Utan något att säga blir ingenting sagt

Bloggaren har suttit och jämfört tal av dels Tage Erlander och dels Fredrik Reinfeldt. Det som konstateras att dessa inte nämnvärt skiljer förutom i en fråga: Att Erlander faktiskt tillskrivs svenskar ett egenvärde och aldrig ifrågasätter huruvida vi är ett enskilt folk.

Det berömda citatet från 1965 lyder:
"Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."
Och där Erlander talar mycket om individens frihet i förhållande till välfärdstaten här, så talar Reinfeldt mest om öppenhet och mångfald här i sitt jultal en vecka efter självmordsbomben.

Tage Erlander avgick som s partiledare 1969 och lämnade över staffettpinnen till Olof Palme. Och då gjorde svensk politik en kraftig vänstersväng. Högerpartiet bytte namn till Moderaterna eftersom det inte längre var riktigt rumsrent att stå för en idelogisk högerpolitik.

Begreppet "frihet" verkar helt vara som bortblåst i de nya moderaterna. Detta i ett parti som alltid har haft detta som sitt högsta mål. Att få handlingsfrihet och valfrihet för den enskilda människan är idag underordnad mångkulturprojektet.

Erlander hade i sitt frihetstänkande en ganska schizofren syn: T ex sade han så här:

 Vi betraktar inte det demokratiska samhället som individens fiende, utan som ett instrument för de enskilda människornas samverkan till värn för sin trygghet och till stöd för sin personliga utveckling. Vi har ständigt understrukit att det i det moderna samhället finns starka krafter som verkar i riktning mot samverkan och solidaritet och som markerar behovet av ömsesidig hänsyn och gemenskap. Det finns många uppgifter som är för stora för den enskilde att klara på egen hand, men som kan lösas om vi går samman. De enskilda bygger upp organisationer för att på samverkans grund hävda sina intressen, de behöver stöd av ett starkt och slagkraftigt samhälle för att värna sin trygghet och vidga sin frihet.



Det är fascinerande att se att Erlander på sin tid var betydligt mer borgerlig än dagens moderater. Det gick ju också att avläsa i 50-60-talets Sverige. Människor fick det allt bättre, arbetslösheten var rekordlåg och framtidstron enorm.
Samtidigt, i Erlanders Sverige, så påbörjades den sociala ingenjörskonsten. Det mest framträdande draget i denna var att barnen sattes på institution och indoktrineras i socialistiskt tänkande. Men med facit i hand kan man konstatera att denna skuta inte sjösattes förrän 68-generationen med Palme i spetsen. Kvinnorna skulle inte arbeta hemma, det blev en "kvinnofälla" att ta hand om sina egna barn. Att däremot flåsa iväg till ett dagis för att ta hand om andras barn, det var frigörelse det.

Palme var också den som tillsammans med den tidens maktelit, drev igenom beslutet att göra Sverige till ett mångkulturellt samhälle 1975.

När man tittar på Reinfeldts jultal så är det frapperande att se att riktiga visioner fattas. Det är floskler påbyggt med fler floskler. Han tror inte på detta själv. Likt en primitiv robot upprepar han mantrat "öppenhet", "mångfald" och "välfärd".

Falskheten och ihålighen i detta är en bild av en människas uppgivenhet och resignation. Vi som skriver på våra bloggar, vi som tar del av en verklighet som Reinfeldt skyggar för; vi vet att alltihop är luftslott och faktiskt ren och skär lögn.

Om vi bryter ner varje begrepp för sig så blir det absurda alltmer uppenbart:

- Öppenhet = för de med politiskt korrekta åsikter.

- Mångfald = att så många som möjligt ska berika landet. Oavsett på vilket sätt. Om det är i form av arbetskraft eller om det är fråga om att förändra statsbilder genom en moskée i varje stad. Mångfald betyder i princip att att vi håller på att byta befolkning.

- Välfärd = den enorma omfördelningar av resurser för att tillgodose befolkningens behov till trygghet. Välfärden har aldrig varit satt under så stort tryck som idag. Vårdavdelningar som stängs och bara har hälften så många platser som genomsnittet inom EU. Skolor som en grogrund för konflikter mellan olika kulturer där framför allt flickorna mår allt sämre. Bränder och vandalism.

- Omsorg = allt snävare budgetar till äldreboenden där gamlingarna får matresoneringar. Dagis som utgör experimentell klåfingrighet för den alltmer dominerande genusmaffian. Barn som redan i 5-års ålder har psykosomatiska besvär och hörselnedsättningar p g a den höga ljudnivån.

Hjälp mig, jag vill ha Erlander tillbaka!

Kommentarer

Anonym sa…
Jag håller med. Jag upplevde inte heller Socialdemokraterna under Erlanders tid som socialistiskt. Jag och de flesta tolkade partinamnet som "demokrati på ett socialt sätt".
Visserligen hade Socialdemokraterna ett socialistiskt förflutet, men det var starkt nedtonat och nästan glömt.
Men i och med att Palme tillträdde så började det snackas hejvilt om socialism och därmed gick inte partiet att känna igen från femtio och sextiotalet. Palme var nog den värste av alla att förstöra den svenska politiken.
Reinfeldt, kan man nog säga, är en av hans elever.
Rune
Jag har upplevt Erlanders regeringstid, även om jag bara var barn på den tiden. Han var t o m i vår stad och höll tal, tror det var 68 eller nåt ditåt. Kanske var det hans sista val-rörelse, jag minns inte så noga så här långt efteråt. Minns bara att det var en stor händelse att landsfadern besökte oss. Ska man komma med kritik så var det ju även under hans tid man sjösatte miljon-programmet, som i sin tur ledde fram till det ökända rivningsraseriet, då många kulturbyggnader helt sonika revs, ja även en hel del mer vanliga byggnader också förstås. Många i väldigt dåligt skick sades det. Man hade tydligen även långt gångna planer på att jämna hela Gamla Stan med marken, något som gudskelov aldrig blev verklighet.
Men vi fick ju stadskärnor med likadana byggnader över hela landet, alla dessa fyrkantiga Domus, Epa/Tempo-lådor. Plus alla dessa fyrkantiga hög- och låghus som byggdes upp, mest i förorterna men även mer centralt. Så han har även bidragit till att förfula Sverige nåt rent groteskt.
Maj Grandmo sa…
Håller med. Att riva ner gamla kulturellt viktiga hus i centrala delarna av städerna var ett brott. Likaså skolan som började sin nerförsbacke i o m Lgr-69.
Palme var skolminister i Erlanders regering. Vem som var bostadsminister har jag inte lyckats hitta.
Men Erlander var ju inte allenarådande, han avgick -69 dessutom och lämnade över till den katastrofale Palme.
Palme förstörde Sverige för all framtid verkar det som.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många