Den största skillnaden mellan sjuk och frisk = Döden
Bloggaren hade ett samtal med en god vän om hur och när psykisk sjukdom utvecklar sig. Till väldigt hög grad debuterar psykisk sjukdom i slutet av tonåren fram till 30-årsåldern. Sedan finns det vissa former av sent utvecklad schizofreni som dyker upp först vid 35-45 år. Denna form är den med allra sämst prognos. Men den är ovanlig som tur är.
Min vän hade ett överraskande svar på vad som utlöser psykisk sjukdom. När jag hörde det förstod jag att han förmodligen hade rätt även om andra faktorer också spelar roll.
Det som skiljer oss människor från andra däggdjur (ja, människan är ett däggdjur), är att vi förstår att vi är dödliga. Som barn och tidiga tonåringar lever vi också i en trygg ovetskap om vår dödlighet. Men några år senare, fr o m 15-18 årsåldern så slår vetskapen ner som en bomb. Vi ska dö, en dag i framtiden ska vi inte längre gå här på jorden.
Denna fruktansvärda insikt drabbar oss emellertid på olika sätt. Vissa drabbas av ett djupt obehag och rädsla för hur slutet ska te sig, hur själva dödsögonblicket ska kännas. Om man är svårt sjuk, har svåra och outhärdliga smärtor, skrämmer nästan mer.
Men så har vi gruppen som tänker längre. Hur är icke-varat? Att inte finnas, att inte kunna tänka, känna, att inte existera. Denna tanke fyller personen med en fullständigt okontrollerad förintelseångest.
Den första gruppen klarar för det mesta vetskapen om livets ändlighet. De går vidare i livet med förvissningen om att skjuta döden så långt in i framtiden som möjligt. De överlever chocken över nyheten om döden som en realitet,
Men den andra gruppen klarar inte av den förintelseångest som uppstår vid upptäckten att man en dag ska dö. Det kan gå ett år, två år eller fem år. Under tiden blir känslolivet obalanserat, med plötsliga panikattacker, alkoholmissbruk och partnerbyten. Men sedan går nedbrytningen av nervsystemet snabbt och sjukdom utvecklas, kanske bara från en dag till en annan.
Vilken sjukdom som drabbar personen är beroende av konstitutionella faktorer. Hur höga är försvarsmurarna? På vilka sätt kan ångesten härbärgeras? Har individen förmågan att sublimera de sjuka delarna av psyket?
Sublimering innebär att de funktioner som ger upphov till psykiska symptom, också kan vändas till något annat. Det vanligaste är olika konstnärliga förmågor som man också kan använda rent konkret till kreativt skapande. Så att konstnärer är till hälften vansinniga är alltså helt sant!
Men kreativt skapande är så mycket annat. Förutom att skapa musik, måla och skriva dikter, noveller eller t o m romaner, så kan en kreativ person förmå att entusiasmera hela sin omgivning i ett projekt. Eller också är man idésprutan på ett företag (Steve Jobs verkade vara en sådan icke-sjuk? entreprenör utan motstycke.).
Att ha ett rikt inre liv, brukar man lite slarvigt säga. Det rika inre livet består av massor med tankar och uppslag som drar igenom hjärnan likt rena expresståget. Tills det slår stopp och vänds till sin motsats. De människorna är de roliga, kvicka och intelligenta och innehar inte sällan en chefsposition. Egentligen har dessa människor en bipolär sjukdom. Men å andra sidan, vad spelar det för roll? Det finns något som kallas för personlighet också.
Att överleva handlar om acceptans. Oavsett vad livet handlar om, det goda och det onda, så slutar det alltid likadant för oss alla. Att acceptera innebär ett lugn och bara se till det som just nu pågår. Att leva i nuet är det svåraste som finns. Särskilt om bagaget är tungt. Men att lämna sjukdomsbegreppet åt sidan och bara konstatera och acceptera; sådan här är jag, det är det bästa botemedlet.
