Frirörelse och frigörelse
Det här är en gammal nyhet men nog så upplysande. Anno 2007 arrangerade det s k Fria Kvinnouniversitet ett fittbyx-seminarium.
Sydsvenskan skriver om det här.
Kvinnorna på seminariet lär sig att kissa stående och situationen kräver då ett par fittbyxor. Och motiveringen lyder så här:
"Vi blir mindre begränsade. Och många känner sig utsatta när de måste dra ner byxorna och visa rumpan bar om de måste kissa utomhus".
Indirekt fick detta projekt statsbidrag genom en "Stiftelsen framtida kultur".
Att de beskriver de blixtlåsförsedda storbyxorna som 'fittbyxor' säger de är "för att det andra är kukbyxor".
Mmm, logiskt och jämställt så det förslår.
På Per Ströms blogg hittar man många godbitar i ämnet. T ex om sällskapsspelutvecklare Ulrik Wennenhed som satsar på Kvinnospel där inga prestationskrav finns utan enbart är avsedda för att roa och fördjupa kunskaperna om feminism.
Här är det män som ska lära sig kissa sittande. "Små triviala saker" som Wennenhed säger.
Man tar sig för pannan. Vad är det med dessa människor? Skulle jag vara psykiater skulle jag låsa in dem på LPT (= Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) och sätta dem på Haldol (= psykosmedicin, speciellt mot manier).
Bloggaren besökte för nästan 20 år sedan den s k Kvinnohögskolan i Dalarna. De fick sedemera inte kalla sig Högskola av den enkla anledningen att de inte var det.
Jag åkte dit med en vän som "arbetande gäst" över midsommar. Genast vi hade anlänt kände jag det kompakta motståndet jag mötte, en kyla och en misstro.
Jag hade med mig en sex-pack Cola. De fick inte stå i kylskåpet för det "inte låg i linje med skolans policy". De ställde dem i källaren.
Därefter blev det skitsnack bakom ryggen på mig där min vän fick reda på att jag inte var välkommen där som arbetande gäst utan måste betala för det. Man måste nämligen ha varit där tidigare för att erövra titeln "arbetande gäst". Och det hade jag inte.
Till slut kom de fram ur vrårna för att prata med mig öppet. De ställde sig en ring runt omkring mig. Ja, jag sade att jag hade fått informationen från min vän om att man kunde komma hit och arbeta ihop kostnaden för vistelsen.
Men nej, ABSOLUT inte, så hade man aldrig gjort. Jag hade dock inga pengar med mig så de sade åt mig att åka hem omgående.
Jag gick upp till översteprästinnan för att kolla tidtabellen. Det fanns dock ingen så jag ville låna telefonen.
- Det finns en mynttelefon en trappa ner, sade översteprästinnan kallt.
Det gick inget tåg förrän dagen efter så jag spenderade bland de värsta 12 timmarna i mitt liv bland kalla, fientliga eller ignorerande människor. Man låtsades helt enkelt inte om att jag var där.
På tåget dagen efter kunde jag äntligen slappna av och somnade som ett barn.
Och det blev en ensam midsommar tillsammans med en kasse bers.
Möjligtvis har min syn på radikala feminister färgats av den här upplevelsen. Men å andra sidan har de aldrig presterat någonting som har fått mig att ändra uppfattning.
För säkerhetshets skull så måste jag skriva att jag naturligtvis anser att kvinnor och män ska vara jämställda. Men lika är vi inte och kan aldrig bli det hur mycket vi än kissar stående.
Sydsvenskan skriver om det här.
Kvinnorna på seminariet lär sig att kissa stående och situationen kräver då ett par fittbyxor. Och motiveringen lyder så här:
"Vi blir mindre begränsade. Och många känner sig utsatta när de måste dra ner byxorna och visa rumpan bar om de måste kissa utomhus".
Indirekt fick detta projekt statsbidrag genom en "Stiftelsen framtida kultur".
Att de beskriver de blixtlåsförsedda storbyxorna som 'fittbyxor' säger de är "för att det andra är kukbyxor".
Mmm, logiskt och jämställt så det förslår.
På Per Ströms blogg hittar man många godbitar i ämnet. T ex om sällskapsspelutvecklare Ulrik Wennenhed som satsar på Kvinnospel där inga prestationskrav finns utan enbart är avsedda för att roa och fördjupa kunskaperna om feminism.
Här är det män som ska lära sig kissa sittande. "Små triviala saker" som Wennenhed säger.
Man tar sig för pannan. Vad är det med dessa människor? Skulle jag vara psykiater skulle jag låsa in dem på LPT (= Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) och sätta dem på Haldol (= psykosmedicin, speciellt mot manier).
Bloggaren besökte för nästan 20 år sedan den s k Kvinnohögskolan i Dalarna. De fick sedemera inte kalla sig Högskola av den enkla anledningen att de inte var det.
Jag åkte dit med en vän som "arbetande gäst" över midsommar. Genast vi hade anlänt kände jag det kompakta motståndet jag mötte, en kyla och en misstro.
Jag hade med mig en sex-pack Cola. De fick inte stå i kylskåpet för det "inte låg i linje med skolans policy". De ställde dem i källaren.
Därefter blev det skitsnack bakom ryggen på mig där min vän fick reda på att jag inte var välkommen där som arbetande gäst utan måste betala för det. Man måste nämligen ha varit där tidigare för att erövra titeln "arbetande gäst". Och det hade jag inte.
Till slut kom de fram ur vrårna för att prata med mig öppet. De ställde sig en ring runt omkring mig. Ja, jag sade att jag hade fått informationen från min vän om att man kunde komma hit och arbeta ihop kostnaden för vistelsen.
Men nej, ABSOLUT inte, så hade man aldrig gjort. Jag hade dock inga pengar med mig så de sade åt mig att åka hem omgående.
Jag gick upp till översteprästinnan för att kolla tidtabellen. Det fanns dock ingen så jag ville låna telefonen.
- Det finns en mynttelefon en trappa ner, sade översteprästinnan kallt.
Det gick inget tåg förrän dagen efter så jag spenderade bland de värsta 12 timmarna i mitt liv bland kalla, fientliga eller ignorerande människor. Man låtsades helt enkelt inte om att jag var där.
På tåget dagen efter kunde jag äntligen slappna av och somnade som ett barn.
Och det blev en ensam midsommar tillsammans med en kasse bers.
Möjligtvis har min syn på radikala feminister färgats av den här upplevelsen. Men å andra sidan har de aldrig presterat någonting som har fått mig att ändra uppfattning.
För säkerhetshets skull så måste jag skriva att jag naturligtvis anser att kvinnor och män ska vara jämställda. Men lika är vi inte och kan aldrig bli det hur mycket vi än kissar stående.
Kommentarer
Man kan undra varför relativt välutbildade kvinnor, som kallar sig feminister, ägnar sig åt så irrelevanta struntsaker