Hjälplöst läge
Sverige är ett riktigt pittmätarland. Om någon hör lite nyheter ibland så återfinns det nästan alltid ett inslag som handlar om klyftor, orättvisor och skillnader. Det kan handla om i princip allt; från skostorlekar för kvinnor och män till skillnaden mellan att bo i ett stort hus eller ett litet hus. För att inte tala om löneskillnader och fattiga barn (som inte alls är fattiga, bara "relativt" fattiga).
Bloggaren har inte mycket till övers för alla jämförande studier därför att uppdragsgivaren till forskarna även har gett i uppdrag att bekräfta en i förväg redan uppställd hypotes. "Idag ska vi visa att det inte finns kvinnoskor i storlek 44 t ex.".
Det finns ett oändligt antal skillnader mellan människor. Även som enäggstvilling så är man olik den andre. Problemet i Sverige är att man inte ser till medborgarna som individer utan alltid som en del av en grupp. Det är en kollektivistisk syn på människan och skapar bara enögdhet och avundsjuka.
För att komma till den springande punkten: Den som anses som utsatt och hjälpbehövande måste vara utsatt och hjälpbehövande på rätt sätt. Det är bl a därför det tjatas så mycket om "allas lika värde". Man gör inget annat hela dagarna än att jämföra de som är värdiga för hjälpinsatser och de ovärdiga som inte är det. Läs mer
Välfärdsstaten har befriat (snarare rånat) människorna från ansvar, både över sina egna val och alla andra som befinner sig i ens omgivning. Man ska inte behöva tänka på vare sig gamla föräldrar, syskon eller ens de egna barnen. Vad skapar detta för slags människor och därmed samhälle?
Det skapar dels egoism och avsaknad av någon äkta empati. Men det skapar också systemberoende människor. Alla är uppknutna i välfärdssystemets tråder och när man rycker i dem sprattlar vi. Kan man egentligen tala om en högre grad av hjälplöshet? Det är priset vi betalar för att svära oss fria från ansvar. Friheten.
I utländsk media kan man läsa om att Sverige är ett land bestående av individer som befinner sig i ett evigt tillstånd av inlärd hjälplöshet, ett begrepp myntat av den amerikanske psykologen Martin Seligman. I detta tillstånd ger man upp innan man ens har börjat. I grunden handlar det om en känsla av bristande kontroll. Man hänger och dinglar i en hög av trådar och rör sig bara om tråden gör det. Tron på den egna förmågan är noll. Eller i alla fall långt lägre än den borde vara.
Sverige som politiskt system är också beroende av alla beroende människor. En miljon människor, 1.200.000 st jobbar nämligen i välfärdssektorn. Det skulle innebära en katastrof om helt plötsligt hälften av alla svenskar skulle kapa trådarna och ta över såväl handlingsutrymmet, kontrollen, ansvaret och friheten från det politiska systemet.
Det politiska systemet är därför beroende av alla hjälplösa individer. Dessa är därför betydligt mer värda för makthavarna än vad friflygarna är.
En parallell till det märkliga klimatet i Sverige finns om man ser på den helt obegripliga våldtäktslagstiftningen. Det är bara våldtäkt om tjejen/kvinnan har befunnit sig i ett "hjälplöst tillstånd". Om tjejen gör motstånd och försöker slå sig fri, är det helt plötsligt ingen våldtäkt. Och om tjejen säger 'nej' men ändå blir påsatt är det ingen våldtäkt.
Domstolarna (för 56:e gången: till största delen består av politiker), betraktar inte ett aktivt motstånd som en nödvändighet för att slippa bli våldtagen. Det verkar som om man befinner sig på 1800-talet. "Hennes mun säger nej, men hennes hjärta säger ja".
Ännu otroligare är det hur våldtäktssvinen behandlas. Om tjejen gör motstånd så kanske ändå inte unga killar "förstår" att det betyder att hon inte är med på tåget. Och säger hon 'nej' så förstår man inte det heller. Vilka killar är det man egentligen pratar om?
Aktiva tjejer måste ge sig in i djupodlande förklaringar till varför hon gjorde motstånd, medan den redlösa och sovande tjejen som var i ett hjälplöst tillstånd, får både den ena och den andra förmånen.
Sverige fungerar som en upp och nedvänd pyramid. Snart sagt alla befinner sig i den breda toppen och spetsen till bas krymper och börjar gnaga sig upp till nästa skikt. Nedskärningar kallas det för.
Våra makthavare är livrädda för vardagshjältarna. Ju fler de blir ju större hot utgör de. "Friends", anti-mobbarorganisationen, har fått Skolinspektionen på sig. "Missing People" som effektivt letar och hittar försvunna personer, möter kraftig kritik från höga chefer inom Polisen och socialtjänsten. Förbuden ligger och dallrar i luften. "Farsor på stan" går däremot fria, liksom kyrkornas fikabord ute på gatorna fredag- och lördagskvällarna.
Nu flaggar allt fler kommuner för en lag om tiggarförbud. Seriöst; det är inte kul att se alla dessa zigenare med dragspel i bästa fall, pappmuggar i sämsta fall. Men ett förbud? I någon kommun (Falköping?) stod kommunchefen inte ut (batikhäxa), utan betalar nu ut socialbidrag till tiggarna. Sure, det kommer säkerligen att lösa problemet.
Människor utan egna medel har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Kyrkorna är ensamma om att hjälpa medellösa, "försvunna" människor . Frälsningsarmén är dessutom de enda som ser till att hemlösa missbrukare får tak över huvudet. Men Frälsis är en s k NGO, Non Govermental Organization, precis som "Friends" och "Missing People". Det är NGO:s som vi får ställa hoppet till och bli aktörer själva.
T ex en NGO som plockar upp fyllon på gatorna och ser till att de kommer hem. Men räkna med motstånd. Ja, inte från fyllona utan från Välfärdssystemet.
PS. "Försvunna" människor är de som har fallit ur alla register i samhället. Obs! Inte desamma som "papperslösa".
Kommentarer