Vi är ju ändå bara människor

Sommaren är i sin festskrud. Dofter och ljud får en annan dimension än resten av året. Du kan höra rakt över sjön vad folk pratar om på andra sidan. Ljuset bedövar dig och får dig att vakna i tidig solig gryning. Men mest av allt är det dofterna. De håller sitt hov under solnedgångens långsamma lov ner i vattnet. Likadant är det på morgonen. Allt handlar om att livet ska gå vidare. Livet självt kan aldrig dö.

Det är nog för att tro på en högre makt, inte i himlen, inte på jorden, inte på Mars. Utan inne i oss själva där livet porlar. Att kalla det för Gud är ett rött skynke i Sverige, med betoning på rött. Den socialistbepansrade kulprutan mot andligheten i varje människa har man försökt att döda. I Sverige är det socialismen som är Gud. Precis som i gamla Sovjet och DDR.


Men i sommarens högtidsskrud är människor levande på ett helt annat sätt än andra årstider. Vi är ju bara människor. Oavsett var vi befinner oss i världen så har vi två saker gemensamt: Vi andas och vi åldras.

När människorna lever i fred med varandra är jorden ett paradis med sin ofantliga mångfald. Men... världen lever inte i fred. Alltihop håller på att sprängas och brinna upp. När det gäller människor bland ruiner och eld så förlorar de hoppet så småningom. Det finns ingen tro på något bättre. Och utan tron finns inte heller något hopp.

Men en värld i brand har en tendens att bagatellisera den enskilda människans kamp för existensberättigande. Men det är där vi ytterst hamnar. Om jag inte kan känna en bekräftelse på min existens, var tar jag vägen då?

Ytterst handlar bekräftelsen om min egen syn på min existens. Är jag värd detta? Kan någon acceptera mig, rent av älska mig? Men man ska inte fråga sig själv. Man ska faktiskt fråga världen utanför.

De idag höga antalet tjejer som begår självmord efter det att deras något klantiga bilder av sig själva har löpt runt på nätet hundrafemtio gånger, Varför utmanar de sitt outvecklade jag? Det är just det som är problemet. Ett outvecklat jag söker mer än något annat bekräftelse och det i den allra känsligaste perioden i deras liv. Dessa två motstridiga komponenter kan inte samverka. Tjejerna blir ett rö för vinden.

Att lägga ut sig på nätet borde man veta att det inte är riskfritt. Men de blir övertalade av snuskhumrar och allmänt destruktivt laddade personer. Kom igen nu bruden, ta av ett lager till.

Bloggaren hade en kille i klassen som blev stormande kär i en tjej. Han menade verkligen dödligt allvar. Henne ville han gifta sig med och skaffa sig barn med. Men... hon sade nej. Hans krav på henne blev allt för stora. Hon orkade inte. Han var en mycket skör kille, men full av kärlek. Sedan när tjejen gjorde slut gick det en vecka. Han påträffades hängande i ett rep i sitt rum.

Bekräftelse är något av det mest viktiga vi människor suktar efter. När killen avstängdes från sitt livs älskade blev hans liv meningslöst.

Det är ju så, trots hela den svenska avskyn, att livet måste ha en mening för att vi ska kunna ha lust att leva. De 14-åriga tjejerna är ingalunda ensamma. På webben finns allt. Vissa grejer verkar fullständigt desparata. Jag såg ett klipp med en något mullig tjej som gick in i kopieringsrummet och klädde av sig. Hon var inte 14 år, snarare 35. Men att synas var viktigt, särskilt som det tydligen vimlar av män som gillar tjocka brudar.

Men tragiken är densamma oavsett hur det hela presenteras. Vi är ju bara människor. Vi vill ha kärlek oavsett i vilken form. Det är synd om människorna sade min favorithatförfattare August Strindberg. Det är inte utan att man håller med honom.




När

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"