Gemenskaphetskretsen
Det är konstigt. När människor i min bekantskapskrets har läst inlägg på min blogg blir de så upprörda att de börjar glesa ut kontakten med mig. En del slutar t o m att höra av sig. Eller/och plockar bort mig från Facebook därför att de inte vill visa att de är vän med mig.
Egentligen borde det säga mer om dem än om mig, men samtidigt är det här en större fråga än så. Mina åsikter som jag framför här på bloggen är helt enkelt inte politiskt korrekta och då alltså moraliskt förkastliga enligt dagens marginaliserade utrymme för rätt och fel.
Tiden när man kunde säga och skriva precis vad man ville utan att det fick konsekvenser, är förbi. Nu får man räkna med att få en allt snävare vänkrets. Och sedan kanske förföljelse och misshandel vilket har drabbat många som har "fel" åsikter.
Och det värsta är att pk-folket sitter hemma och applåderar.
Men det här har naturligtvis sitt ursprung i det rådande samhällsklimatet, där yttrandefriheten och därmed acceptansen för andra uppfattningar än deras egna, har urholkats och urholkats och nu helt enkelt är på väg att försvinna.
Tidigare i mitt liv har tillståndet i samhället och i vänskretsen varit förbundna. Men då har accepterandet för varandra och varandras olika åsikter varit det dominerande. Man dömde inte ut en individ för dennes åsikter utan i sådana fall för dennes sätt att vara. Man kunde skilja på detta.
Idag är detta omöjligt. Det svenska samhällets psykotiska tankevärld har fortplantat sig in i människornas tankar och känslor. I Sverige år 2010 kan du alltså inte umgås över gränserna. Och detta samtidigt som man skriker sig hesa för att vi ska göra just detta. Vi gillar ju olika, eller hur?
Men det är klart. Då menar man inte människor av goda eller onda åsikters integrering, utan om att vi ska leva tillsammans med männsikor från hela världen. I och för sig en hedervärd tanke. Men det är bara det att det inte fungerar så. Många av våra "kompisar" avskyr ju oss och allt vad vi står för. Och då är vi omöjliga att förena.
Så samtidigt som våra kära politiker propagerar för jämlikhet och allas lika värde, så anammar man inte detta själva.
Tvärtom, ju mer oliktänkande du är, ju mindre värde har du för samhället du lever i. Du är bara värd något när man ska statuera exempel på "odemokratiska krafter". Och hur demokratiskt är det?
Det påminner i högsta grad om de kommunistiska diktaturerna där allt cirkulerar runt den egna förträffligheten och att det som sticker ut omedelbart måste huggas av. Och det bokstavligen.
I slutändsan är vi dock alla förlorare.
Egentligen borde det säga mer om dem än om mig, men samtidigt är det här en större fråga än så. Mina åsikter som jag framför här på bloggen är helt enkelt inte politiskt korrekta och då alltså moraliskt förkastliga enligt dagens marginaliserade utrymme för rätt och fel.
Tiden när man kunde säga och skriva precis vad man ville utan att det fick konsekvenser, är förbi. Nu får man räkna med att få en allt snävare vänkrets. Och sedan kanske förföljelse och misshandel vilket har drabbat många som har "fel" åsikter.
Och det värsta är att pk-folket sitter hemma och applåderar.
Men det här har naturligtvis sitt ursprung i det rådande samhällsklimatet, där yttrandefriheten och därmed acceptansen för andra uppfattningar än deras egna, har urholkats och urholkats och nu helt enkelt är på väg att försvinna.
Tidigare i mitt liv har tillståndet i samhället och i vänskretsen varit förbundna. Men då har accepterandet för varandra och varandras olika åsikter varit det dominerande. Man dömde inte ut en individ för dennes åsikter utan i sådana fall för dennes sätt att vara. Man kunde skilja på detta.
Idag är detta omöjligt. Det svenska samhällets psykotiska tankevärld har fortplantat sig in i människornas tankar och känslor. I Sverige år 2010 kan du alltså inte umgås över gränserna. Och detta samtidigt som man skriker sig hesa för att vi ska göra just detta. Vi gillar ju olika, eller hur?
