Människosyn och förakt

Jag har på senare tid fått på tafsen från mina socialistiska vänner att jag har en förfärlig människosyn. En av dem gav uttryck för det i en kommentar här på bloggen, där hon samtidigt angrep mig som person.

Att ha en förfärlig människosyn betyder i klartext att man anser att man ska ställa krav på människor, att med rättigheter följer även skyldigheter, att socialförsäkringssystemet överutnyttjas och missbrukas och att Sverige inte kan agera hela världens socialbyrå.

Samma som ovanstående brukar man klistra etiketten "högerextrem" på. Jag vill med denna text ifrågasätta vad "extrem" egentligen är och vad det betyder i andra länder.

Först och främst, i förhållande till andra länder är det faktiskt Sverige som är extremt. Demokraterna i USA och labour i England står båda till höger om samtliga svenska riksdagspartier. Även de danska och norska socialdemokraterna står till höger om våra sossar, ungefär på samma nivå som moderaterna och Tysklands regering är, enligt svenska mått mätt, högerextrem.

Så bloggaren skulle smälta in i mittfältet av den politiska fåran i vilket land som helst, utom i Sverige. Här härskar det hårda klimatet. Kallt, kargt och med skövlade skogar. Folkhemmet har förvandlats till den slutna anstalten.

Min människosyn tro jag inte nämnvärt skiljer sig från andras. Om man med människosyn menar att vi alla delar samma villkor i livets hårda lagar. Människor, oavsett härkomst har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Vi behöver alla kärlek och gemenskap, vi är alla små och rädda innerst inne, vi använder humorn som ett redskap att överbrygga skillnader och rädsla för varandra. Och vi är samtidigt alla ensamma i livet. Den existentiella ångesten är universell.

Men i vårt extrema land har själva definitionen av människosyn förändrats. Numera är människosyn lika med gråtmild medlidsamhet för de "svaga" (underförstått är man då själv "stark") och detta är i sig ett sätt att distansera sig och placera sig själv ett snäpp upp där man kan sola sig i sin egen godhet.
Samtidigt skapar man ett samhälle som i första hand handlar om socialt omhändertagande och därmed osjälvständighet istället för att uppmuntra människor till att tillvarata sin potential. D v s ställa krav på sina medmänniskor handlar ju i slutändan om att man respekterar och tillskriver individer förmågor.
Därför är den svenska formen av medlidsamhet enbart förkastlig.

Samtidigt undertrycks och försvårar man för människor som vill utvecklas och är intresserade av företagande och innovativitet. Gigantiska myndighetslabyrinter, en absurd arbetslagstiftning och ett skattesystem som faktiskt ställer de mindre bemedlade utanför, gör företagsklimatet enormt tufft i Sverige.
Och var är den goda människosynen då? Människor som verkligen brinner för att göra något av sitt liv motarbetas. Och i vilket syfte?

Nej, det är enbart i socialpolitiskt perspektiv man kan ha en människosyn. Människor som man inte kan kontrollera i detta, som går utanför det slutna systemet och som väljer att distansera sig från de gängse tvångslagarna, de isoleras, fryses ut och hängs ut till allmän beskådan.

Vi vet alla vad vi i det alltmer självgoda Sverige brukar kalla sådana typer av länder. Jo, odemokratiska, totaltära och förtryckande.

Det är inte självömkande att uttrycka detta faktum, som min vän kommenterade här intill. Det är bara en rapport från tillståndet i Sverige av idag för oliktänkande. Och att bemöta detta med personliga påhopp är sätt att genom föraktfulla tillmälan försöka ta udden av vad man egenligen säger.

För övrigt är just detta tidstypiskt, då man döms ut som människa genom att man inte sjunnger i samma kör.