Det kom en man på besök...
En mamma till en vän har en äkta man från Kurdistan. Han var intresserad av att köpa ett TV-bord och en DVD-spelare så han dök upp här på förmiddagen.
Jag bjöd på kaffe och vi satte oss och pratade. Länge.
Han är kristen kurd och har kämpat mot muslimer i allmänhet och Saddam Hussein i synnerhet, i hela sitt vuxna liv.
Han var med i den kristkurdiska motståndsrörelsen som bara ville en sak. Fred och frihet från Irak och Saddams mördarregim.
Nästan alla gamla vänner fick ge sitt liv i kampen. Hans egen situation blev alltmer utsatt och livsfarlig under 90-talet då inbördeskriget härjade.
Så 2001 flydde han till Sverige och han fick stanna.
Så kom vi in på den här frågan som vi alla ställer oss. Han var nämligen i Irak i höstas för att träffa sina barn.
"Hur är det möjligt att resa tillbaka till det land man har flytt ifrån när det är med fara för sitt liv?"
Han svarade att längtan efter barnen var så stor att han tog risken.
Jag frågade vidare:
"Varför skjuter ni ihjäl varandra? Kan ni inte lösa konflikter genom att sätta er ner vid förhandlingsbordet?"
Som exempel tog jag ett högst osannolikt scenario. Om Finland skulle börja avkräva Sverige Tornedalen, inte skulle det bli krig p g a det. Eller skulle det?
Här uppe tror vi att vi har lärt oss att hantera konflikter på diplomatisk väg genom dialog och kompromisser. Vi har inga tryckkokare som riskerar att sprängas, vi är rätt sävliga och bekväma av oss. Inte skulle vi ta till vapen om dialogen inte räckte riktigt ända fram?
Men i Irak har muslimerna som mål att utplåna den kristna gruppen. Överhuvud taget har man som mål att bli envåldshärskare över landet. Man dödar kristna med 40 skott, det har tydligen någon symbolisk betydelse. Man kan köpa sig fri med tillräckligt mycket pengar.
Att blanda islam med någon annan ideologi what so ever verkar vara en omöjlig ekvation. Man strävar efter absolut makt under Allahs överseende.
För allting sker i Allahs namn. Alla ska underkasta sig profetens ord om Allahs allomfattande maktambitioner. Man blir ett kollektiv, ungefär som ett träd som lever av samma jord och näring och som är beroende av sammanhållningen i rotssystem och förgreningar.
Kollektiva kulturer utmärker sig för att se allt utanför som hot mot det egna. Att betrakta de utomliggande kulturerna och ideologierna som hot ger upphov till en ännu starkare gemenskap och sammanhållning. I grunden handlar det om överlevnad. Man bekämpar allt som tycks och uppfattas som ett hot mot den egna kulturen för annars riskerar man splittring och "irrläror". Den kulturella identiteten fragmenteras och det fruktar man mest av allt.
Kristendomen har också fungerat som en kollektiv kultur. T ex så har vi krigen på Nordirland som står mellan två starka kollektiva kristna grupper.
Men Nordirland skiljer sig från övriga Europa som väljer att samarbeta över nationsgränerna. Nordirland framstår som en öde ö i nordvästra hörnet av vår världsdel.
Isolationen är kärnan till den kollektivistiska kulturen. De man inte kan besegra avskiljer man sig ifrån. Och samhället stagnerar på alla plan när allt utifrån kommande enbart är farligt och destruktivt.
Man brukar beskriva sådana här samhällen som fort. Man reser murar, bygger vallgravar och riktar kanonerna utåt som spretig skäggstubb.
Om man ser kristendomen, även sekulariserad, som ett kitt som förbinder människor tillsammans i gemensamma värderingar, så är islam snarare en gemensam militäruniform. Alltid redo att ta till vapnen.
När bloggaren möter ett ungdomsgäng av Mena-ursprung så kan jag inte rå för att jag vill gå över gatan till andra trottoaren. De förmedlar aggressivitet, destruktivitet och råhet. Sparkar och slår på papperskorgar och trafikstolpar, gapar högljutt och hånskrattar när man för en sekund möter en killes blick.
Det verkar som om man njuter av att man skyggar för dem, sveper jackan om sig av obehag.
En gång, när ett stort gäng hade samlats på ett torg utanför stadskärnan och körde sin vanliga jargong var vi tre kvinnor som gick för att snacka med dem. Det borde vi inte ha gjort.
