Sad city
Ingen har väl kunnat att undgå att USA befinner sig i kris. Statsskulden uppgår till otroliga 14 biljoner! När Sveriges statsskuld var som högst låg den på 1,4 biljoner, vilket egentligen är mer med tanke på att vår folkmängd bara är en bråkdel av USA:s.
På denna blogg kan man läsa en ögonvittnesskildring över hur livet ter sig just nu "over there". Depressionen verkar ligga tung över landet. Hur kommer det sig? I övriga Väst-länder har ju ekonomin vänt.
Bloggaren kan inte ge något bra svar på frågan. En anledning är ju att landet konstant ligger i krig. En annan är sjukvårdsreformen som mest bidde en tumme. Sjukvården kostar staten oerhört mycket.
En långt viktigare aspekt är att landet börjar vrida sig vänsterut. Allt har blivit dyrare p g a ökade transportkostnader när bensinpriserna börjar slå i taket.
California har ju länge representerat den socialliberala politiken med en stor offentlig sektor med åtföljande byråkrati. Och generösa bidragssystem.
När bloggaren kom till den (trodde jag) tillbakalutade, coola och lätt cannabisdoftande staden San Fransisco, så möttes jag av något helt annat. Lodisar och tiggare varannan meter, människor som förudmjukade sig för några cent. Överallt var de. Till slut gick man bara förbi, orkade inte engagera sig.
När vi åkte på en guidad tur runt staden fick vi en typ av förklaring. Guiden berättade att staden tidigare hade haft ett generöst bidragssystem till hemlösa. Man fick 400 dollar i månaden till mat och husrum på de många "shelters" i staden.
Följden blev att horder av fattiga och hemlösa människor strömmade in till staden. Man drog då tillbaka bidragen och ersatte dem med matkuponger men då hade de här människorna redan bott in sig.
Det fanns dock en hel statsdel med "homeless projects" men de var inte speciellt utnyttjade. De hemlösa föredrog helt enkelt att leva på gatan och tigga.
San Fransisco tedde sig inte speciellt glamouröst med dessa trasiga själar traskande i backarna överallt. Många frågor surrade i huvudet på oss, hur hade det kunnat bli så här?
Bloggaren kan inte hjälpa att jag kom att tänka på hur välfärdsstaten Sverige måste te sig lockande för all världens människor. Dock inte de allra fattigaste, de har varken tillgångar eller är friska nog att kunna ta sig någonstans; utan de som har ett litet kapital och helt enkelt söker sig ett fritt, kravlöst och bidragsförsett liv. Ändå fast det ligger uppe i Nord.
På Affes statistik kan man avläsa att alltfler söker sig till Sverige. I andra europeiska länder har asylansökningarna minskat. I förhållande till vår folkmängd tar vi emot dubbelt så många som något annat land. Men gammelmedia mörkar och skriver att vi ligger fyra som asylland. Men detta är då i reella tal, inte i förhållande till folkmängd.
När man då betänker att det är knappt 5% av asylanterna som är riktiga flyktingar så blir antalet groteskt. Och när man åker igenom stan och ser klotter och förstörelse värre än det såg ut i USA, så då tänker jag på Sad city; San Fransisco.
De människor som är hemlösa här i stan sover i trappuppgångar och bänkar om de har drogat eller druckit. Är de nyktra kan de få ett rum på Frälsningsarméns boendekollektiv. Men det är inte säkert att det finns något. Många sover hos andra missbrukare men som ändå har bostaden kvar.
Men kommunen bryr sig inte. De betalar ut ett litet bidrag, men mestadels kuponger.
Däremot de som kommer som "flyktingar" flyter in på en gräddfil direkt till egna lägenheter. Dessa lägenheter sköter man inte, de förstörs efter noter. Och kackerlackorna har man med sig hemifrån.
Så i Sverige har vi inget trasproletariat. Vi har istället ett utsugande bidragsproletariat. Men de verkligt hemlösa, dem bryr man sig knappt om.
Men som jag har skrivit tidigare: Det är omöjligt att förändra Sverige till ett mer liberalkonservativt samhälle med låga skatter, bra företagsklimat och höjda akademikerlöner med den nuvarande massinvandringen. Välfärdslandet kommer i all evighet se likadant ut. D v s tills pengarna inte längre räcker. Och det utan att vi blir ett dugg lyckligare. Eller rikare.
