någon kategori. De drogas ner med anti-psykotiska mediciner som gör dem slöa, tjocka och passiviserade. D v s som efter en gammaldags tvångssterilisering. Men nu är det hjärnan som steriliseras.

Diagnosbibeln, DSM IV följs nu upp av DSM V. Där har diagnoserna blivit hundratalet fler. Slutligen kommer ingen av oss räknas som normal. Minsta lilla egenskap ska medicineras och tränas bort.

De som tjänar klöver är läkemedelsjätterna. Dessutom ger de upphov till en aldrig sinande ström nya experter som ska omprogrammera felkopplade barn.

Och vi som tror oss så jämlika. Men den enda jämlikhet som räknas är den ekonomiska. I begreppet "barnfattigdom" räknas allt bara i om man har råd med en platt-tv eller inte.

De verkliga problemen vågar ingen ta i. Men framtiden kommer att döma oss. Hårt.

Kommentarer

Lotta sa…
Jag har en arbetskamrat vars son nu är i tioårs-åldern. Han har ett eget beteende, kan bara lämna skolan när som helst för att gå hem, leker inte med de andra, lever i sin värld, är okoncentrerad och orolig tidvis. När pojken fick amfetamin kunde hela familjen för första gången sittar runt matbordet, de kunde delta i släktträffar osv. för att pojken plötsligt kunde sitta still längre än i 2 sekunder. Tilläggas kan att hans föräldrar är mycket välanpassade och välutbildade, de bor på landet i ett vackert hus i underbar miljö, de har djur och föräldrarna är trygga och lugna människor. Inget av deras andra barn som är äldre och yngre har visat detta beteende. Pojken mår också bättre nu, är lugnare och mer tillfreds, för självklart har han tidigare lidit av sin oro. Du skriver mycket bra Maj, men varför missunnar du detta barn att må bra? Han kommer alltid att vara annorlunda, men varför får han inte må bra med mediciner? Varför skuldbelägger du hans föräldrar så?
Maj Grandmo sa…
Det som oroar är väl de långsiktiga effekterna. Ska barnet vara beroende av läkemedel hela livet? Dessutom växer sådana här beteenden bort. Men om man hela tiden tillför kemiska tillsatser kanske inte hjärnan utvecklas på ett korrekt sätt.

Men det jag egentligen reagerar på är den här problematiseringen av ganska vanliga beteenden och den biologisk-medicinska synen på människor överlag.

Din väninnas son kanske har en svår beteendestörning. Men i utredningen brukar inte sådant som skolmiljön och fritid räknas in. Bara de rent observerbara. Det kanske är en ovanligt jobbig skola han går i med dåliga lärare som inte kan upprätthålla ordning.

Det jag vill peka på är att det finns så oändligt många faktorer som kan räknas in utan att först utgå från en neuropsykiatrisk syn.
Lotta sa…
Min väninnas barn går i en liten skola på landet med 50 barn högst. Han har en konstaterad störning i hjärnan, precis som vissa har utvecklingsstörning så har han det, även om hans intelligens i många fall är normal så får hans hjärnskada honom att må dåligt och ger honom ett beteende som både är ett lidande för honom och hans omgivning. Sådana växer inte bort. Och ja - han kanske måste ta mediciner hela livet. Det finns människor som måste göra det, för att slippa lida, schizofrena är väl ett annat exempel på det. Med all respekt för alla de bra saker du skriver, så undar jag än en gång varför du missunnar honom och hans familj att må bra, uteslutande för att du har en princip att läkemedelsföretag skulle vara giriga? Tack vare nutidens läkemedel är det ju trots allt så att människor kan leva ett normalt liv utan lidande. Jag känner en kvinna med bipolär sjukdom som aldrig blev upptäckt förrän hon var i femtioårsåldern pga att hon hade övervägande depressioner och manierna var inte så tydliga. Hon hade ett fruktansvärt liv innan diagnosen, ställde till det för sig, hade skuld- och skamkänslor för att hon inte kunde psykologisera sig till att bli en bättre människa, för vad psykologerna antydde var att bara hon grävde tillräckligt i sin barndom så skulle hon kunna tänka, känna och bete sig annorlunda och då skulle hon bli bra. Hon bröt med sin mor för att hon fick veta att hennes sjukdom var moderns fel. Ingen kan fatta vilket helvete hennes liv var innan hon äntligen! fick mediciner som tog bort både dessa plågsamma depressioner och manier där hon ställde till det för sig, framför allt i relationer. Vilken känsla det var att för första gången i livet känna sig lugn, känna sig trygg, orka, slippa ångest. Tack vare läkemedel. Denna kvinna är tacksam för att det finns läkemedelsbolag som tillverkar dessa mediciner.
Både när det gäller denna kvinna och min väninnas pojke så får man tänka på hur deras liv skulle gestaltat sig om de levt för bara hundra år sedan, vilket lidande de skulle haft, och kanske som ofta förr, slutat med självmord.
Maj Grandmo sa…
Jag håller helt med dig. Vid konstaterad dysfunktionell förändring i hjärnan ska man naturligtvis behandlas. Likaså ska svåra psykiska sjukdomar behandlas med bra läkemedel som inte ger så svåra biverkningar.

