Vad är tolerans?
En gång i tiden, 70-talet, när jag inte alls var lika gammal som idag, blev jag tillfrågad om att delta i ett rockband. Jag hade spelat och sjungit nere på studentpuben och det godkändes tydligen, så två tjejer i palestinasjalar och näbbstövlar upplyste mig om var de skulle repa nästa gång. De skulle snart göra en skrivinspelning och ville förstärka bandet.
Bloggaren begav sig dit en kall decemberkväll. Det visade sig att jag skulle delta i doa-doakören - utan min gitarr, som jag naturligtvis hade med mig. I vanlig ordning var det killarna som höll i instrumenten. (Vad skulle genusstrategerna säga om detta?).
Jag fick ett papper med en svårtydd text: "Chile, Chile", hette låten som handlade om militärkuppen 1973.
Bandet hade ett svårt proggkomplex, musiken var mer än dålig. Dvs precis som det skulle vara på 70-talet.
Och jag avskydde proggen och detta mollande monotona malande.
För att göra en lång historia kort så var jag klädd i en färggrann tröja med blommor på. Ganska mycket LSD över den, kan man säga. Till detta hade jag ett par ljusbeige gabardinbyxor. Jag hörde hur den samlade proggensemblen drog efter andan och nästan fick krupp. Själv var man klädd i bylsiga bussaronger, fransiga jeans och invirade i palestinasjalar. I ögonvrån så noterade hur två tjejer viskade något till varandra om "... på sig".
Det blev aldrig någon mer repning för mig. Vid skivinspelningen blev jag inte kontaktad, f ö var jag fruktansvärt sjuk i halsfluss. Vid senare pubbesök hälsade man knappt (trots att jag då inte hade några gabardinbyxor!).
Socialister berömmer sig själva som vidsynta, toleranta och solidariska. De öppnar famnen för all världens orättvist behandlade, fattiga och förtryckta. Men hur agerar man egentligen själva?
Kläderna gör mannen (och kvinnan). Kläder säger tydligen också om för vissa vilka vi är, vad vi tycker och vilket parti vi röstar på. Män med kavajer och slips är moderater, medan tröjklädda och långhåriga är miljöpartister och socialister.
Många människor har de här föreställningarna, utan att det egentligen finns något som helst belägg för att det skulle vara på det sättet.
Intolerans är det däremot när man utesluter och fryser ut någon bara av den orsaken att man har "fel stil". Bland ungdomar är den här uppdelningen total. Men i den ack så mogna vuxenvärlden fungerar det nästan likadant. Det korrekta är inte hur man är klädd utan var man är klädd så.
Från det uppenbara, kläderna, kan det tyckas långt till människors hjärtan. Men intolerans figurerar på livets samtliga nivåer. Varför är det så?
Människor vill helst dela livet med sina likar. Och jämlikar. Fast detta skiljer sig från land till land enligt en gammal undersökning. Danmark sades vara ett land där man gärna umgås över klassgränserna, olika yrkes- och intresseinriktningar - och förmodligen, mellan olika etniska grupper.
Att det sistnämnda har förändrats, det vet vi.
I Sverige, däremot, har vi en förkärlek för det "lika". Vi är världsbäst på jämlikhet, likabehandling, likvärdighet osv. Problemet är att just p g a detta blir vi intoleranta mot alla olikheter. Det/de som avviker är helt enkelt inte välkomna in i värmen. Därför är socialisternas "Vi gillar olika" rena rama braklögnen.
Bland alla människor bloggaren har mött i livet, har gruppen trygga, trogna, troende socialister varit de mest intoleranta.
"Det börjar med en nål och slutar med en silverskål", brukar man säga när man vill beskriva en människas brottsutveckling.
I socialistvärlden börjar det med att man har fel kläder, sedan går det alltid att plussa på resten av attributen. Att ha "fel" åsikter om musik och film går väl bra nuförtiden. Men att ha en typiskt borgerlig samhällssyn är direkt en anledning till att "göra slut". Man tycker helt enkelt inte att man är en god människa om man inte önskar statlig kontroll över individerna och kvotering på arbetsmarknaden.
På detta vis är intoleransen t o m större idag än på 70-talet. Då var man bara "reaktionär", idag är man alltså ond.
Man undrar i sitt stilla sinne om man inte ser sin egen skoningslösa människosyn. Förmodligen inte. Det är ju det man brukar anklaga oss mer frihetssinnade för. Men likhetstänkandet är, anser jag, den största grogrunden för fördömande, intolerans, avundsjuka, egenkärlek och totalitära idéer.
Bloggaren anser sig vara hyfsat tolerant. Att andra har olika åsikter än jag anser jag vara ett bonus. Då får man ju diskutera. De flesta livsstilar är helt ok för mig, bara det inte skadar andra eller leder till förtryck
Tolerans är att erkänna andra. Att erkänna människors olikheter utan att det påverkar ens omdöme för dem. Att inte dela in människorna i bra eller dålig; ond eller god. Att förhålla sig neutral och inte ge människor och företeelser värdegrundande omdömen.