Men det är klart. Då menar man inte människor av goda eller onda åsikters integrering, utan om att vi ska leva tillsammans med männsikor från hela världen. I och för sig en hedervärd tanke. Men det är bara det att det inte fungerar så. Många av våra "kompisar" avskyr ju oss och allt vad vi står för. Och då är vi omöjliga att förena.
Så samtidigt som våra kära politiker propagerar för jämlikhet och allas lika värde, så anammar man inte detta själva.
Tvärtom, ju mer oliktänkande du är, ju mindre värde har du för samhället du lever i. Du är bara värd något när man ska statuera exempel på "odemokratiska krafter". Och hur demokratiskt är det?
Det påminner i högsta grad om de kommunistiska diktaturerna där allt cirkulerar runt den egna förträffligheten och att det som sticker ut omedelbart måste huggas av. Och det bokstavligen.
I slutändsan är vi dock alla förlorare.
Kommentarer
Öppnar dörren för allehanda politiska och mediala vansinnigheter, där totalitarismen hotar hela tiden...
Vaknavaknavakna.
Ulle
Jag känner mig äcklad, beklämd och och ledsen över det du skriver och det du också uttrycker
i min närvaro. Du säger att du har andra sidor än det du skriver om i bloggen men de syns inte så mycket av. Du gör inte ett uns för att hjälpa dig själv utan sitter mest vid "samhällets köttgrytor", tycker synd om dig själv och självömkar ända ner i botten på ölburkarna, samtidigt som du spyr din galla över oss andra.
Jag varken vill eller kan ha dig eller dina åsikter i mitt liv längre.
Jag hoppas verkligen att du hittar den kärlek och tolerans som jag inte längre förmår ge dig.
Monica Högling
monica.hogling,@gmail.com
Monica här ovan har just gjort klart för alla andra att hon är en upplyst och fördomsfri människa som gillar olika, utom olika åsikter förstås.
Om hennes inlägg är allvarligt menat så är det väldigt tragiskt och empatilöst. Är det ett dåligt skämt så är det bara smaklöst.
Jag är ingen självömkande människa. Jag vill inte gå i polemik med dig, men är det inte ganska generaliserande att döma ut människor som äckliga och självömkande så fort de berättar något om sig själva? Dessutom är det föraktfullt att kasta ur sig den typen av omdömen och tjänar som ett bevis på att du själv minsann anser dig tillhöra den upphöjda delen av mänskligheten som är sig själv nog.
Att säga upp bekantskapen p g a att jag inte tillhör det politiskt accepterade skiktet talar på ett alltför tydligt sätt för att jag har rätt i mycket av vad jag skriver.
Ska man förändra världen måste man ta en titt på sig själv först i spegeln.
Jag har inte bott i Sverige på många år, för närvarande bor jag i Sydafrika av alla ställen. Har under senare år sett hur toleransen mot 'oliktänkande' hårdnat i Sverige och finner det mycket beklagligt. Det värsta är att det till stor del handlar om självcensur dessutom, sådär får man bara inte ens tänka. Hur som helst, anledningen att jag skriver är för att ge dig en cyberkram och - go girl - efter den hårda kommentaren ovan. Det är helt förbluffande hur någon kan skriva om kärlek och medkänsla i samma veva som man säger upp kontakten pga med någon pga åsikter (som är helt rumsrena i våra grannländer!). Rent ut sagt förbluffande faktiskt.
Hur som helst. Stand your ground, smile and keep it up!
// Per
Fast det lär komma. Men det lär inte beröra mig. Jag kommer att emigrera till USA.
Du är en lysande fyrbåk i detta.Överge oss aldrig1
Du har gett den mänskliga ynkedomen ett ansikte. Att säga upp bekantskapen med en vän - offentligt och på hennes egen blogg - därtill med mängder av subjektiva värdeomdömen och beskyllningar, det är verkligen att sjunka mycket djupt.
Vem tror du att du är?
Endast en person som anser sig stå över andra, som anser sig vara "god" och felfri, som tror sig segla i den politiskt korrekta medvinden är kapabel till något sådant.
Vilken rätt har du att döma ut andras åsikter?