Det kidnappade hjärtat
För en tid sedan läste bloggaren en ledare i Expressen eller Aftonbladet där man beskrev Försäkringskassan som "välfärdens hjärta". Det skulle väl antagligen vara en poetisk beskrivning av myndigheten som har en budget på 450 miljarder för utbetalning av bidrag.
Jag tyckte det här var ganska talande för hur svenskens sinne (och hjärta) är kidnappat. Välfärd är utbetalning av bidrag för allt och alla och här dunkar också det svenska hjärtat som hårdast. Vi ser ju vad som händer när man tidsbegränsar sjukskrivningsperioder och ställer upp villkor för bostadsbidrag bl a. Det svenska hjärtat är då nära en infarkt.
När jag talar om välfärdens hjärta tänker jag på att det finns vård och vårdplatser till alla som behöver, att de gamla får en bra tillvaro på kreativa serviceboenden och att skolor fungerar som det är tänkt att de ska göra.
Jag tänker på tåg som går även till de mest glesbebyggda trakterna. Och att de dessutom fungerar på vintern.
Jag tänker på en flexibel arbetsmarknad där man använder ingångslöner för ungdomar och anpassad arbetstid för alla de som inte kan jobba heltid.
Jag tänker på att vi måste tänka mer med just hjärtat på det sätt vi bemöter varandra i vardagen. I USA lärde jag mig hur viktigt det är med artighet. Är man artig är man vänlig och respektfull för sin nästa.
Men svensken har en unken inställning till artighet. "Man ska inte gå omkring och strö floskler omkring sig till folk som kanske tror de är något förmer". Det ständiga likhetstänkandet som vi har blivit hjärntvättade med har medfört att vi har tappat respekten för våra medmänniskor.
Likaså att hjälpa den gamla damen över gatan, att fixa taxi till henne och se till att hon kommer rätt. Det är att tänka med hjärtat. Svensken i allmänhet ser det som att "kommunen får väl rycka in, hon har väl färdtjänst".
Svenskens kidnappade hjärta har slutat bry sig om andra människor. Vi är otroligt egoistiska och trygga i våra tegelhus där ingen släpps in utom den egna familjen.
Eftersom hjärtat numera finns i statlig ägo, vi har själva betalt för att det ska ligga där, finns ingen anledning att slita ut det egna i onödan.
Den här utvecklingen har pågått i 70 år. Det omhändertagande samhället som lindar in alla i bomull; suger i själva verket ut själen, initiativförmågan, kreativiteten och förvandlar oss till produktiva arbetsenheter. Den andliga fattigdomen som svenskar har världsrekord i, är en förutsättning för att samhället ska ha maximal makt över människan.
En stat som äger människors själ och hjärta kan också göra vad den vill utan protester. Det är ju välfärdens hjärta som talar till oss. På sätt och vis är vårt socialfascistiska samhälle den yttersta religionen.
Att röra våra bidrag är i själva verket en synd. Och det är Gud själv som begår den synden.
Det här kanske låter flummigt, men drar man allt till sin spets så fungerar det ungefär så här.
Och samtidigt som den riktiga välfärden; den om omsorgen med de äldre och den konkreta vården för de sjuka, krymps ner och försämras, växer Försäkringskassans budget nästa år med ytterligare 10 miljarder.
När man har kidnappat människors hjärtan kan man bete sig på det sättet.
Jag tyckte det här var ganska talande för hur svenskens sinne (och hjärta) är kidnappat. Välfärd är utbetalning av bidrag för allt och alla och här dunkar också det svenska hjärtat som hårdast. Vi ser ju vad som händer när man tidsbegränsar sjukskrivningsperioder och ställer upp villkor för bostadsbidrag bl a. Det svenska hjärtat är då nära en infarkt.
När jag talar om välfärdens hjärta tänker jag på att det finns vård och vårdplatser till alla som behöver, att de gamla får en bra tillvaro på kreativa serviceboenden och att skolor fungerar som det är tänkt att de ska göra.
Jag tänker på tåg som går även till de mest glesbebyggda trakterna. Och att de dessutom fungerar på vintern.
Jag tänker på en flexibel arbetsmarknad där man använder ingångslöner för ungdomar och anpassad arbetstid för alla de som inte kan jobba heltid.
Jag tänker på att vi måste tänka mer med just hjärtat på det sätt vi bemöter varandra i vardagen. I USA lärde jag mig hur viktigt det är med artighet. Är man artig är man vänlig och respektfull för sin nästa.
Men svensken har en unken inställning till artighet. "Man ska inte gå omkring och strö floskler omkring sig till folk som kanske tror de är något förmer". Det ständiga likhetstänkandet som vi har blivit hjärntvättade med har medfört att vi har tappat respekten för våra medmänniskor.
Likaså att hjälpa den gamla damen över gatan, att fixa taxi till henne och se till att hon kommer rätt. Det är att tänka med hjärtat. Svensken i allmänhet ser det som att "kommunen får väl rycka in, hon har väl färdtjänst".
Svenskens kidnappade hjärta har slutat bry sig om andra människor. Vi är otroligt egoistiska och trygga i våra tegelhus där ingen släpps in utom den egna familjen.
Eftersom hjärtat numera finns i statlig ägo, vi har själva betalt för att det ska ligga där, finns ingen anledning att slita ut det egna i onödan.
Den här utvecklingen har pågått i 70 år. Det omhändertagande samhället som lindar in alla i bomull; suger i själva verket ut själen, initiativförmågan, kreativiteten och förvandlar oss till produktiva arbetsenheter. Den andliga fattigdomen som svenskar har världsrekord i, är en förutsättning för att samhället ska ha maximal makt över människan.
En stat som äger människors själ och hjärta kan också göra vad den vill utan protester. Det är ju välfärdens hjärta som talar till oss. På sätt och vis är vårt socialfascistiska samhälle den yttersta religionen.
Att röra våra bidrag är i själva verket en synd. Och det är Gud själv som begår den synden.
Det här kanske låter flummigt, men drar man allt till sin spets så fungerar det ungefär så här.
Och samtidigt som den riktiga välfärden; den om omsorgen med de äldre och den konkreta vården för de sjuka, krymps ner och försämras, växer Försäkringskassans budget nästa år med ytterligare 10 miljarder.
När man har kidnappat människors hjärtan kan man bete sig på det sättet.
Kommentarer