Dödsångest är något som försvinner ju äldre man blir. Jag brukar se döden som en partner i livet. Liv och död är lika reellt som natt och dag. Utan den ene finns ingenting. Att se döden som en privat angelägenhet och att den finns i mig hela tiden är att övervinna rädslan för den.
Fast livet är till för att levas. Och livet självt kan aldrig dö...
Min vän hade ett överraskande svar på vad som utlöser psykisk sjukdom. När jag hörde det förstod jag att han förmodligen hade rätt även om andra faktorer också spelar roll.
Det som skiljer oss människor från andra däggdjur (ja, människan är ett däggdjur), är att vi förstår att vi är dödliga. Som barn och tidiga tonåringar lever vi också i en trygg ovetskap om vår dödlighet. Men några år senare, fr o m 15-18 årsåldern så slår vetskapen ner som en bomb. Vi ska dö, en dag i framtiden ska vi inte längre gå här på jorden.
Denna fruktansvärda insikt drabbar oss emellertid på olika sätt. Vissa drabbas av ett djupt obehag och rädsla för hur slutet ska te sig, hur själva dödsögonblicket ska kännas. Om man är svårt sjuk, har svåra och outhärdliga smärtor, skrämmer nästan mer.
Men så har vi gruppen som tänker längre. Hur är icke-varat? Att inte finnas, att inte kunna tänka, känna, att inte existera. Denna tanke fyller personen med en fullständigt okontrollerad förintelseångest.
Den första gruppen klarar för det mesta vetskapen om livets ändlighet. De går vidare i livet med förvissningen om att skjuta döden så långt in i framtiden som möjligt. De överlever chocken över nyheten om döden som en realitet,
Men den andra gruppen klarar inte av den förintelseångest som uppstår vid upptäckten att man en dag ska dö. Det kan gå ett år, två år eller fem år. Under tiden blir känslolivet obalanserat, med plötsliga panikattacker, alkoholmissbruk och partnerbyten. Men sedan går nedbrytningen av nervsystemet snabbt och sjukdom utvecklas, kanske bara från en dag till en annan.
Vilken sjukdom som drabbar personen är beroende av konstitutionella faktorer. Hur höga är försvarsmurarna? På vilka sätt kan ångesten härbärgeras? Har individen förmågan att sublimera de sjuka delarna av psyket?
Sublimering innebär att de funktioner som ger upphov till psykiska symptom, också kan vändas till något annat. Det vanligaste är olika konstnärliga förmågor som man också kan använda rent konkret till kreativt skapande. Så att konstnärer är till hälften vansinniga är alltså helt sant!
Men kreativt skapande är så mycket annat. Förutom att skapa musik, måla och skriva dikter, noveller eller t o m romaner, så kan en kreativ person förmå att entusiasmera hela sin omgivning i ett projekt. Eller också är man idésprutan på ett företag (Steve Jobs verkade vara en sådan icke-sjuk? entreprenör utan motstycke.).
Att ha ett rikt inre liv, brukar man lite slarvigt säga. Det rika inre livet består av massor med tankar och uppslag som drar igenom hjärnan likt rena expresståget. Tills det slår stopp och vänds till sin motsats. De människorna är de roliga, kvicka och intelligenta och innehar inte sällan en chefsposition. Egentligen har dessa människor en bipolär sjukdom. Men å andra sidan, vad spelar det för roll? Det finns något som kallas för personlighet också.
Att överleva handlar om acceptans. Oavsett vad livet handlar om, det goda och det onda, så slutar det alltid likadant för oss alla. Att acceptera innebär ett lugn och bara se till det som just nu pågår. Att leva i nuet är det svåraste som finns. Särskilt om bagaget är tungt. Men att lämna sjukdomsbegreppet åt sidan och bara konstatera och acceptera; sådan här är jag, det är det bästa botemedlet.
Dödsångest är något som försvinner ju äldre man blir. Jag brukar se döden som en partner i livet. Liv och död är lika reellt som natt och dag. Utan den ene finns ingenting. Att se döden som en privat angelägenhet och att den finns i mig hela tiden är att övervinna rädslan för den.
Fast livet är till för att levas. Och livet självt kan aldrig dö...
Kommentarer