Paradoxerna del 2

Mitt förra inlägg blev lite väl långt så därför fortsätter jag med ett nytt.

I världens mest jämlika land (åtminstone om man ser till löneskillnader och trygghetssystem) mår många mycket dåligt.

Jag lämnade ett par förklaringar i förra inlägget men paradoxerna är inte slut för det. Det finns nämligen hur många som helst.

Jämlikhetens största problem är faktiskt att det inte lönar sig att kämpa.

De effektiva(?) kollektiva avtalsförhandlingarna har inneburit att alla har ungefär samma lön oavsett för vad. Det skiljer dessutom så pass lite mellan inkomster från arbete och inkomster från bidrag, att det knappt lönar sig alls att stressa iväg kl 7 på morgonen i regnet med skrikande ungar i släptåg för traditionell institutionell fostran. Många gör det inte heller. Men då får man i regel betala dyrt socialt där anseendet blir lågt.

Nästan 1,5 miljon jobbar i offentlig sektor. Det är tröga, byråkratiska, ineffektiva och fruktansvärt tråkiga arbetsplatser där det uppstår en alienation mellan den arbetande och hennes arbetsuppgifter. De byråkratiska kollosserna är så stora att den ena handen inte vet vad den andra gör. Knappast heller den enskilda sekreteraren eller den överbelamrade räknenissen. Man ser inte sin del i ett sammanhang.

LAS är en lag(!) som kom till på 70-talet som nu effektivt stänger in människor på samma arbetsplats decennium efter decennium.
Bloggaren har sett flera häpnadsväckande effekter av LAS: Från att en LAS:ad som "blivit över" har fått en ny verksamhet (f ö helt onödig) skapad åt sig, till den väl fungerande arbetaren som får sparken för att en LAS:ad ska in.

Den svenska (och utländska) arbetskraften är i förhållande till andra västländer, dåligt utbildad. Vi har minst andel akademiker per capita än något annat land. De välutbildade flyr landet till bättre jobb och högre löner utomlands. Utvandringen från Sverige bara ökar och ökar, 2010 var den 49.000 personer.
För p g a den extremt hoppressade lönespridningen blir den sk utbildningspremien nästan försumbar för många yrken.
Att få 30.000 kr/månaden för att lyfta cement jämfört med 25.000 om du är t ex socialsekreterare (3 års utbildning) ger ju ingen mersmak för studier precis.

Jämlikhetens diktatur har förstört den svenska skolan. Det vet väl alla om hur den ser ut. Olof Palme var hjärnan bakom utformningen av lgr-69 (han var skolminister innan han blev statsminister). Det var då skolan förvandlades till social fostransanstalt i första hand, från att ha varit kunskapsinriktad.

Det lät naturligtvis väldigt bra: En skola för alla som ska präglas av värdegrunden om allas lika värde.

"För alla" innebar i praktiken att skolans ribba sattes efter de sämst presterande, med känt resultat. Studentexamen försvann eftersom den var ojämlik och ersattes av den jolmiga mjölk vi dag känner som gymnasieskolan, dit elever kommer som inte ens kan läsa och skriva. Man kan idag "ta studenten" med 9-10 IG i betyget.

Då spelar det inte längre vad man gör. Är man för bra hämmas och stoppas man för att passa mallen. Är man för dålig... ja just det, kan man inte vara. In i mallen bara.

Allt det här ger upphov till maktlöshet och vanmakt. Samhället dubbelbinder dig till sig, tryggheten framför allt. I brist på frihet finns tryggheten.

Men vanmakten, dubbelbindningen och trygghetens kvava rum blir ångestdrivande. Och med ångesten kommer depressionen.

I slutet av 60-talet hade Sverige den högsta självmordsfrekvensen i världen. Idag har Japan kapat åt sig förstaplatsen; ett annat väldigt centralstyrt och alienerat folk. Men fortfarande tar tredubbelt så många livet av sig än de som dör i trafiken.

Bloggaren minns tiden i London på 70-talet när jag fick frågan: "Ni svenskar bygger världens säkraste bilar, har flest bidrag och ombudsmän i världen, ni är rika och friska. Varför vill ni ta livet av er?