Kvotering och eget ansvar
40-talistgenerationen som förstörde Sverige är nu på väg ut ur arbetslivet. Men kravpiskan viner vidare, nu om högre pensionsålder, "ta vara på äldres kompetens", jämn ålders- och könsfördelning i styrelser där även pensionärer ska sitta och en rad förbättrade samhällsfunktioner för äldre.
Så vi får förmodligen se fram emot en ökad kvoteringshysteri, nu även med hänsyn till ålder.
I bolagsstyrelser ska nu framöver kvotering införas med hänsyn till kvinnor, etnisk tillhörighet och ålder, spår bloggaren.
Kvotering tillämpas i arbets- och utbildningssystem till viss grad. Utbildningar som t ex till veterinär har som mål att skapa en jämn könsfördelning eftersom företrädesvis kvinnor utbildar sig till veterinär. Detta har fått till följd att kön går före kompetens och betyg och sålunda har det inneburit en diskriminering av just det, kvinnor.
Uppsala universitet har åtminstone i tre fall blivit fällda för könsdiskriminering då man tillämpat kvotering.
Det går faktiskt inte att reglera och styra individers egna intressen. Är kvinnor mer intresserade av vård än av dataprogrammering så är de. Ska verkligen samhället lägga sig i även det?
Om individer får ägna sig åt det de är intresserade av så blir de både lyckligare och bättre på sitt jobb.
Kvotering är därför helt kontraproduktivt.
Högröstade feminister som Gudrun Schyman och Ebba Witt-Brattström menar att fler kvinnor måste sitta vid köttgrytornas egentliga maktcentra: Bolagsstyrelserna.
Mycket riktigt är antalet kvinnor ganska få runt styrelseborden. Och det spelar ingen roll om det är i företagen eller i kommunalt ägda bolag.
Men kvoteringsivrare frågar sig aldrig varför något är på det visst sätt. Man använder sig istället av grumliga genusbegrepp och skrivbordsdrakar för att förklara att "systemet" är si eller så.
Alltid detta kollektiva perspektiv på orsakssamband. Har man inte förstått att det inte leder någon vart?
Kollektiva förklaringsmodeller är en direkt orsak till svenskarnas oförmåga att känna och ta eget ansvar. Det är ju "systemets fel", eller enskilda personers och företeelsers orättvisa och förtryckande behandling av vederbörande.
Denna kränkthetssjuka som DO (eller DumO) drunknar i, är en sjukdom som svenskar mer än något annat folk lider av.
Vi är ju så "jämlika" att minsta lilla avvikelse ses som orättvis och orättfärdig.
När nya ledsamöter har valts in i kommunfullmäktige i olika delar av landet, brukar personerna tillfrågas i en enkät vilka områden man vill jobba med. Här ingår naturligtvis platser i de olika bolagsstyrelserna som sysslar med "hårda" frågor som väg och vatten, stadsplanering, bygge och el.
Sålunda har de nytillträdda kvinnliga ledamöterna alla chanser i världen att kryssa för ett "hårt" alternativ.
Men ackja, kvinnorna väljer i stället de sociala områden, barn och fritid. Dörren stod öppen till de viktigaste områdena men kvinnor valde att stänga den själva.
Något halvår senare "vaknar" man och nu är man kränkt och diskriminerad för att man inte fick vara med att planera det nya köpcentrets eller skolans placering! Man börjar då skrika om "gubbvälde" och könsmaktsstrukturer.
Att inte stå för sina personliga val är förödande för alla. Alla blir nämligen förlorare. Det uppstår konflikter, misstro, fientlighet, vantrivsel och bitterhet i spåren av det övergivna personliga ansvaret.
"Vit, heterosexuell man" brukar man lite skämtsamt ange som det största hatobjektet i det svenska samhället.
De får ta hundhuvudet för allt; all form av diskriminerig, misshandel och förtryck av kvinnor och helt enkelt för att man tar för stor plats.
