Genvägen till förklaringar

Bloggaren har ikväll roat sig med att plugga igenom ett antal vetenskapliga artiklar angående aggressiva gener och hur vanligt förekommande dessa är i olika delar av världen.

Det är oerhört känsligt att föreslå att en sådan skillnad verkligen skulle finnas mellan olika folkslag. Thomas Karlsen, SD, skrev i sin blogg i höstas att människor från Mellanöstern har en sådan gen och fick hela kopplet av media efter sig.

Genen som antas orsaka aggression är i själva verket en skadad gen som gör att hjärnan producerar för lite serotonin. Förutom aggression medför brist på serotonin även ångest och depression. En åkomma som, enligt sjukskrivningsstatistiken, finns hos halva svenska folket.

Så betydligt intressantare är hur hjärnan i sin helhet påverkas av kulturella faktorer.

Att befinna sig i en trygg miljö, stabil, ombonad och full av stimulans, ger naturligtvis ett positivt utslag på hela måendet. Att också hjärnan utvecklas på ett positivt sätt blir en naturlig följd. Egenskaper som empati, kreativitet, flexibilitet, samarbetsförmåga och social förmåga stimuleras om de uppmuntras.

Enligt Maslows s k behovstrappa finns både gemenskap och självförverkligande med som det viktigaste för människornas välmående.
En lagom mix av invdividualism och social gemenskap är alltså det bästa.

Men vad händer om t ex de individuella behoven får stå tillbaka för de sociala kraven?

Det är detta som händer inom den muslimska delen av världen (och nu i Sverige). Inom islam är individen underordnad och underkastad religionen. Man sugs upp i den ungefär som "the Borg" gör i "Star Trek".

Kollektivet blir dominerande för hur du upplever omvärlden. Om kollektivet upplever sig som dömt till underkastelse så kommer också känslor av offerkaraktär och att vara orättvist behandlad bli dominerande hos individen. Kollektivet delar upp sig i mindre kollektiv och så uppstår osämja och slutligen krig mellan dem.
Alla är ju offer. Och det finns inga vinnare med en sådan kultur.

Att se hur Väst-världen avancerar i sin utveckling alltmer, medan det egna landet står stilla, blir då en upplevd orättvisa. Och man angriper "de otrogna", "den store Satan" även då man inte angrips själv.

Att man sedan själv till stora delar är ansvarig för den uteblivna utvecklingen p g a kollektivet är underkastat ett "högre värde" och att man hela tiden är upptagen med konflikterna, vill man inte kännas vid.

Processerna i hjärnan hos individen blir kidnappade och fylls med negativitet, passivitet, aggressioner och slutligen hat.

Och detta går faktiskt att se om man fotograferar hjärnan i en s k värmekamera. Vissa områden i frontalloben blir underligt nersläckta, medan andra lyser som fyrbåk hos en människa som domineras av aggression. Detsamma är det med de som lider av ångest och depression.

Den deprimerade människan har blivit detta p g a förbittring, självömkan och maktlöshet över sin situation. Är man maktlös känner man sig underdånig och nergjord, ett offer, och det framkallar aggression.
Man kan säga att den deprimerade människan känner sig underkastad, kanske t o m bortkastad.

Så man kan alltså hävda att det muslimska kollektivet är en stor depressiv hop som tar ut sina aggressioner på de som man antar är ansvariga för tillståndet.

Och detta trots att man har framkallat det själv genom det krampaktiga, fanatiska fasthållandet av sin destruktiva religiösa kultur.