I otrygghetens förlovade land

Det blev som bloggaren förutspådde; locket på om terrorhotet i Göteborg. Det har inte berörts alls av nyheterna idag. Och detta efter en massiv polisinsats hela helgen.
Inget hår på det trygga svenska huvudet får krökas av oroväckande fakta och nyheter. Vi ska invaggas i en falsk säkerhet och i ett imaginärt "folkhem", försvunnet sedan mycket länge. Vi ska mats med drömkulisser och idealmakaroner tills vi kräks.

Under tiden blir folk allt räddare och räddare. Samtidigt som välfärdsstaten lovar allt fler och högre bidrag, allt mer förbud mot en den ena eller andra, allt mer förskönande beskrivningar av sakernas tillstånd, blir svenskarna allt räddare.

Men istället för att bli rädda för det reellt farliga och förbannade på de som är ansvariga för detta, projicerar folket hotet på mer närliggande ting.
Framför allt gäller det barnen. Barn leker. Så är det. Barn ramlar av cyklar och slår sig när de ska lära sig. Så är det. Barn blir förkylda och får barnsjukdomar som vattkoppor och kikhosta. Så är det.
Men alltefter som föräldrar mister kontrollen över sina egna barn, helt enkelt därför att de inte träffar dem många timmar per dygn, skapas panikångest över barnens farliga tillvaro.
Barnen kan ju falla från lekställningar på dagis, barnen kan ju råka ut för "fula gubbar", barnen kan ju få några mystiska prickar på kroppen i duschen.

Det hela liknar ett patologiskt tillstånd av panikångest. Och staten är de som har skapat det.

Det här skriver David Eberhard, psykiatriker på S:t Göran, om i "I trygghetsnarkomanernas land". P g a välfärdssamhällets alla skyddsnät och säkerhetstänkande, blir folk inte tryggare utan räddare.

Statens välmenande, allomfattande trygghetssystem och tusentals myndigheter för att förebygga och utreda alla skräckscenarior, är i själva verket den egentliga orsaken till att svenska folket mår så dåligt. Eller...?

Jag tror att en delförklaring är denna. Men faktum kvarstår; Sverige har blivit allt farligare och det är inte på lekplatserna eller i duschen som otryggheten finns.
Det är "därute". Efter mörkrets inbrott vill äldre människor inte gå ut. Och unga, friska svenska tjejer känner ett ökande obehag att vistas och gå igenom avfolkade stadsmiljöer på kvällarna.

Förklaringen är att det råa våldet ökar alltmer, särskilt våldtäkter där vi toppar statistiken i Europa.

Det här är en realitet. Men när det gäller detta och orsakerna bakom får vi inte diskutera. Här är det locket på.
Och varför då? I välfärdsstaten där inga scenarior är för orimliga eller vansinniga, får vi inte prata om de verkliga hoten.

Det är p g a drömmen ska försvaras och bevaras. Illussionerna om ett mångkulturellt land där folket lever sida vid sida i harmoni och konfliktlöshet, får inte rubbas. Inte en krusning på ytan tillåts, inga ifrågasättanden om hur det är ställt bland "verklighetens folk", inga frågor om varför eller hur den vansinniga politiken kan fortgå på samma sätt, år efter år.

Kommunernas budgetar spricker av socialbidragskostnader och underhåll av städernas nerklottrade fasader, uppbyggnad av nerbrända skolor och fixande och trixande med bidrag till köp av hela villor och bostadsrätter för att skaffa bostäder till de nya invånarna som kommer varje månad.

Man förhandlar ständigt med staten om mer pengar p g a att det är den som har skapat dagens situation. Men inga pengar i världen kan räcka för fler och högre kostnader.

Men kommunerna har munkavle på för att de inte är berättigade att uttrycka sin frustration över vad som händer. Man riskerar att bli uthängd och skandaliserad om man t ex frågar om hur mycket flyktinginvandringen till kommunen kostar.

Det är det totalitära Sverige som orsakar rädslan mer än något annat. Ett land där oliktänkande är lika med landsförräderi för tankarna till Kina och Nordkorea. Men det är Sverige vi pratar om.

Den totalitära välfärdsstaten som förvandlar "1984" till verklighet. Så här skulle det kunna stå på våra husfasader:

"Jämlikhet är olikhet"
"Valfrihet är utanförskap"
"Svensk kultur är utländsk kultur"
"Bidrag är att bidra"
"Oberoende är beroende".

Inte undra på att vi är rädda.