Visst finns det många grisar till män, men det finns många jävliga kvinnor också. Men när individer inte tillåts att ha ansikten utan bara ingår som en prick på en svart-vit tavla, blir det så här
Så vi får förmodligen se fram emot en ökad kvoteringshysteri, nu även med hänsyn till ålder.
I bolagsstyrelser ska nu framöver kvotering införas med hänsyn till kvinnor, etnisk tillhörighet och ålder, spår bloggaren.
Kvotering tillämpas i arbets- och utbildningssystem till viss grad. Utbildningar som t ex till veterinär har som mål att skapa en jämn könsfördelning eftersom företrädesvis kvinnor utbildar sig till veterinär. Detta har fått till följd att kön går före kompetens och betyg och sålunda har det inneburit en diskriminering av just det, kvinnor.
Uppsala universitet har åtminstone i tre fall blivit fällda för könsdiskriminering då man tillämpat kvotering.
Det går faktiskt inte att reglera och styra individers egna intressen. Är kvinnor mer intresserade av vård än av dataprogrammering så är de. Ska verkligen samhället lägga sig i även det?
Om individer får ägna sig åt det de är intresserade av så blir de både lyckligare och bättre på sitt jobb.
Kvotering är därför helt kontraproduktivt.
Högröstade feminister som Gudrun Schyman och Ebba Witt-Brattström menar att fler kvinnor måste sitta vid köttgrytornas egentliga maktcentra: Bolagsstyrelserna.
Mycket riktigt är antalet kvinnor ganska få runt styrelseborden. Och det spelar ingen roll om det är i företagen eller i kommunalt ägda bolag.
Men kvoteringsivrare frågar sig aldrig varför något är på det visst sätt. Man använder sig istället av grumliga genusbegrepp och skrivbordsdrakar för att förklara att "systemet" är si eller så.
Alltid detta kollektiva perspektiv på orsakssamband. Har man inte förstått att det inte leder någon vart?
Kollektiva förklaringsmodeller är en direkt orsak till svenskarnas oförmåga att känna och ta eget ansvar. Det är ju "systemets fel", eller enskilda personers och företeelsers orättvisa och förtryckande behandling av vederbörande.
Denna kränkthetssjuka som DO (eller DumO) drunknar i, är en sjukdom som svenskar mer än något annat folk lider av.
Vi är ju så "jämlika" att minsta lilla avvikelse ses som orättvis och orättfärdig.
När nya ledsamöter har valts in i kommunfullmäktige i olika delar av landet, brukar personerna tillfrågas i en enkät vilka områden man vill jobba med. Här ingår naturligtvis platser i de olika bolagsstyrelserna som sysslar med "hårda" frågor som väg och vatten, stadsplanering, bygge och el.
Sålunda har de nytillträdda kvinnliga ledamöterna alla chanser i världen att kryssa för ett "hårt" alternativ.
Men ackja, kvinnorna väljer i stället de sociala områden, barn och fritid. Dörren stod öppen till de viktigaste områdena men kvinnor valde att stänga den själva.
Något halvår senare "vaknar" man och nu är man kränkt och diskriminerad för att man inte fick vara med att planera det nya köpcentrets eller skolans placering! Man börjar då skrika om "gubbvälde" och könsmaktsstrukturer.
Att inte stå för sina personliga val är förödande för alla. Alla blir nämligen förlorare. Det uppstår konflikter, misstro, fientlighet, vantrivsel och bitterhet i spåren av det övergivna personliga ansvaret.
"Vit, heterosexuell man" brukar man lite skämtsamt ange som det största hatobjektet i det svenska samhället.
De får ta hundhuvudet för allt; all form av diskriminerig, misshandel och förtryck av kvinnor och helt enkelt för att man tar för stor plats.
Visst finns det många grisar till män, men det finns många jävliga kvinnor också. Men när individer inte tillåts att ha ansikten utan bara ingår som en prick på en svart-vit tavla, blir det så här
Kommentarer