"Jävla hoora, jag ska döda dig".
Och jag lovar, man faktiskt trodde på dem.
Jag bjöd på kaffe och vi satte oss och pratade. Länge.
Han är kristen kurd och har kämpat mot muslimer i allmänhet och Saddam Hussein i synnerhet, i hela sitt vuxna liv.
Han var med i den kristkurdiska motståndsrörelsen som bara ville en sak. Fred och frihet från Irak och Saddams mördarregim.
Nästan alla gamla vänner fick ge sitt liv i kampen. Hans egen situation blev alltmer utsatt och livsfarlig under 90-talet då inbördeskriget härjade.
Så 2001 flydde han till Sverige och han fick stanna.
Så kom vi in på den här frågan som vi alla ställer oss. Han var nämligen i Irak i höstas för att träffa sina barn.
"Hur är det möjligt att resa tillbaka till det land man har flytt ifrån när det är med fara för sitt liv?"
Han svarade att längtan efter barnen var så stor att han tog risken.
Jag frågade vidare:
"Varför skjuter ni ihjäl varandra? Kan ni inte lösa konflikter genom att sätta er ner vid förhandlingsbordet?"
Som exempel tog jag ett högst osannolikt scenario. Om Finland skulle börja avkräva Sverige Tornedalen, inte skulle det bli krig p g a det. Eller skulle det?
Här uppe tror vi att vi har lärt oss att hantera konflikter på diplomatisk väg genom dialog och kompromisser. Vi har inga tryckkokare som riskerar att sprängas, vi är rätt sävliga och bekväma av oss. Inte skulle vi ta till vapen om dialogen inte räckte riktigt ända fram?
Men i Irak har muslimerna som mål att utplåna den kristna gruppen. Överhuvud taget har man som mål att bli envåldshärskare över landet. Man dödar kristna med 40 skott, det har tydligen någon symbolisk betydelse. Man kan köpa sig fri med tillräckligt mycket pengar.
Att blanda islam med någon annan ideologi what so ever verkar vara en omöjlig ekvation. Man strävar efter absolut makt under Allahs överseende.
För allting sker i Allahs namn. Alla ska underkasta sig profetens ord om Allahs allomfattande maktambitioner. Man blir ett kollektiv, ungefär som ett träd som lever av samma jord och näring och som är beroende av sammanhållningen i rotssystem och förgreningar.
Kollektiva kulturer utmärker sig för att se allt utanför som hot mot det egna. Att betrakta de utomliggande kulturerna och ideologierna som hot ger upphov till en ännu starkare gemenskap och sammanhållning. I grunden handlar det om överlevnad. Man bekämpar allt som tycks och uppfattas som ett hot mot den egna kulturen för annars riskerar man splittring och "irrläror". Den kulturella identiteten fragmenteras och det fruktar man mest av allt.
Kristendomen har också fungerat som en kollektiv kultur. T ex så har vi krigen på Nordirland som står mellan två starka kollektiva kristna grupper.
Men Nordirland skiljer sig från övriga Europa som väljer att samarbeta över nationsgränerna. Nordirland framstår som en öde ö i nordvästra hörnet av vår världsdel.
Isolationen är kärnan till den kollektivistiska kulturen. De man inte kan besegra avskiljer man sig ifrån. Och samhället stagnerar på alla plan när allt utifrån kommande enbart är farligt och destruktivt.
Man brukar beskriva sådana här samhällen som fort. Man reser murar, bygger vallgravar och riktar kanonerna utåt som spretig skäggstubb.
Om man ser kristendomen, även sekulariserad, som ett kitt som förbinder människor tillsammans i gemensamma värderingar, så är islam snarare en gemensam militäruniform. Alltid redo att ta till vapnen.
När bloggaren möter ett ungdomsgäng av Mena-ursprung så kan jag inte rå för att jag vill gå över gatan till andra trottoaren. De förmedlar aggressivitet, destruktivitet och råhet. Sparkar och slår på papperskorgar och trafikstolpar, gapar högljutt och hånskrattar när man för en sekund möter en killes blick.
Det verkar som om man njuter av att man skyggar för dem, sveper jackan om sig av obehag.
En gång, när ett stort gäng hade samlats på ett torg utanför stadskärnan och körde sin vanliga jargong var vi tre kvinnor som gick för att snacka med dem. Det borde vi inte ha gjort.
"Jävla hoora, jag ska döda dig".
Och jag lovar, man faktiskt trodde på dem.
Kommentarer