Också en feministisk spaning
Detta är ett inlägg om och då speciellt kvinnlig musik. Feministisk musik vet jag knappt om att den finns, bara att det har krävts en slags kvotering för kvinnliga artister till musikfestivaler därför att dessa inte är lika frekvent efterfrågade som dito manliga (läs killar och killband). Men med en feministisk regering måste naturligtvis musikfestivaler också vara feministiska så festivalarrangörerna har nog just nu pannorna i djupa veck för att trolla fram ett 50/50-utbud i sommar. Eftersom jag har sysslat med musik i hela mitt liv vet jag en del om branschen också även om jag själv mest har spelat i de mindre sammanhang utan att för den skull känt mig förolämpad och undanknuffad. Ett år spelade jag på Västerviksfestivalen tillsammans med en kille som skulle komma att bli en stor musikprofil i Lund, Ivar Sjögren. Vi kallade oss Tu Man Band och spelade och sjöng i stämmor, så vackert så. Det var mina låtar vi framförde och naturligtvis är jag stolt över att få framföra dem i så stor