"Same procedure as last year"
Att de aldrig tröttnar med att basunera sina rasismanklagelser mot alla som inte sjunger av lycka över mångkulturen. Ingen vurmare kan ju på allvar mena att mångkulturen är berikande som den ser ut idag. Då är ens verklighetsuppfattning allvarligt förvrängd. Att man inte förstår att man förlorar sin trovärdighet med alla utfall mot de som påpekar att invandringen till Sverige är ett förlustprojekt.
Nu är det Magnus Manhammar, s, som skriver i Sydöstran om hur de nordiska ländernas etablerade partier viker sig för de främlingsfientliga krafterna och mer och mer anpassar sin politik i deras riktning.
Det är kanske det som är demokrati? Att alla folkvalda får göra sin röst hörd och tas hänsyn till. Trots allt, det är ju hundratusentals människor som har röstat på partier som vill föra en mer restriktiv invandringspolitik. Ska inte dessa människors röster få något slags genomslag? Det är ju att utesluta, frysa ute och ignorera partier som inte passar in i den trånga ramen för det "rätta". Så här skriver Manhammar:
Det kanske är så att man är ärligare och mer klarsynt i våra grannländer? De är kanske inte rädda för att få ordet "rasist" intryckt i ansiktet så fort man yttrar någon kritik över hur det ser ut idag.
Att alltid köra med rasistkortet varje gång en människa uttrycker betänkligheter och reservationer för massinvandringen och konsekvenserna därav, gör det till slut till ett tomt begrepp. När begreppet för längesedan har förlorat sin egentliga betydelse så saknar det all substans och innehåll.
Manhammar kallar SD för ett "högerextremt" parti. Är det? SD är väl snarare Sosse light i sina folkhemsdrömmar och nostalgi. SD lockar framför allt väljare från S. Ytterligare ett begrepp som har förlorat sin rätta innebörd.
Och så fortsätter det. Till slut sitter jag och undrar om Manhammar och hans gelikar tror på vad de själva skriver. Det verkar var nerpräntat på ett pliktskyldigt sätt, ett eko av allt vi har hört tidigare. Alla nyanseringar fattas. Inte ett ord om varför de invandrarkritiska partierna börjar vinna mark över den lamslagna och passiva eliten.
Sådana som Manhammar kan aldrig se ett samband mellan flera variabler. Stor invandring -> segregation -> hög brottslighet -> stora samhällskostnader -> höjda skatter -> sämre välfärd -> minskad trygghet -> minskad tillit.
Men sjunger man i änglakören så kanske man överröstar de andra rösterna. Åtminstone låtsas man inte höra berättelserna ur verkligheten. Vår verklighet.
Dessutom, när man kör ner värdegrunden långt ner i halsen på alla och envar så gör man det ovetande om sin egen uppdelning av grupper i samhället.
För hur är det egentligen? När man slänger sina besvärjelser och fördömanden runt sig och pekar ut specifika människor och grupper som inte följer med strömmen, så gör man ju sig skyldig till att bryta mot det första budet i värdegrunden: "Alla människors lika värde",
När man utesluter människor ur gemenskapen, när riksdagsmän inte vill sitta bredvid vissa personer och när man "gör slut" med sina gamla vänner som har "fel" åsikter, så visar man med all önskvärd tydlighet: Alla är inte lika mycket värda. Det är bara de med de rätta åsikterna som är lika mycket värda.
Genushysterikerna gör det också: Män är gubbslem som njuter av att trycka ner kvinnor. En fulländad värld får man när kvinnor regerar den.
De i änglakören är så uppfyllda av sin egen godhet och förträfflighet, att de i själva verket ger uttryck för de sämsta sidorna hos människan: Hyckleri, dubbelmoral, egenkärlek, mobbning och inbillad överlägsenhet gentemot oliktänkande.
Man "gillar olika" så länge det handlar om "rätt olika". Dessutom är det en ren och skär lögn. I änglakören finns bara de likasinnade. Och de sjunger alla i samma stämma.
Har man verkligen anpassat sig till partierna? Det kanske är så att man har anpassat sig till verkligheten. För hur mycket det svenska etablissemanget än förnekar det, så är problemen med brottslighet, bedrägerier, bidragsberoende och bristande integration ett stort samhällsproblem som förstör mer än det någonsin har bidragit till allas vårt samhälle.
