Skillnaden mellan sjuk och en alternativ verklighet?
Många absoluta gränser skulle behöva luckras upp. Och då menar jag inte nationsgränser eller något annat flum. Utan de gränser som människor tilldelar sig själv och andra för att det blir lättare att leva då. Gränser tilldelas alltid utifrån, sett ur vår egen horisont är våra gränser ganska elastiska. Men för omgivningen innebär det en trygghet att ha sina medmänniskor placerade på olika hyllor, helst samma hylla som man själv.
Det är därför man har Pride, det är därför man har pensionärsföreningar, line-dance-kurser, live spel, och så politiska sammanslutningar bl a.
Tryggheten fordrar alltid att det är någon mer som är som jag. Ensamhet är när min gräns stänger ute, kanske p g a mig själv eller p g a att andra inte kan tilldela mig någon självklar plats på rätt hylla.
Den mest stigmatiserade och utestängda gruppen i samhället är de med psykiska funktionshinder. Bloggaren skriver inte "sjukdom" av den enkla anledningen att många läkare har patologiserat i stort sett allt, t o m livet, och att många tillstånd eller upplevelser av omgivningen inte har ett dugg med sjukdom att göra.
Den nya versionen av diagnosbibeln DSM ligger nu färdigtryckt. I denna utökas diagnoserna till att gälla även eventuella förstadier, eller små tecken på förestående psykisk sjukdom. Haja; Man får en diagnos på en "sjukdom" som man inte har, men som kanske dyker upp någon gång i framtiden!!!
.jpg)
Sjukdom är det först när en människa verkligen lider. Det är en subjektiv upplevelse om man är sjuk eller inte. Ett kriterium på vissa typer av psykisk sjukdom är att den sjuke saknar självinsikt om att dennes upplevelser inte är friska. Men drar man detta till sin spets så kan människor som inte klarar av "livspusslet" kallas för sjuka då det inte inser att deras livsstil är ohållbar.
De upplevelser som brukar patologiseras inom psykiatrin först och främst, är psykotiska föreställningsvärldar. Att se världen och omgivningen genom ett raster av egenhändigt konstruerade mönster och likaså dra egna slutsatser därav, brukar kallas vanföreställningar. Dessa kan vara kombinerade med hallucinationer, hörselhallucinationer, men behöver inte vara det för att diagnosen 'psykos' ska hamna i journalen.
Men egentligen måste man fråga sig om inte alla har ett eget raster av föreställningar som skiljer sig i någon mån från andras. Det handlar då om tolkningar av verkligheten. Det finns hos många med automatiska negativa tankar som orsakar depression och ångest. Dessa brukar behandlas med hjälp av KBT, där man successivt byter ut de negativa tankarna mot positiva.
Men har man då inte konstruerat en ny alternativ verklighet? Samma sak gäller för psykofarmaka. SSRI-preparaten ökar mängden serotonin mellan hjärnans synapser. Det kan innebära en fantastisk förbättring av svår depression och ångest. Men går inte något också förlorat? Att vårt psyke laddar upp med signaler som vi uppfattar som plågsamma, är oftast för att dessa signaler ska tala om något för oss. Men när då ett påslag görs i en del av hjärnan betyder det ju bara att det försvinner i en annan del som är aktiverande.
De akuta tillstånden av såväl psykoser som depression med svår ångest, är mycket plågsamma för individen. Därför fordrar de en dämpning av symptomen, men egentligen inte att de totalt försvinner. Därför att dessa vill tala om något för oss. Ungefär som jobbiga drömmar som återkommer natt efter natt också vill säga oss något.
Psykosen och depressionen, ofta i kombination, skapar en alternativ verklighet. I själva verket vet vi inte om att det är en alternativ verklighet. Det är när andra talar om för oss vad de ser och hör och uppfattar, som vi förstår att vi inte uppfattar verkligheten likadant
Man brukar prata om positiva och negativa symptom. Positiva är de aktiva vanföreställningarna, negativa är passivitet och nedstämdhet. Psykofarmaka plockar ner de positiva symptomen men kanske förstärker de negativa. Önskvärt?
Ett visst mått av vanföreställningar definierar egentligen bara ett annat sätt att uppfatta verkligheten på. Vem har egentligen rätt? Jag kanske trivs alldeles utmärkt med min tillvaro där blommor talar till mig p g a att min sensitivitet vida överstiger andras. Just sensitivitet brukar avgöra dispositionen för det vi kallar för psykisk sjukdom. En människa med hög sensitivitet kan se och höra lite mer än genomsnittet. Grandiositeten brukar också blomma.
