En kvinnas bekännelser
Bloggaren kallar sig inte, som bekant, feminist. Men det gör mig inte automatiskt till en anti-feminist. Så länge feminismen arbetade för större makt och högre löner var jag med på tåget. Likaså att en kvinnas åsikter, inflytande och social uppskattning skulle väga lika tungt som mannens. Det sistnämnda; att en kvinnas sociala gångbarhet fortfarande inte är helt accepterad, har förmodligen gått vänsterfeministerna förbi. Om man är på fest med båda könen representerade så blir det ganska klart vilka som har det sociala företrädet: Männen. En kvinna som tar stor plats, skrattar högt och skämtar, anses nästan som någon med problem. Om hon drar skämt så skrattar ingen, ingen kvinna åtminstone. När en man levererar ett likartat skämt drar det ner ett helt åskväder av skratt. Det är faktiskt irriterande. Karl-Olov Arntsberg skriver två inlägg om detta med kvinnligt och manligt på sidan Invandring och Mörkläggning . Han menar att kvinnans sätt att undantrycka allt som sticker ut oc