Att förstå att vi alla är olika. Sedan kan man gilla eller inte gilla, men acceptera måste man ändå.
Bloggaren begav sig dit en kall decemberkväll. Det visade sig att jag skulle delta i doa-doakören - utan min gitarr, som jag naturligtvis hade med mig. I vanlig ordning var det killarna som höll i instrumenten. (Vad skulle genusstrategerna säga om detta?).
Jag fick ett papper med en svårtydd text: "Chile, Chile", hette låten som handlade om militärkuppen 1973.
Bandet hade ett svårt proggkomplex, musiken var mer än dålig. Dvs precis som det skulle vara på 70-talet.
Och jag avskydde proggen och detta mollande monotona malande.
För att göra en lång historia kort så var jag klädd i en färggrann tröja med blommor på. Ganska mycket LSD över den, kan man säga. Till detta hade jag ett par ljusbeige gabardinbyxor. Jag hörde hur den samlade proggensemblen drog efter andan och nästan fick krupp. Själv var man klädd i bylsiga bussaronger, fransiga jeans och invirade i palestinasjalar. I ögonvrån så noterade hur två tjejer viskade något till varandra om "... på sig".
Det blev aldrig någon mer repning för mig. Vid skivinspelningen blev jag inte kontaktad, f ö var jag fruktansvärt sjuk i halsfluss. Vid senare pubbesök hälsade man knappt (trots att jag då inte hade några gabardinbyxor!).
Socialister berömmer sig själva som vidsynta, toleranta och solidariska. De öppnar famnen för all världens orättvist behandlade, fattiga och förtryckta. Men hur agerar man egentligen själva?
Kläderna gör mannen (och kvinnan). Kläder säger tydligen också om för vissa vilka vi är, vad vi tycker och vilket parti vi röstar på. Män med kavajer och slips är moderater, medan tröjklädda och långhåriga är miljöpartister och socialister.
Många människor har de här föreställningarna, utan att det egentligen finns något som helst belägg för att det skulle vara på det sättet.
Intolerans är det däremot när man utesluter och fryser ut någon bara av den orsaken att man har "fel stil". Bland ungdomar är den här uppdelningen total. Men i den ack så mogna vuxenvärlden fungerar det nästan likadant. Det korrekta är inte hur man är klädd utan var man är klädd så.
Från det uppenbara, kläderna, kan det tyckas långt till människors hjärtan. Men intolerans figurerar på livets samtliga nivåer. Varför är det så?
Människor vill helst dela livet med sina likar. Och jämlikar. Fast detta skiljer sig från land till land enligt en gammal undersökning. Danmark sades vara ett land där man gärna umgås över klassgränserna, olika yrkes- och intresseinriktningar - och förmodligen, mellan olika etniska grupper.
Att det sistnämnda har förändrats, det vet vi.
I Sverige, däremot, har vi en förkärlek för det "lika". Vi är världsbäst på jämlikhet, likabehandling, likvärdighet osv. Problemet är att just p g a detta blir vi intoleranta mot alla olikheter. Det/de som avviker är helt enkelt inte välkomna in i värmen. Därför är socialisternas "Vi gillar olika" rena rama braklögnen.
Bland alla människor bloggaren har mött i livet, har gruppen trygga, trogna, troende socialister varit de mest intoleranta.
"Det börjar med en nål och slutar med en silverskål", brukar man säga när man vill beskriva en människas brottsutveckling.
I socialistvärlden börjar det med att man har fel kläder, sedan går det alltid att plussa på resten av attributen. Att ha "fel" åsikter om musik och film går väl bra nuförtiden. Men att ha en typiskt borgerlig samhällssyn är direkt en anledning till att "göra slut". Man tycker helt enkelt inte att man är en god människa om man inte önskar statlig kontroll över individerna och kvotering på arbetsmarknaden.
På detta vis är intoleransen t o m större idag än på 70-talet. Då var man bara "reaktionär", idag är man alltså ond.
Man undrar i sitt stilla sinne om man inte ser sin egen skoningslösa människosyn. Förmodligen inte. Det är ju det man brukar anklaga oss mer frihetssinnade för. Men likhetstänkandet är, anser jag, den största grogrunden för fördömande, intolerans, avundsjuka, egenkärlek och totalitära idéer.
Bloggaren anser sig vara hyfsat tolerant. Att andra har olika åsikter än jag anser jag vara ett bonus. Då får man ju diskutera. De flesta livsstilar är helt ok för mig, bara det inte skadar andra eller leder till förtryck
Tolerans är att erkänna andra. Att erkänna människors olikheter utan att det påverkar ens omdöme för dem. Att inte dela in människorna i bra eller dålig; ond eller god. Att förhålla sig neutral och inte ge människor och företeelser värdegrundande omdömen.
Att förstå att vi alla är olika. Sedan kan man gilla eller inte gilla, men acceptera måste man ändå.
Kommentarer