DJ Helga och demokratin som försvann
Bloggaren hörde just nu en stund på Unga Radioteatern och ett rimmat lågvattenprov inspirerat av gammal skåpmat från Jösses Flickor och klasskamp. Tydligen levde någon robot av kvinnokön i tidernas begynnelse ensam utan Adam. Naturligtvis gick det hur bra som helst. En kvinna behöver då ingen man.
Men det hela urartade till ett sällsynt osmakligt manshat. Varför? Vad har man vunnit med detta?
Bloggaren kallar sig inte feminist av den enkla anledningen att ordet är så förbundet med extremistisk tokvänster. Men jag är väldigt mån om att kvinnor ska hålla sig framme och själva ta plats oavsett vad omgivningen (såväl kvinnor som män) tycker. Kvinnor och män är olika, därför är det viktigt att olikheterna premieras och att typiskt kvinnliga jobb uppgraderas.
Jag har aldrig upplevt att denna uppfattning skulle vara problematisk. Men det är den. Idag. Nej, det finns ingenting sådant som kvinnojobb, allihop är de offer för de överordnade åskmoln som man kallar för strukturerna. Om jag inte håller med om detta, (vilket jag inte gör) är jag en anti-feminist. Vad har jag då missat? Hallå!
Och som om detta inte vore nog så håller jag inte heller med om att den värsta kvinnodiskrimineringen är löneskillnaderna. Detta är fullständigt absurt när man betänker att det finns bortemot 70.000 tjejer (och även killar) som lever under hedersförtryck. Men denna heta potatis måste omedelbart spolas ner i vasken. Annars riskerar man att även bli kallad islamofob. Vilket är nästan ännu värre än att vara anti-feminist. Nej, det finns ingenting som skiljer ut hedersförtrycket från annat våld. Så varför bekymra sig? Kulturrelativistiska statsfeminister har gjort det enkelt för sig. Förneka det, och det finns inte. Om jag fortfarande står fast vid att hedersförtryck existerar, särskilt inom islam, då blir jag även kallad för rasist. Vilket är ännu värre. Ja det värsta tänkbara.
Som den rasist jag nu har blivit identifierad som av åsiktspoliserna, så har min tillvaro som demokrat nu devalverats. Jag har förvandlats till en anti-demokrat av Guds Nåde (eller snarare Han med hornen). Det är lätt att bli reducerad till anti-demokrat i dagens DDR-kvävande klimat. Allt man behöver göra är att inte hålla med. Håller man bara med om alla tankevurpor så är man med på tåget till Paradiset där alla tycker likadant.
Den gamla devisen om Frihet, jämlikhet och broderskap har nu blivit kastad på historiens soptipp. Ingen tycks sträva efter Frihet idag. Inte heller efter jämlikhet och broderskap. Detta skulle ju kunna innebära gemenskap och det är inget man prioriterar. Tvärtom. Död åt kärnfamiljen, död åt gammal förstockad landsbygdsromantik.
Mando Diaos monsterhit med Strävtåg i hembygden och med Gustavs Frödings ord är ett tydligt exempel på vad vi egentligen tycker är väsentligt i livet: De gula rapsfälten, den opålitliga svenska sommaren och släkters gemenskap i hembygdens hägn. Det är den svenskaste sången vi har hört sedan Evert Taubes dagar. Det är särskilt medelålders och äldre svenskars älsklingssång. Jag vill bara gråta när jag hör den. Inte för jag är någon familj- eller släktmänniska utan för att den låten förmedlar en doft av tiden när jag växte upp.
Numer har jag reducerats till en rasistisk anti-demokrat som vill ta kvinnorna tillbaka till spisen. Jag förstår inte det fina i kråksången, så är det.
Det har aldrig varit så intressant att prata demokrati som det är idag. Förmodligen för att ingen längre kommer ihåg vad det är. Demokratins huvudprinciper om yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet lever under ett gravt och allvarligt hot. Visst får man yttra sig. Men faller det utanför den nålstrånga mittfåran som anses som rumsrent, kan konsekvenserna bli dystra. När åsikter betygssätts, skrivet ord blir förbjudet ord och rätten att reagera snörs till så har vi inte längre en statsform som kallas demokrati. Svårare än så är det inte att skilja en demokrati från en icke-demokrati.
