Solidaritet i praktiken

Tack för era kommentarer och länkar, det är fantastiskt hur mycket aktivitet det finns på nätet i dessa frågor.

Något som återkommer är frågan hur svenskar egentligen är funtade som bara accepterar statens, myndigheternas och rättssystemets allt sanslösare utövning.

Bloggaren växte upp på 60-talet (född på 50-talet) i ett helt annat Sverige. Då hade sossarna regerat c:a 25 år, redan det är ju smått otroligt i en internationell jämförelse. Men skillnaden mot nu är att, då fungerade det som det skulle. De gamla sossarna vänder sig säkert i sin grav när de ser hur det trygghetsytem de byggde upp används idag. Men samtidigt är de ju ändå ansvariga för att systemet är konstruerat så att missbruk är möjligt.

Skillnaden då, var att människorna i landet hade en helt annan moral, en helt annan inställning till hur varje individ har ansvaret över sitt liv. Den arbetande befokningen var ju födda från början av 1900-talet till 30-talet, d v s i ett helt annat Sverige, innan sossarna. De visste hur det var att kämpa, hur man måste anstränga sig för brödfödan, att det inte var fult att få lite skit under naglarna på vägen.

Sossarna har sedan dess haft makten i otroliga 70 år. Financial Times skrev redan för ett tiotal år sedan om Sverige som "världens enda demokratiska enpartistat".

Det här har skapat ett världsunikt folk. Här behöver man inte anstränga sig för att få det man behöver; alltså finns det ett allt växande antal som inte gör det. Invandringen från de mest primitiva länderna på jorden med människor som inte alls känner någon som helst samhörighet med den svenska kulturen och historien, bara kapar åt sig av det vi kallar "välfärdssystemet".

Det är inget välfärdssystem. Det är ett försörjningssystem.

Den detaljrika, statliga styrningen av våra liv har gjort oss till passiva åskådare istället för aktiva deltagare. Om staten tar hand om allt vad vi gör (och framför allt vad vi inte gör, varför bekymra sig i onödan över allt som händer?

Svenskar är har en enorm tillit till staten och systemet. Staten är god, ifrågasätts nästan aldrig av de etablerade. Ifrågasättare bemöts med censur och epitetet extremister.

Bekvämt tillbakalutade i sina skinnsoffor, med ölburken och chipsen bekvämt inom räckhåll, rapar man belåtet i takt med "så ska det låta", "dobbidoo" och allt vad det heter. Nyheterna säger alltid sanningen, tror man.

Som en konsekvens härav bryr sig svenskarna allt mindre om sina medmänniskor. Betalar man sin skatt får staten och kommunen ta hand om allt och alla. Civilkurage är nästan sällsynt i Sverige. Och man ställer inte gärna upp om någon främmande person behöver hjälp.

Bloggaren blev förra veckan av med sin dator. Jag råkade lämna den i c:a 10 minuter utanför sophuset eftersom jag hade bråttom. När jag vrålkörde tillbaka var den borta. Jag satte upp en lapp på sophusdörren och åkte ner till polisen på morgonen efter. De hade inte fått in någon dator. När jag kom hem igen hade någon slitit ner min lapp. Då blev jag så förbannad att jag kopierade upp 16 st A-4 och limmade upp på varenda port över hela gården. En stunde senare ringer mobilen och en man frågade försiktigt om jag fortfarande inte hittat datorn. Han presenterade sig inte och verkade väldigt besvärad, men han berättade i alla fall att han hade sett en tjej i 25-årsåldern som norpat åt sig datorn efter sitt besök i soprummet och cyklat iväg med orden "Jag lämnar den till polisen".
Vilket hon alltså inte hade gjort.

På kvällen den andra dagen, går jag ut i trappen för att hämta en väska i förrådet. Utanför min dörr står då datorn prydligt uppställd i sin väska.

Jag försökte få tag i mannen som ringt, men ingen svarade på numret. Så jag fick aldrig reda på vem som "lånade" datorn men fick kalla fötter.

Sedan har grannar, en och en kommit fram och viskat om mina lappar. Det passar sig tydligen inte att ha dem uppe. Datorn är de inte så intresserade av.

Svenskar är rädda för att lägga sig i, de är rädda för repressalier och undviker därför att hjälpa till. Möjligtvis säger man "gå till polisen". Själva ringer man bara till polisen om några fyllon står ute på gården och snackar lite högljutt.

Det händer ju då och då att misshandlar, rån och t o m mord sker på öppen gata med massor av vittnen närvarande. De står då och plåtar med mobilerna i förhoppningen att tjäna lite klöver på att skicka bilder till tidningen. Sedan är det svårt att få vittnen att ställa upp på rättegångar. Det är alltid "någon annan" som ska ställa upp. Helt i linje med den utstuderade statliga indoktrineringen att den tar hand om oss alla, från vaggan till graven.

Svensk solidaritet består i själva verket av statliga och kommunala bidrag till white-trash och improduktiva kulturberikare.

För när din nästa behöver någon riktig person av kött och blod, finns där ingen.