Nu är det Magnus Manhammar, s, som skriver i Sydöstran om hur de nordiska ländernas etablerade partier viker sig för de främlingsfientliga krafterna och mer och mer anpassar sin politik i deras riktning.
Det är kanske det som är demokrati? Att alla folkvalda får göra sin röst hörd och tas hänsyn till. Trots allt, det är ju hundratusentals människor som har röstat på partier som vill föra en mer restriktiv invandringspolitik. Ska inte dessa människors röster få något slags genomslag? Det är ju att utesluta, frysa ute och ignorera partier som inte passar in i den trånga ramen för det "rätta". Så här skriver Manhammar:
"Finnarna har gjort det. Likaså danskarna och norrmännen. Svenskarna har inte gjort det, än i alla fall. I Finland, Danmark och Norge har de etablerade partierna redan anpassat sig efter de rasistiska partiernas problembild av samhället. I Danmarks senaste valrörelse handlade mer än hälften av all politisk debatt i media om hatet mot muslimer och andra invandrade danskar. I Norge och Finland har idag nästan alla partier lagt om sin politik i försök att locka till sig de rasistiska väljarna."
Det kanske är så att man är ärligare och mer klarsynt i våra grannländer? De är kanske inte rädda för att få ordet "rasist" intryckt i ansiktet så fort man yttrar någon kritik över hur det ser ut idag.
Att alltid köra med rasistkortet varje gång en människa uttrycker betänkligheter och reservationer för massinvandringen och konsekvenserna därav, gör det till slut till ett tomt begrepp. När begreppet för längesedan har förlorat sin egentliga betydelse så saknar det all substans och innehåll.
Manhammar kallar SD för ett "högerextremt" parti. Är det? SD är väl snarare Sosse light i sina folkhemsdrömmar och nostalgi. SD lockar framför allt väljare från S. Ytterligare ett begrepp som har förlorat sin rätta innebörd.
Och så fortsätter det. Till slut sitter jag och undrar om Manhammar och hans gelikar tror på vad de själva skriver. Det verkar var nerpräntat på ett pliktskyldigt sätt, ett eko av allt vi har hört tidigare. Alla nyanseringar fattas. Inte ett ord om varför de invandrarkritiska partierna börjar vinna mark över den lamslagna och passiva eliten.
Sådana som Manhammar kan aldrig se ett samband mellan flera variabler. Stor invandring -> segregation -> hög brottslighet -> stora samhällskostnader -> höjda skatter -> sämre välfärd -> minskad trygghet -> minskad tillit.
Men sjunger man i änglakören så kanske man överröstar de andra rösterna. Åtminstone låtsas man inte höra berättelserna ur verkligheten. Vår verklighet.
Dessutom, när man kör ner värdegrunden långt ner i halsen på alla och envar så gör man det ovetande om sin egen uppdelning av grupper i samhället.
För hur är det egentligen? När man slänger sina besvärjelser och fördömanden runt sig och pekar ut specifika människor och grupper som inte följer med strömmen, så gör man ju sig skyldig till att bryta mot det första budet i värdegrunden: "Alla människors lika värde",
När man utesluter människor ur gemenskapen, när riksdagsmän inte vill sitta bredvid vissa personer och när man "gör slut" med sina gamla vänner som har "fel" åsikter, så visar man med all önskvärd tydlighet: Alla är inte lika mycket värda. Det är bara de med de rätta åsikterna som är lika mycket värda.
Genushysterikerna gör det också: Män är gubbslem som njuter av att trycka ner kvinnor. En fulländad värld får man när kvinnor regerar den.
De i änglakören är så uppfyllda av sin egen godhet och förträfflighet, att de i själva verket ger uttryck för de sämsta sidorna hos människan: Hyckleri, dubbelmoral, egenkärlek, mobbning och inbillad överlägsenhet gentemot oliktänkande.
Man "gillar olika" så länge det handlar om "rätt olika". Dessutom är det en ren och skär lögn. I änglakören finns bara de likasinnade. Och de sjunger alla i samma stämma.
Har man verkligen anpassat sig till partierna? Det kanske är så att man har anpassat sig till verkligheten. För hur mycket det svenska etablissemanget än förnekar det, så är problemen med brottslighet, bedrägerier, bidragsberoende och bristande integration ett stort samhällsproblem som förstör mer än det någonsin har bidragit till allas vårt samhälle.
Kommentarer