Hamnar man i anti-fältet någonstans så kommer man aldrig till Paradiset. DJ Helga trodde de visste vad Paradiset är. Men de gjorde det till hatets och dödens plats.
Men det hela urartade till ett sällsynt osmakligt manshat. Varför? Vad har man vunnit med detta?
Bloggaren kallar sig inte feminist av den enkla anledningen att ordet är så förbundet med extremistisk tokvänster. Men jag är väldigt mån om att kvinnor ska hålla sig framme och själva ta plats oavsett vad omgivningen (såväl kvinnor som män) tycker. Kvinnor och män är olika, därför är det viktigt att olikheterna premieras och att typiskt kvinnliga jobb uppgraderas.
Jag har aldrig upplevt att denna uppfattning skulle vara problematisk. Men det är den. Idag. Nej, det finns ingenting sådant som kvinnojobb, allihop är de offer för de överordnade åskmoln som man kallar för strukturerna. Om jag inte håller med om detta, (vilket jag inte gör) är jag en anti-feminist. Vad har jag då missat? Hallå!
Och som om detta inte vore nog så håller jag inte heller med om att den värsta kvinnodiskrimineringen är löneskillnaderna. Detta är fullständigt absurt när man betänker att det finns bortemot 70.000 tjejer (och även killar) som lever under hedersförtryck. Men denna heta potatis måste omedelbart spolas ner i vasken. Annars riskerar man att även bli kallad islamofob. Vilket är nästan ännu värre än att vara anti-feminist. Nej, det finns ingenting som skiljer ut hedersförtrycket från annat våld. Så varför bekymra sig? Kulturrelativistiska statsfeminister har gjort det enkelt för sig. Förneka det, och det finns inte. Om jag fortfarande står fast vid att hedersförtryck existerar, särskilt inom islam, då blir jag även kallad för rasist. Vilket är ännu värre. Ja det värsta tänkbara.
Som den rasist jag nu har blivit identifierad som av åsiktspoliserna, så har min tillvaro som demokrat nu devalverats. Jag har förvandlats till en anti-demokrat av Guds Nåde (eller snarare Han med hornen). Det är lätt att bli reducerad till anti-demokrat i dagens DDR-kvävande klimat. Allt man behöver göra är att inte hålla med. Håller man bara med om alla tankevurpor så är man med på tåget till Paradiset där alla tycker likadant.
Den gamla devisen om Frihet, jämlikhet och broderskap har nu blivit kastad på historiens soptipp. Ingen tycks sträva efter Frihet idag. Inte heller efter jämlikhet och broderskap. Detta skulle ju kunna innebära gemenskap och det är inget man prioriterar. Tvärtom. Död åt kärnfamiljen, död åt gammal förstockad landsbygdsromantik.
Mando Diaos monsterhit med Strävtåg i hembygden och med Gustavs Frödings ord är ett tydligt exempel på vad vi egentligen tycker är väsentligt i livet: De gula rapsfälten, den opålitliga svenska sommaren och släkters gemenskap i hembygdens hägn. Det är den svenskaste sången vi har hört sedan Evert Taubes dagar. Det är särskilt medelålders och äldre svenskars älsklingssång. Jag vill bara gråta när jag hör den. Inte för jag är någon familj- eller släktmänniska utan för att den låten förmedlar en doft av tiden när jag växte upp.
Numer har jag reducerats till en rasistisk anti-demokrat som vill ta kvinnorna tillbaka till spisen. Jag förstår inte det fina i kråksången, så är det.
Det har aldrig varit så intressant att prata demokrati som det är idag. Förmodligen för att ingen längre kommer ihåg vad det är. Demokratins huvudprinciper om yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet lever under ett gravt och allvarligt hot. Visst får man yttra sig. Men faller det utanför den nålstrånga mittfåran som anses som rumsrent, kan konsekvenserna bli dystra. När åsikter betygssätts, skrivet ord blir förbjudet ord och rätten att reagera snörs till så har vi inte längre en statsform som kallas demokrati. Svårare än så är det inte att skilja en demokrati från en icke-demokrati.
Hamnar man i anti-fältet någonstans så kommer man aldrig till Paradiset. DJ Helga trodde de visste vad Paradiset är. Men de gjorde det till hatets och dödens plats.
Kommentarer