Frustration och val
När bilar och skolor bränns ner av förortsungar får vi höra hur oerhört "frustrerade" dessa är. De lever i ett ingenmansland utan rättigheter, utan identitet och utan förankring i samhället.
Visst. Det kan ligga en hel del i detta. Utlandsfödda föräldrar som inte vill/kan/får möjlighet att få ett aktivt deltagande i det nya landet genom jobb och social integration, lär sig inte språket, läser inte tidningar, lever i okunnighet om lagar och regler och bor i allt mer ghettofierade miljöer.
Det är klart att barnen till dessa kan bli vilsna och identitetsförvirrade, trots mångmiljonssatsningar från skolan och kommunen.
Sedan tillkommer ytterligare faktorer som olika kulturers sätt att uppfostra barnen, vilka värden man lägger på det omgivande samhället och hur man uppfattar och gillar/ogillar den inhemska kulturen. Religiös tillhörighet spelar roll i den mån att den kan forma människorna till antingen individer eller till obetydliga delar i en totalitär struktur.
Uttrycken för frustration är därför beroende av alla dessa faktorer plus det viktigaste av allt; det egna valet.
Att man blir frustrerad är nästan alltid en konsekvens av att man känner sig maktlös. Från en sådan bagatell som att det är punka på cykeln när man ska till jobbet till allvarliga händelser som om en nära anhörig blir svårt sjuk, reagerar vi på samma sätt. Vi känner oss maktlösa, otillräckliga, ofullkomliga, dumma, okunniga, utan kontroll.
Men vi väljer ändå hur vi tacklar dessa obehag, d v s hur vi uttrycker dem.
Grovt sett kan man dela upp uttryckssätten i tre kategorier:
1) Konstruktiv handling
2) Destruktiv handling.
3) Passivitet, hjälplöshet och självömkan
Att välja en aktiv lösning på problemet är naturligtvis det sundaste. Om cykeln är trasig lagar vi den. Vilket är den konstruktiva handlingen.
En annan aktiv lösning är den destruktiva hanlingen: Om cykeln är trasig, slänger vi iväg den och stjäl en annan.
Den passiva löser ingenting utan bryr sig inte i om cykeln är trasig. Då går man hem och lägger sig igen.
Därför blir det så fel när rättsväsende, politiker och socialfolk sitter och försvarar den destruktiva lösningen på frustration. Man glömmer helt att alla former av handlingar involverar ett personligt val och därmed ett personligt ansvar.
Ingenting i vårt samhälle kommer att bli bättre av att man på alla nivåer sitter och nickar och "förstår". Hur många miljoner man än lägger ner på "stöd" i alla dess former blir verkningslösa om man inte gör klart för människor att man faktiskt är ansvarig för de val man gör och att samhället inte accepterar destruktiva lösningar.
Passivitet måste också bemötas med krav. Det är inte heller acceptabelt att inte agera.
Det är handlingarna som definierar oss till det vi är. Utan självständigt agerande blir vi 'nobody:s'.
Då är det t o m bättre med ett destruktivt val.
Visst. Det kan ligga en hel del i detta. Utlandsfödda föräldrar som inte vill/kan/får möjlighet att få ett aktivt deltagande i det nya landet genom jobb och social integration, lär sig inte språket, läser inte tidningar, lever i okunnighet om lagar och regler och bor i allt mer ghettofierade miljöer.
Det är klart att barnen till dessa kan bli vilsna och identitetsförvirrade, trots mångmiljonssatsningar från skolan och kommunen.
Sedan tillkommer ytterligare faktorer som olika kulturers sätt att uppfostra barnen, vilka värden man lägger på det omgivande samhället och hur man uppfattar och gillar/ogillar den inhemska kulturen. Religiös tillhörighet spelar roll i den mån att den kan forma människorna till antingen individer eller till obetydliga delar i en totalitär struktur.
Uttrycken för frustration är därför beroende av alla dessa faktorer plus det viktigaste av allt; det egna valet.
Att man blir frustrerad är nästan alltid en konsekvens av att man känner sig maktlös. Från en sådan bagatell som att det är punka på cykeln när man ska till jobbet till allvarliga händelser som om en nära anhörig blir svårt sjuk, reagerar vi på samma sätt. Vi känner oss maktlösa, otillräckliga, ofullkomliga, dumma, okunniga, utan kontroll.
Men vi väljer ändå hur vi tacklar dessa obehag, d v s hur vi uttrycker dem.
Grovt sett kan man dela upp uttryckssätten i tre kategorier:
1) Konstruktiv handling
2) Destruktiv handling.
3) Passivitet, hjälplöshet och självömkan
Att välja en aktiv lösning på problemet är naturligtvis det sundaste. Om cykeln är trasig lagar vi den. Vilket är den konstruktiva handlingen.
En annan aktiv lösning är den destruktiva hanlingen: Om cykeln är trasig, slänger vi iväg den och stjäl en annan.
Den passiva löser ingenting utan bryr sig inte i om cykeln är trasig. Då går man hem och lägger sig igen.
Därför blir det så fel när rättsväsende, politiker och socialfolk sitter och försvarar den destruktiva lösningen på frustration. Man glömmer helt att alla former av handlingar involverar ett personligt val och därmed ett personligt ansvar.
Ingenting i vårt samhälle kommer att bli bättre av att man på alla nivåer sitter och nickar och "förstår". Hur många miljoner man än lägger ner på "stöd" i alla dess former blir verkningslösa om man inte gör klart för människor att man faktiskt är ansvarig för de val man gör och att samhället inte accepterar destruktiva lösningar.
Passivitet måste också bemötas med krav. Det är inte heller acceptabelt att inte agera.
Det är handlingarna som definierar oss till det vi är. Utan självständigt agerande blir vi 'nobody:s'.
Då är det t o m bättre med ett destruktivt val.
Kommentarer