Att göra upp med det gamla
Vissa perioder i livet är bara en stor Las Vegas-show. Du lever och dansar, andas frihet och försoning, du formar ditt liv och leker igenom resten.
Sedan kommer så de andra perioderna. Tiden för uppgörelsen. Kanske har man få sår att sy och läka, kanske har man fler. Men uppgörelsens tid kommer alltid. Och ofta kommer det när dansen har övergått till vardagslunk och när frihet är att ha ett jobb.
Min uppgörelse har pågått i flera perioder sedan 25-årsåldern. Om jag någonsin blir klar? Det tror jag inte. Det är ju så att man bär hela sitt liv med sig hela tiden. Jag har skuvat upp, skruvat ihop och skruvat igen. Och sedan lämnar jag det så i ett antal år till nästa gång och då med nya erfarenheter och därmed nya infallsvinklar.
Uppgörelserna handlar i grunden om att titta på sig själv och upptäcka och utforska varför man har blivit som man har blivit. Att ifrågasätta sig själv och sina motiv genom att gå tillbaka i livet är paradoxalt nog, nödvändigt för att utvecklas vidare.
Jag har ofta, alltför ofta, återkommit till min pappa i mina tillbakablickar. Han var precis den fadersfigur man helst vill slippa. Nervig, stirrig, självömkande och dessutom dominerande sin omgivning att ta hänsyn till detta.
Att inte steppa på pappas ömma punkter var en svår konst eftersom de var så många. Till slut revolterade man och klev på bara. Resultatet var ju naturligtvis misshandel men då smet man iväg om man kunde (han brukade ställa sig i vägen i dörröppningen). Jag brukade sova hos min gitarrlärarinna, som förstod min situation utan att jag egentligen behövde berätta om den. Sedan pep jag iväg till skolan, för att komma hem igen vid 16-tiden och samma scener utspelade sig åter.
Min pappa var kommunist. Han var aktiv inom dåvarande vpk som numera har tagit bort k:et. Han ansåg att staten skulle äga alla företag, alla banker och... ja oss alla. Hemma var det han som var staten och vi hans ägor. Han dominerade hemmet totalt. Förutom att förvandla oss till statister i hans egenregisserade film, krävde han total service, med maten på bordet så fort han kom hem, välstädat och välbäddat och inbäddat till hans bekvämlighet. "Jag kräver svensk standard", brukade han säga.
Ibland klagade han på mammas mat. Då fick hon laga hans egen special bredvid vår mat. Då jag blev äldre så sade jag till honom att laga sin förbannade specialmiddag själv. Då stirrade han på mig med sin uppspärrade, galna ögon, men gick ut till affären och köpte färdigmat till slut.
Frustrationen över min maktlöshet i hemmiljön ledde till en mängd sociala komplikationer. När jag var ute på kvällar och nätter med kompisar blev jag rebellen som skulle slå sönder patriarkatet och maktstrukturerna. Lite lätt patetiskt kan man tycka så här efteråt. Men så var det. Skyltfönster, vägskyltar, cyklar och bilar. Allt gick egentligen att slå sönder. Men det är klart, vanligtvis slutade det vid tanken, som i sig var en ventil för maktlös frustration.
Men frustrationen över överförmynderi, styrning och kontroll över människor finns kvar som ett evigt minne. Att leva i ett system som på så många sätt påminner mig om min hemmiljö är faktiskt plågsamt. Visst kan jag som individ göra vad jag vill med mitt liv, men det begränsas på ett plågsamt sätt av "Big Daddy" när man ska göra sina val. Bara det att ta körkort är idag en process som försvårar och fördyrar utbildningen ut i absurdum. Jag minns t ex lektionen för 700:- som utmynnade i att "Sprit och trafik hör inte ihop".
Så mitt engagemang för det friställda samhället, där kontroll och politiker får hålla sig i bakgrunden, är i mycket ett resultat av min extrema barndom. Kanske blir det för mycket ibland, kanske blir det för högljutt ibland, kanske blir det för ilsket ibland. Men jag vet att mina egna ståndpunkter står jag för, grundat på studier och erfarenhet. Sedan att min resa har varit lite snitslad, det får man bara ta.