Jag känner människor som har schizofreni som med medicin kan leva ett gott liv. Även de bipolära mår bäst av mediciner.

Däremot finns det en stor gråzon där man medicinerar människor mot särskilt depressioner som är högst förklarliga med tanke på personens livshändelser. Det tycker jag är fel väg att angripa problemet.

Likaså ger man överaktiva barn Concerta utan att någon speciell abnormitet finns i hjärnan. Det tycker jag är diskutabelt. Det kan ju innebära att de problem som orsakar överaktivitet och oro hos barn har med hemsituationen att göra. Eller en dålig skola.

Men din väns son verkar ju vara ett solklart exempel på att den här behandlingen är helt ok.
Och jag missunnar verkligen ingen att må bra. Tvärtom, det är ju mitt arbetsfält. Men till skillnad mot psykiater så går ju en psykolog igenom den psykosociala situationen.
Lotta sa…
Tack Maj! Jag misstänkte nog att vi var ganska eniga egentligen. Jag skrev mer för att det finns så mycket fördomar om psykiska sjukdomar, jag skrev för de andra som läser kommentarer. Alla har varit ledsna och så tror man att psykisk sjukdom är att vara lite mer ledsen än vanligt. Och man tror att allt går att "prata bort", i o med det skulle folk kunna skärpa sig friska om de bara ville, är attityden. Man skiljer inte på belastnings-/krisreaktioner och verklig psykisk sjukdom.
Maj Grandmo sa…
De med psykiska sjukdomar är den grupp som är mest stigmatiserade i samhället. Den slutna sjukvården har nästan helt försvunnit och man är hänvisad till ett liv i, visserligen egen lägenhet, i ensamhet.

Kommunen har under många år haft ansvaret för hjälp åt psykiskt sjuka. Bl a finns kontaktpersoner och boendestöd. Men kompetensen saknas inom kommunerna Det borde vara landstinget som har ansvar över detta.

Åter till barnen med ADHD, Asperger och liknande. Det som är så slående är att dessa barn inte "fanns" innan diagnoserna kom 1994. Och när jag gick i skolan för länge sedan var det sällsynt med svårt störda barn.

Jag tror att det beror på det onormala att växa upp och uppfostras av dagis och skola. Så lite kvalitativ tid med föräldrarna borde lämna avtryck i identitet och trygghetskänsla.

Kanske skapas det också kemiskt skumma reaktioner i hjärnan. Det är ju alltid så, hönan eller ägget. Vissa åkommor är man född med, andra bildas som en följd av arv och miljö.

Sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom har ju tydliga genetiska faktorer. Men de behöver inte utvecklas. I en gynnsam miljö kan sjukdomen hejdas.

Det är synd att skuldbelägga föräldrarna, men jag skulle vilja hävda att det mer är ett samhällsproblem där barnen i sin utveckling befinner sig långt från en naturlig uppväxt.
Anonym sa…
I Sverige är detta utbrett, minsta avvikelse från "Normalt beteende" och det anses direkt vara något fel på barnet. Tusentals barn som växt upp med föräldrar som inte gett dom nog uppmärksamhet och varit för själviska eller helt enkelt bara misslyckats som föräldrar har sett sina barn få diagnoser. Det är naturligtvis bekvämt för en misslyckad förälder att få skylla över det på barnet...jag har sett det på nära håll då en i familjen lyckats få en ADHD-diagnos på ett barn hon varit en kass förälder till. Vidrigt minst sagt. Speciellt vanligt är det i mindre kommuner där större delen av folket röstar på det socialistiska samhället och ser alla som avviker från det "Socialdemokratiska" beteendet som sjuka. Sverige har många mindre kommuner som fungerar som religiösa sekter.
Anonym sa…
Det du skriver om har ingen verklighetsförankring, däremot kn jag berätta om att 1938, tiden då PK-Sverige inte ens var uppfunnet så hade aftonbladet en tävling i vilka mödrar som uppfostrade årets A-Barn. I tävlingen tog man särskilt hänshn till barnets genetiska arv och ras. Senare på de glada 50-60 talen, också långt innan PK-Sverige såg man till att sterilisera kvinnor som som man ansåg bar på dåliga gener.
Nej tack du, jag lever hellre i dagens pk samhälle

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många