Osvenskt svenskt

Ett vanligt begrepp på pk-itiska är "osvensk". Och då i ett positivt sammanhang, som att man håller öppet hus för alla i kvarteret eller helt enkelt går klädd i färgglada kläder.

Men bloggaren undrar då, om det finns något som är "osvenskt" måste det också finnas något "svenskt". Vilket pk-iterna starkt förnekar. Vi är alllla svenskar, eller också ingen alls.
Mona Sahlin sade ju att hon var avundsjuk på andra länders kulturer: "Vad har vi, midsommar och såna där töntiga grejer".

Att så till den grad förakta och kränka den egna kulturen måste vara världsunikt. Nu när jag skrivit om det svenska samhällets paradoxer, så är det här ytterligare en paradox.
För dels är vi så fruktansvärt högfärdiga över "den svenska modellen" och det sk välfärdssamhället. Här är nationalismen total. Inget land i hela världen är så bra som vi.

Men när det kommer till svenskarna som individer, så är bara blåslampan på. Och det är ju väldigt svenskt; att enbart tänka kollektivt. D v s, det är typiskt för makteliten och vänsterfolk i allmänhet att tänka så.

De svenska egenskaperna ryggar man nämligen för. Det finns inget sådant, det är bara vårt system vi har, kollossen på lerfötter.

Som bloggaren ser det så är typiska svenska egenskaper pålitlighet, hjälpsamhet och ärlighet. Naturligtvis generaliserar jag, det finns ju massor av opålitliga svenskar också. Men som ett nationellt särdrag som majoriteten delar, tror jag dessa egenskaper står i centrum.

Men att påtala det positivt svenska är det faktiskt ingen, ingen som gör.

Det svenska systemet har däremot framkallat mindre smickrande egenskaper hos svensken. Till dessa hör egoismen och avundsjukan. Och att det alltid är någon annan som ska göra något som svensken anser inte är "hans sak".
Och så den fruktansvärda oartigheten, vilket faktiskt hänger ihop med paradoxerna.

Idag har bloggaren vild sängfrisyr och en ganska skrynklig skjorta på sig. Jag tog på mig en keps lite snett och vint och åkte iväg för att hämta min cykel som stått hela vintern borta vid Carolinabacken.
Jag körde in cykeln i garaget och höll på att parkera den i ett överfullt cykelställ när ett gäng halvgamla kvinnor och män kom dragande med sina cyklar. Jag hälsade förstås. Och fick inget svar, bara ett surt blängande.

Det här har upprepat sig ett antal gånger tidigare i mitt nya boende och nu börjar jag undra om de tycker det är något fel på mig.

Att inte bli hälsad på tillbaka är både fult, oartigt och förudmjukande. Egentligen säger det mer om dem än om mig. Men det är lätt att ta det personligt, särskilt en dag när man ser lite halvsjaskig ut.

Men en del av svenskheten är just detta. Att om man på något sätt sticker ut, antingen på ett positivt eller negativt sätt, blir man misstänkliggjord.

Jag tror den så omhuldade jämlikheten har hjärntvättat oss till att bli så här. Hugga huvudet av de smarta och snygga, hugga fötterna av de mindre lyckade.
På så sätt kan man nöjt konstatera att man tillhör de lyckliga "normala". De där med vita skåpluckor och väggar och gråbeige ytterkläder. Och stänga in oss i vår förträfflighet där inget oförutsett får inträffa. Det får i sådana fall kommunen ta hand om.

Hoppsan, nu skrev jag negativt om svenskar i alla fall. Det var väl för att jag blev irriterad av det nyss inträffade.
Men på det hela taget är svensken en hygglig, öppen och trevlig person. Och pålitlig. För även om det gäller det negativa så vet vi var vi har oss.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK