Dagens språkpolis

För att vara ärlig, bloggaren är en riktig språkpolis. Men kanske inte riktigt så gnälligt som andra språkpoliser brukar vara. Dialekter är helt underbara. Jag blir så förbannad när Stockholmsradio har någon kissnödig fjant som ska vara rolig börjar säga idiotier... på annan svensk dialekt. Annan svensk dialekt än stockholmska. De brukar mest hyckla Mälardalens gnälldialekter, tacksamma visst, men roligt?




Eftersom bloggaren själv är född i både gnäll- och brännvinsbältet så kanske min irritation kan vara en följd av båda. Den lilla staden Köping är min födelseort. En liten sketen småstad, men belägen vid Mälaren med en fantastisk utsikt från Malmön där jag brukade bada som liten. Läs mer



Köping har blivit vald någon gång (tror jag) till Sveriges tråkigaste stad. "It's all in the Eyes of the Beholder", som man säger på ett annat intressant språk. Köping är en mycket fin stad, rent av gullig. Den lider inte riktigt så stenhårt av "Den svenska Stadskärnan", d v s ett antal dussinaffärer med något eller några stora varuhus, nu gallerior. Plattor, asfalt om vartannat, inga överraskningar. Läs mer



Köping har kvar sina ursprungliga hus och torget (minns inte om det är Lilla eller Stora) är en fröjd att se. Och klotter... det finns inte i Köping, åtminstone inte när jag var där senast. Precis som de Stora städerna håller sig Köping med namn på de olika bostadsområdena. Byjorden, Nyckelberget; underbara namn.



Men nu till klagovisorna om det svenska språket som det nu ter sig i en växande cirkel med ursprung i Stockholm. Denna stad har ju tidigare präglats av det jag kallar för "snåla vokaler". Mycket "eee" och "uuöö" alltså. Tidigare rimmade "burk" och "björk". Det gör det knappast längre.

Istället så har vokalerna blivit "feta". "Äääaaah". "AaaÖöa". De öppna vokalerna har aldrig varit så öppna. Man säger "aaaÄäven" (även) och "haaÖöraa" (höra). Men även så, tenderar man att i resterande ljud uttala dem med sammanpressad mun. Så mitt i det sammanpressade komplett med vinande "iii" så kommer så "AaaÄä" och "AaÖöAh". Det är som en orgasm för en frigid.


Apropå "A" så uttalar man "A" som om det vore ett s k kort A. "Aaaäää" alltså. Det låter konstlat, som om en svinpiga försöker låta nobel.

Det som har kompletterats under det senaste året är "U". Det verkar som om våra kära MENA-invandrare HAR påverkat Sverige. När man (svensk) uttalar det så vanliga "sjuuuk" så säger man det på blattesvenska: "OoUu". Helt "sjOoUukt". Om det bara kunde hålla sig till "Sjoouukt" så vore det väl skönt, men detta "OoUu" har nu spritt sig till fler ord. Och det låter "furt" som man säger i Köping.

Min mormor, som f ö bodde i Köping, brukade säga om dylika fenomen: "De försöker låta så märkvärdiga". Min mormor hade ett säreget språk själv.

Så ett försök till analys av fenomenet. Är inte "märkvärdighet" en maskering för tillkortakommanden? Att maskera att man liksom har lite svårt för att uttrycka sig liksom. Just det: Liksom. Svenskans idag vanligaste ord. Har man väl gått ner sig i "liksomträsket" så är det totalt omöjligt att komma loss. "Liksom" är ett sådant där tilläggsord, utfyllnad. Ju mer "liksom" desto torftigare språk har den sjunkna. Denna Liksomepidemi tyder på att ordförråd och språkförmåga har minskat i Sverige. Just det, den Svenska Skolan. Den producerar "liksomfolket".

En iakttagelse är att "liksom" förekommer mest bland kvinnor. Och oavsett vad alla forskare säger: Kvinnor har ett sämre språk än män. Antagligen beror det på att kvinnor i regel inte vill/kan sticka ut utan lägger sig på en nivå beroende av lägstanivån i flocken. Rena sosseriet.

Män har ett mer personligt språk. Av alla människor jag har lyssnat på i mina dagar, så har de med det mest mångfacetterade och fyndigaste språket, varit killar/män. Ett av de absolut mesta bästa uttrycket jag någonsin har hört var när en kille kallade sin mormor för "dubbelSvea". Jag menar, hur är man kopplad när man kommer på något sådant? Språklig intelligens kan man kalla det för. Jag tycker det är ett bevis på en allmänt hög intelligens. Mycket hög. Plus stor humor.

Så lite om det engelska språket. Bloggaren har en alldeles speciell relation till engelskan. Jag bodde i London ett år och kom hem som en British English. Uttalet var ganska perfekt och på universitet blev lärarna lyriska. De var så vana vid engelskans svarta får: Amerikanskan.

Amerikanska ligger mycket lättare i svenska munnar än brittisk engelska. Alla "R" uttalas, språkmelodien ligger nära svenskan och att det låter lite mer gangster än brittisk engelska är ingen nackdel. Den brittiska engelskan associeras med överklass och akademiker; två grupper som svenskar inte har någon direkt kärlek till. De låter helt enkelt Märkvärdiga.

Min brittiska engelska har tyvärr smittats ner med amerikanska sedan London, men när jag för tre år sedan var i USA fick jag ofta frågan: "Are you British?" När jag sa att jag var svensk blev de förvånade.

Jag brukar hänga med i hur den brittiska engelskan påverkas av den enorma expansion som amerikanskan har tagit sig. Och nej, britterna låter fortfarande brittiska. Möjligtvis kan det bland ungdomar finnas en efterapning, främst då amerikanska ord och uttryck.

Det är snarare inom detta område som amerikanskan har gjort flest landvinningar. När europeer absorberar amerikanska uttryck så är det också att absorbera det amerikanska sättet att tänka i viss mån. Men i vår del av världen finns inte resten. Det amerikanska förhållningssättet till världen skiljer sig som natt och dag mot det europeiska

Och varför gör jag då mig Märkvärdig för att kritisera hur ord uttalas hos folk och fä? Tja, jag är väl Märkvärdig. (Dessutom högsta betyg i svenska och engelska).