Ha' det!
Sedan kommer så de andra perioderna. Tiden för uppgörelsen. Kanske har man få sår att sy och läka, kanske har man fler. Men uppgörelsens tid kommer alltid. Och ofta kommer det när dansen har övergått till vardagslunk och när frihet är att ha ett jobb.
Min uppgörelse har pågått i flera perioder sedan 25-årsåldern. Om jag någonsin blir klar? Det tror jag inte. Det är ju så att man bär hela sitt liv med sig hela tiden. Jag har skuvat upp, skruvat ihop och skruvat igen. Och sedan lämnar jag det så i ett antal år till nästa gång och då med nya erfarenheter och därmed nya infallsvinklar.
Uppgörelserna handlar i grunden om att titta på sig själv och upptäcka och utforska varför man har blivit som man har blivit. Att ifrågasätta sig själv och sina motiv genom att gå tillbaka i livet är paradoxalt nog, nödvändigt för att utvecklas vidare.
Jag har ofta, alltför ofta, återkommit till min pappa i mina tillbakablickar. Han var precis den fadersfigur man helst vill slippa. Nervig, stirrig, självömkande och dessutom dominerande sin omgivning att ta hänsyn till detta.
Att inte steppa på pappas ömma punkter var en svår konst eftersom de var så många. Till slut revolterade man och klev på bara. Resultatet var ju naturligtvis misshandel men då smet man iväg om man kunde (han brukade ställa sig i vägen i dörröppningen). Jag brukade sova hos min gitarrlärarinna, som förstod min situation utan att jag egentligen behövde berätta om den. Sedan pep jag iväg till skolan, för att komma hem igen vid 16-tiden och samma scener utspelade sig åter.
Min pappa var kommunist. Han var aktiv inom dåvarande vpk som numera har tagit bort k:et. Han ansåg att staten skulle äga alla företag, alla banker och... ja oss alla. Hemma var det han som var staten och vi hans ägor. Han dominerade hemmet totalt. Förutom att förvandla oss till statister i hans egenregisserade film, krävde han total service, med maten på bordet så fort han kom hem, välstädat och välbäddat och inbäddat till hans bekvämlighet. "Jag kräver svensk standard", brukade han säga.
Ibland klagade han på mammas mat. Då fick hon laga hans egen special bredvid vår mat. Då jag blev äldre så sade jag till honom att laga sin förbannade specialmiddag själv. Då stirrade han på mig med sin uppspärrade, galna ögon, men gick ut till affären och köpte färdigmat till slut.
Frustrationen över min maktlöshet i hemmiljön ledde till en mängd sociala komplikationer. När jag var ute på kvällar och nätter med kompisar blev jag rebellen som skulle slå sönder patriarkatet och maktstrukturerna. Lite lätt patetiskt kan man tycka så här efteråt. Men så var det. Skyltfönster, vägskyltar, cyklar och bilar. Allt gick egentligen att slå sönder. Men det är klart, vanligtvis slutade det vid tanken, som i sig var en ventil för maktlös frustration.
Men frustrationen över överförmynderi, styrning och kontroll över människor finns kvar som ett evigt minne. Att leva i ett system som på så många sätt påminner mig om min hemmiljö är faktiskt plågsamt. Visst kan jag som individ göra vad jag vill med mitt liv, men det begränsas på ett plågsamt sätt av "Big Daddy" när man ska göra sina val. Bara det att ta körkort är idag en process som försvårar och fördyrar utbildningen ut i absurdum. Jag minns t ex lektionen för 700:- som utmynnade i att "Sprit och trafik hör inte ihop".
Så mitt engagemang för det friställda samhället, där kontroll och politiker får hålla sig i bakgrunden, är i mycket ett resultat av min extrema barndom. Kanske blir det för mycket ibland, kanske blir det för högljutt ibland, kanske blir det för ilsket ibland. Men jag vet att mina egna ståndpunkter står jag för, grundat på studier och erfarenhet. Sedan att min resa har varit lite snitslad, det får man bara ta.
Ha' det!
Kommentarer