Paradoxerna del 1

Bloggaren har just avslutat den mastiga, men mycket informativa PDF-boken "Sluten Anstalt" av Ulf Nilsson. Rekommenderas varmt till alla som vill djupdyka rakt ner i hur och med vilka medel den sk välfärdsstaten byggdes upp.
Det är i många stycken ganska depraverande för hur de styrande i princip har varit gifta med topparna i näringslivet (= Wallenbergarna) och använt sig av principen "I'll scratch your back and you scratch mine".
Och alla medel har varit tillåtna.

Liksom jag konstaterar Nilsson att Sverige gick bra fram till 60-talet. Men samtidigt som den högludda 68-generationen förvirrade sig in i Mao, Che och Lenin, övertogs makten av Olof Palme. Sedan började det långsamma raset.

Men, säger många, Palmes decennium var ju välfärdens guldår?

Nej, men det var då alla trygghetssystem byggdes ut, den ena reformen avlöste varandra. Och som en konsekvens fördubblades skatten (!) under en 15-årsperiod, vilket innebar att det inte längre var möjligt att enbart en förälder jobbade i en familj. Men feministerna jublade: Hemmafrun avskaffades och ersattes av kommunala dagis dit de f d hemmafruarna nu fick jobb och kunde lära ut till barnen (dvs andras barn) den "enda sanna läran".

En av paradoxerna med trygghetssystemen är att de skapar beroende. Med beroende får staten och maktelit kontroll över medborgarna.
Mycket riktigt skjöt sjukskrivningar, förtidspensioner, arbetsskador och arbetslöshet i höjden under 70- och 80-talet. Och detta att vi både var friskare och levde allt längre!!!

Likaså kunde sossarna räkna med ett evigt maktinnehav eftersom alltfler blev beroende av trygghetssystemen.
Nu blev det inte så, men de borgerliga regeringar som har avlöst s har gått i nästan exakt samma fotspår. Det är ingen tillfällighet att man kallar dem för "De sju systrarna".

Ulf Nilsson skrev sin bok 1998, så statistiken är lite gammal, men det ger en klar bild av hur Sverige fungerar. Om man räknar med alla löntagare i den offentliga sektorn (som oftast är s-väljare) plus alla som är beroende av trygghetssystemen, representerar det 64% av väljarna!

Det är en paradox att svenskar samtidigt bara har ett värde som arbetande. Folk ser ner på de som är beroende av trygghetssystemen, samtidigt som man själv är precis lika beroende av statliga pengar om man jobbar i offentlig sektor.
I Sverige lever man för att jobba. Inte tvärtom.

Här snubblar vi då också över paradoxen som jämlikhetstänkandet medför. "All animals are equal, but some are more equal than others".

Jämlikheten har gjort oss fattigare både ekonomiskt, socialt och andligen. Avundsjukt blänger folk på varandra, bevakar millimetrarna som skiljer dem åt och roffar samtidigt åt sig så mycket som möjligt.
Jämlikheten har skapat ett folk av egoister, där bevakandet av de egna intressena i förhållande till andra ständigt bevakas.

Intressant nog är vi väldigt generösa vid de otaliga "galor" som den statliga TV:n bedövar våra samveten med. Men då är det till ändamål långt hemifrån.
Men ingen skulle komma på tanken på att ha en gala till förmån för våra egna hemlösa.
Nej, i jämlikhetens förlovade land, finns ju inga hemlösa per definition.
Det finns överhuvud taget ingenting i alla fall som inte staten kan åtgärda, pragmatisk som den är. Staten tar hand det obekväma så vi inte ska störas i vårt fredagsmys.

Paradoxen som blir resultatet av bl a det ovanstående, är att svenskar mår förbannat dåligt psykiskt. 550.000 förtidspensionärer varav 30.000 av dem är under 30 år. Framför allt unga tjejer mår fruktansvärt dåligt. Och detta i genusvärldens Mecka.
Av 600.000 unga under 30 år är alltså 5% förtidspensionärer och 30-35% arbetslösa. Dessutom är många långtidssjukskrivna.

Att Sverige är ett rikt land är alltså världshistoriens största hägring. Simmande i öknen dallrar den där, staten som plundrar folket på över hälften av inkomsterna, för att sedan pytsa ut den lite som den vill.

Och paradoxalt nog är folket nöjda med det här. Man vet helt enkelt inte om något annat, precis som i alla slutna system.
Därför har bloggaren uppfunnit en alldeles egen(?) definition på det svenska systemet: Social-fascism.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK