Kollektivet eller individualismen - det eviga dilemmat

En vän till bloggaren började med meditation. Det var ingen vanlig sketen meditation, nej det var i den mystiska skolan. Hon började intensivt att koncentrera sig på livets beståndsdelar, DNA. Efter någon vecka i detta intensiva rus beslöt hon sig för att gå en liten skogspromenad. Väl inne i skogen hörde hon och såg hur allt andades, rörde sig och växte.
Livrädd sprang hon hem och upphörde helt med meditation.

Själv tycker bloggaren att det skulle ha varit helcoolt att vara med om det där. Men så är jag också en ganska flummig varelse.

DNA, fyra aminosyror i varje sekvens som slumpartat (?) bildar olika konstellationer. Bara i en liten myra finns många sådana sekvenser; i en människa sägs det vara tiotusentals. Ingen vet egentligen. Men det man vet att DNA är unikt för varje individ helt enkelt därför att kombinationerna av dessa 4 aminosyror i sina tusentals sekvenser är oändliga.
Bara enäggstvillingar delar samma DNA.

Lika fascinerande (nästan) är musiken. Fast här är det 8 toner som genom människans skapande ur intet kombineras i all oändlighet. De 8 tonerna upprepas också i olika sevenser, men då kallas det för oktaver.
En gitarr har 3-4 oktaver, ett piano 6-8, en harpa (?). Men ur dessa oktaver med vardera sina 8 toner är kombinationerna oändliga. Därför kan musik från olika delar av världen låta helt väsensskilda från varandra. Men de har samma beståndsdelar.

Musik och även konst, är just så fascinerande för att den blir unik eftersom det är en unik människa med unikt DNA som har skapat den.

Beroende på om man är en individualist eller en kollektivist (nåja, de flesta av oss är lite av båda delarna), använder man sig mer eller mindre av sitt unika jag.
Men kollektivets olika sammanssatta individer skapar också ett unikt mönster. Men då tillsammans.

Bloggaren hörde en gång Stina Wollter (ja dotter till Sven, tillika vänster) säga att det vackraste hon visste var en renhjord som sprang i flock och som såg ut som en enda individ.

Jag tänkte: "Är det så vänstermänniskorna upplever världen?". Att det bara är tillsammans vi är vackra?
Därav att leva i kollektiv och i polyamorösa förhållanden?

Den här typen av människor verkar vara oerhört rädda för att vara ensamma med sig själva. Att vara unik innebär ju också en existentiell ångest. Det är bara jag som kan känna och uppleva det här och jag delar det inte med någon annan.

Varje människa upplever nog det eviga dilemmat mellan att vara och framhäva sig själv som individ repektive att behöva tillhöra en grupp, en partner, ett sammanhang.

Men om man som individ förlorar sig själv till förmån för gruppen, innebär det allvarliga störningar i den egna personligheten.
Jag skrev om det här häromdagen också.

När hela kulturer förlorar sig själva i gruppen utan att ta vara på sin egna unika identitet, kan resultatet bara bli förödande. T ex inom islam.

Att sossarna nu tappar allt mer mark beror helt enkelt på att man har förlorat sig själva i en kultur som innebär förtryck av individen. I partiet finns inga självklara karismatiska personligheter, inga ledargestalter, ingen med egna visioner, ja ingen som har något att komma med överhuvud taget. Kvar finns bara bitterhet, håglöshet och spruckna illussioner.

Min vän som upplevde att allt pulserade och andades runt omkring henne, kom till insikt om en helt annan typ av sammanhang. Att varje liten tussilago har ett eget liv, men att vi alla lever tillsammans.

Önskar jag hade varit med om det...