Den oantastbara godheten

Att vara god är naturligtvis att vilja sin omgivning det bästa. Det innebär att bry sig, att vara empatisk, att dela med sig och att agera enligt detta.

Men när godheten blir en religion som är oantastbar och inte relaterar eller interagerar med den omgivning man säger sig vilja gott, då ringer varningslockorna.

Så är det med den svenska godheten. Den varken relaterar eller interagerar med de som man säger sig vilja vara god emot. Vi betalar vår godhet genom den skyhöga skatten, genom att sopsortera, genom jämställda arbetsplatser och genom att varje år bjuda in 100.000 nya människor till vårt land.

Det finurliga är att godhetens ansvariga aldrig behöver lyfta ett finger själv för att verkställa det goda. De lever på ett eget säkert och försäkrat, skattereducerat och RUT-förstärkt paradis.

Istället ska VI verkställa godheten. Vi som lever mitt i, vi som är skuldtyngda och oförsäkrade. Vi ska leva mitt i godhetens verklighet, långt bort från beslutfattarnas.

Godheten måste legitimeras och förverkligas genom att peka ut det onda. Till detta har man oändligt antal myndigheter, skattefinansierade organisationer och föreningar och även rent anarkistiska rörelser. Allt för att motverka det onda.

Så vad är då det onda? Det är löjligt, men det onda består i att inte hålla med om det som etablissemanget tycker är det goda. Det onda är alltså något som inte självklart ställer upp på ett ensidigt och i viss mån ett enfaldigt mål att smörja de oroliga elementen, de oppositionella grupperna, de gapiga aktivisterna, de kulturfrämmande och svenskfientliga grupperna och de som är anti allt. Inklusive anti demokrati.

På godhetens altare kan nämligen det mesta som vi har vant oss med, slaktas. Det majoriteten tror och känner ägnas ingen uppmärksamhet. För det är godheten som regerar. Ingen får vara negativ, då kan konsekvenserna bli katastrofala; allt från sönderskurna däck på bilen till misshandel och mord.

Statsmakten gör inga försök att fördöma dessa brott. Tvärtom får de drabbade höra "att det är vad de kan räkna med". Är man ond enligt godhetens diktatur så är alla medel tillåtna för att förgöra det oliktänkande onda.

Är det så illa? Ja faktiskt. Misshandlar av oliktänkande utan speciellt skarpa repressalier, jakten på oliktänkande som onda i alla tänkbara sammanhang, publiceringsförbud för obekväma debattörer och censurerade debattforum.

Dessutom sjukförklaras oliktänkande. Att ge psykiatriska diagnoser till de som har en uppfattning bortom godhetens diktatur, påminner om både Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Som bekant gick de båda under när fakta blev liggande på bordet till allmän beskådan.

Godhetens diktatur kommer också att gå under. När statsfinanserna rasar kommer elfenbetstornet att skälva till det slutligen faller ihop i ett okontrollerat avgrundsvrål.

Varför längtar jag till den dagen?