På denna blogg kan man läsa en ögonvittnesskildring över hur livet ter sig just nu "over there". Depressionen verkar ligga tung över landet. Hur kommer det sig? I övriga Väst-länder har ju ekonomin vänt.
Bloggaren kan inte ge något bra svar på frågan. En anledning är ju att landet konstant ligger i krig. En annan är sjukvårdsreformen som mest bidde en tumme. Sjukvården kostar staten oerhört mycket.
En långt viktigare aspekt är att landet börjar vrida sig vänsterut. Allt har blivit dyrare p g a ökade transportkostnader när bensinpriserna börjar slå i taket.
California har ju länge representerat den socialliberala politiken med en stor offentlig sektor med åtföljande byråkrati. Och generösa bidragssystem.
När bloggaren kom till den (trodde jag) tillbakalutade, coola och lätt cannabisdoftande staden San Fransisco, så möttes jag av något helt annat. Lodisar och tiggare varannan meter, människor som förudmjukade sig för några cent. Överallt var de. Till slut gick man bara förbi, orkade inte engagera sig.
När vi åkte på en guidad tur runt staden fick vi en typ av förklaring. Guiden berättade att staden tidigare hade haft ett generöst bidragssystem till hemlösa. Man fick 400 dollar i månaden till mat och husrum på de många "shelters" i staden.
Följden blev att horder av fattiga och hemlösa människor strömmade in till staden. Man drog då tillbaka bidragen och ersatte dem med matkuponger men då hade de här människorna redan bott in sig.
Det fanns dock en hel statsdel med "homeless projects" men de var inte speciellt utnyttjade. De hemlösa föredrog helt enkelt att leva på gatan och tigga.
San Fransisco tedde sig inte speciellt glamouröst med dessa trasiga själar traskande i backarna överallt. Många frågor surrade i huvudet på oss, hur hade det kunnat bli så här?
Bloggaren kan inte hjälpa att jag kom att tänka på hur välfärdsstaten Sverige måste te sig lockande för all världens människor. Dock inte de allra fattigaste, de har varken tillgångar eller är friska nog att kunna ta sig någonstans; utan de som har ett litet kapital och helt enkelt söker sig ett fritt, kravlöst och bidragsförsett liv. Ändå fast det ligger uppe i Nord.
På Affes statistik kan man avläsa att alltfler söker sig till Sverige. I andra europeiska länder har asylansökningarna minskat. I förhållande till vår folkmängd tar vi emot dubbelt så många som något annat land. Men gammelmedia mörkar och skriver att vi ligger fyra som asylland. Men detta är då i reella tal, inte i förhållande till folkmängd.
När man då betänker att det är knappt 5% av asylanterna som är riktiga flyktingar så blir antalet groteskt. Och när man åker igenom stan och ser klotter och förstörelse värre än det såg ut i USA, så då tänker jag på Sad city; San Fransisco.
De människor som är hemlösa här i stan sover i trappuppgångar och bänkar om de har drogat eller druckit. Är de nyktra kan de få ett rum på Frälsningsarméns boendekollektiv. Men det är inte säkert att det finns något. Många sover hos andra missbrukare men som ändå har bostaden kvar.
Men kommunen bryr sig inte. De betalar ut ett litet bidrag, men mestadels kuponger.
Däremot de som kommer som "flyktingar" flyter in på en gräddfil direkt till egna lägenheter. Dessa lägenheter sköter man inte, de förstörs efter noter. Och kackerlackorna har man med sig hemifrån.
Så i Sverige har vi inget trasproletariat. Vi har istället ett utsugande bidragsproletariat. Men de verkligt hemlösa, dem bryr man sig knappt om.
Men som jag har skrivit tidigare: Det är omöjligt att förändra Sverige till ett mer liberalkonservativt samhälle med låga skatter, bra företagsklimat och höjda akademikerlöner med den nuvarande massinvandringen. Välfärdslandet kommer i all evighet se likadant ut. D v s tills pengarna inte längre räcker. Och det utan att vi blir ett dugg lyckligare. Eller rikare.
Kommentarer