För folk med för lite att göra

Bloggaren har just erövrat 14 poäng av 20 möjliga i totaltestet "Kan du Plastikmissarna". Håhåjaja, jag är kunnigare än vad jag trodde. Linda Rosings läppar, Tori Spellings pattar och Courtney Love's näsa; ni hade inte en chans, jag knep er!!

Jag har ledigt denna vecka så det blir mycket konsumtion, kommunikation och konjunktion. När skulderna växer på köksbordet och pengarna inte gör det uppstår en viss tomhet som måste fyllas med något.
Alltså gjorde jag testet när jag ändå var inne på Pesten för att leta efter dagens PK.

Jag hittade denna lilla krönika av TV4-journalisten Jenny Östergren (som jag faktiskt gillar!).

Det handlar om de skapade behoven i konsumtionssamhället i allmänhet och inom hemrenovering och trädgårdshysterin i synnerhet.

Det verkar som om de Grönas (Obs! Ej miljöpartiet) drömsamhälle om den där hållbara utvecklingen som är så självklar att ingen egentligen vet vad det betyder, ändå har landat så småningom i medelklassens statusjakt och livspussel.

För medelklass är det det handlar om. De som är överklass wanna-beez och köper en BMW stadsjeep fast man bor i Torsåker. Eller Pettersbruk.

Nu har de Gröna smugit sig uppför trappan med det smidade handräcket och bara väntar på att komma in. De gröna ute i Europa är inget som har med Miljöpartiet att göra. De är inte tillväxt- och teknikfientliga, tvärtom.
Men all tillväxt och teknikutveckling måste enligt dessas filosofi vara Hållbar. Alltså, överge slit-o-släng, det sjöng Siwan om redan på 60-talet.

Ett gammalt begrepp som borde dammas av är "Livskvalitet". För vad är detta i dagens Sverige? Fullspäckade scheman, stressande, halvdöva barn som träffar föräldrarna tre timmar i veckan. Eller också bidragsberoende i förorten.

Kvalitet verkar helt har ersatts av kvantitet. Så mycket som möjligt av alltihop. Helst ännu mer. Men i svenskens inre dunkar ångesten och tomheten.
Läste om att förskrivningen av anti-depressiva har ökat till rekordnivåer. Och doserna har aldrig varit så höga.

I Hollywood är det förstorade läppar och bröst som tros ge livskvalitet. För man har ju redan allt. Då måste det som förr inte gick att förändra förändras. Kanske man blir lyckligare av att ha Kalle Anka-läppar, kanske kan man lapa lite livskvalitet från den rosa champagnen.

När man förlorar sin hälsa vet man helt plötsligt vad som är viktigast i livet: Hälsa.

Själv har jag drabbats av ett par livshotande sjukdomar i livet, men blivit frisk igen. Att gå ut i naturen efter att ha tillbringat några månader i sjuksängen är att möta friheten och skönheten.

Men det enkla är ofta det som är det svåraste att förstå och uppskatta. Men ju närmare det enkla vi kommer ju mer livskvalitet kan vi räkna med att få. Vi har skärmat oss så totalt från det naturliga att vi blir allergiska av det som vi borde njuta av. Vi tror att vi kan domdera och domptera naturen, flyttar djur (vargar) som om de vore schackpjäser.

När folk i tid och otid upprepar att "det är ju helt sjuuukt" så är det egentligen en förolämpning mot alla som verkligen är sjuka. Som inte har det där självklara.

Med medelklassens fulltecknade almenackor har man ändå för lite att göra. Det blir liksom ingenting över för det som är viktigast i livet.

Ove Wikström, religionsprofessor i Uppsala, skrev för ett antal år sedan "Till Långsamhetens Lov", där han hyllar stillheten och den egna kontemplationen i ett hörn av den oansade trädgården. Att söka frid och fred med sig själv är nyckeln till en god hälsa.

Det är kanske det som Hundlokan och hans stall borde syssla med.