För andra människor ter sig denna individ som annorlunda i bästa fall, sjuk i sämsta fall. Men de "andra människorna" har ingen självinsikt om sina egna föreställningar om verkligheten. Vad talar egentligen för att dessa är det sanna och verkliga?
Det är därför man har Pride, det är därför man har pensionärsföreningar, line-dance-kurser, live spel, och så politiska sammanslutningar bl a.
Tryggheten fordrar alltid att det är någon mer som är som jag. Ensamhet är när min gräns stänger ute, kanske p g a mig själv eller p g a att andra inte kan tilldela mig någon självklar plats på rätt hylla.
Den mest stigmatiserade och utestängda gruppen i samhället är de med psykiska funktionshinder. Bloggaren skriver inte "sjukdom" av den enkla anledningen att många läkare har patologiserat i stort sett allt, t o m livet, och att många tillstånd eller upplevelser av omgivningen inte har ett dugg med sjukdom att göra.
Den nya versionen av diagnosbibeln DSM ligger nu färdigtryckt. I denna utökas diagnoserna till att gälla även eventuella förstadier, eller små tecken på förestående psykisk sjukdom. Haja; Man får en diagnos på en "sjukdom" som man inte har, men som kanske dyker upp någon gång i framtiden!!!
.jpg)
Sjukdom är det först när en människa verkligen lider. Det är en subjektiv upplevelse om man är sjuk eller inte. Ett kriterium på vissa typer av psykisk sjukdom är att den sjuke saknar självinsikt om att dennes upplevelser inte är friska. Men drar man detta till sin spets så kan människor som inte klarar av "livspusslet" kallas för sjuka då det inte inser att deras livsstil är ohållbar.
De upplevelser som brukar patologiseras inom psykiatrin först och främst, är psykotiska föreställningsvärldar. Att se världen och omgivningen genom ett raster av egenhändigt konstruerade mönster och likaså dra egna slutsatser därav, brukar kallas vanföreställningar. Dessa kan vara kombinerade med hallucinationer, hörselhallucinationer, men behöver inte vara det för att diagnosen 'psykos' ska hamna i journalen.
Men egentligen måste man fråga sig om inte alla har ett eget raster av föreställningar som skiljer sig i någon mån från andras. Det handlar då om tolkningar av verkligheten. Det finns hos många med automatiska negativa tankar som orsakar depression och ångest. Dessa brukar behandlas med hjälp av KBT, där man successivt byter ut de negativa tankarna mot positiva.
Men har man då inte konstruerat en ny alternativ verklighet? Samma sak gäller för psykofarmaka. SSRI-preparaten ökar mängden serotonin mellan hjärnans synapser. Det kan innebära en fantastisk förbättring av svår depression och ångest. Men går inte något också förlorat? Att vårt psyke laddar upp med signaler som vi uppfattar som plågsamma, är oftast för att dessa signaler ska tala om något för oss. Men när då ett påslag görs i en del av hjärnan betyder det ju bara att det försvinner i en annan del som är aktiverande.
De akuta tillstånden av såväl psykoser som depression med svår ångest, är mycket plågsamma för individen. Därför fordrar de en dämpning av symptomen, men egentligen inte att de totalt försvinner. Därför att dessa vill tala om något för oss. Ungefär som jobbiga drömmar som återkommer natt efter natt också vill säga oss något.
Psykosen och depressionen, ofta i kombination, skapar en alternativ verklighet. I själva verket vet vi inte om att det är en alternativ verklighet. Det är när andra talar om för oss vad de ser och hör och uppfattar, som vi förstår att vi inte uppfattar verkligheten likadant
Man brukar prata om positiva och negativa symptom. Positiva är de aktiva vanföreställningarna, negativa är passivitet och nedstämdhet. Psykofarmaka plockar ner de positiva symptomen men kanske förstärker de negativa. Önskvärt?
Ett visst mått av vanföreställningar definierar egentligen bara ett annat sätt att uppfatta verkligheten på. Vem har egentligen rätt? Jag kanske trivs alldeles utmärkt med min tillvaro där blommor talar till mig p g a att min sensitivitet vida överstiger andras. Just sensitivitet brukar avgöra dispositionen för det vi kallar för psykisk sjukdom. En människa med hög sensitivitet kan se och höra lite mer än genomsnittet. Grandiositeten brukar också blomma.
För andra människor ter sig denna individ som annorlunda i bästa fall, sjuk i sämsta fall. Men de "andra människorna" har ingen självinsikt om sina egna föreställningar om verkligheten. Vad talar egentligen för att dessa är det sanna och verkliga?
Kommentarer