Finns verkligen al-Quida?

"There's nothing to fear but fear itself", lär Churchill ha sagt (fastän det var någon annan mer tillbakadragen egentligen). Men oavsett; det är SÅÅ sant. All förväntansångest inför en utmaning är värre än själva utmaningen.

Bloggaren har stått på många scener och spelat, både i helt rockband, i en duo och så singel. Det är en riktig ego-tripp... men först efteråt. Inför en spelning hade jag åtminstone i början en katastrofal ångest. Det värsta var att händerna darrade. Inte bra när man ska spela gitarr. Men sedan, halvvägs in i första låten släppte det. Det var ingenting annat än ångesten att vara rädd för.

I olika former av fobier så är det denna förväntansångest (man förväntar sig att få ångest) som dominerar. Det leder till undvikande av den ångestskapande situationen därför att man på Pavlovs-vis har fått ångest vid ett sådant tillfälle, särskilt en panikångestattack är ett enormt påslag av stresshormonet adrenalin men också en ren neurologisk reaktion där hjärnan blir "skrämd" och centra för primitiva känslor lyser upp som fyrbåk.

Den rent individuella ångesten kan botas genom företrädesvis beteendeterapi. Det är knappast någon idé att utreda hela känslolivet för att en fobi begränsar livsutrymmet. En fjärdedel av befolkningen har upplevt perioder av framför allt depression, men denna är oftast förbunden med ångest, vilket alltid är det mest handikappande symptomet.

Vid riktig fara så händer samma sak: Adrenalinet pumpar genom kroppen, musklerna mobiliseras och hjärnan krymper ihop till enbart en fight-or-flight funktion. Men allt det här är bara en helt individuell reaktion. Det vi kallar för masspsykos är något helt annat. Det är ett gruppbeteende som syftar till att försvara det egna Goda mot de andra Onda. Människan blir primitiv i sitt tänkande på gruppnivå. Kampen mellan det Onda och det Goda är världens äldsta

Den enda fienden mot väst nu sedan kalla kriget upphörde är den muslimska världen: al-Quida. Varje dag hör vi nyheter om självmordsbombare och attacker på oliktänkande. Terrordådet i Nairobi är en komplicerad historia som har dragit in såväl Somalia, Nigeria och Mali i samma konflikt. Här har gruppens inneboende kollektiva hat fått fritt spelrum. I brist på utbildning och kunskap förstärks den destruktiva kraften. Alla är till slut fienden, ner till klannivå.

De flesta muslimer bombar inte sönder kyrkor, men samtidigt har det visat sig att en överväldigande majoritet anser att terror mot "den otrogna världen" är positiv.

Den verkligt stora skillnaden mellan Öst och Väst är kulturernas strukturer. I Väst regerar individualismen, men i den muslimska världen dominerar kollektivismen. Hela den kollektiva inställningen är att man är offer för Väst, med "Den store Satan", USA och Israel, i huvudrollerna. Hela handlingsprogrammet handlar om hämnd och makt.

Den muslimska världen kommer aldrig att nå något världsherravälde vilket vissa islamkritiska siter ibland hävdar. Muslimerna, eller snarare islamisterna har inte de tekniska förutsättningarna eller kunskap om modern konfliktlösning, för att kunna nå ens en krusning på Stilla Oceanen. Det är bara att titta på Israel, ett Västland mitt i orkanens öga, som har stått emot otaliga attacker från sina hämndlystna grannar.

Istället har islamisterna koncentrerat sig på makt. Man har skrämt vettet ur de ledande, mest inflytelserika Västländerna: USA, England och Spanien. Och så Israel förstås. All form av terrorism syftar till att skaffa sig makt genom människors rädsla. Det har de lyckats med. De har lyckats skapa sitt Mordor; al-Quida. Fast den påstådda Sauron har avrättats kvarstår ändå skräcken för al-Quida.  Det enda det har skapat förutom rädslan, är djup misstänksamhet och undvikande. Att USA fortfarande har sina kontakter kvar beror på oljan. Och Sverige verkar bedriva någon sorts utbyteshandel med hästaffärer, vapenfabriker och scoutverksamhet

Att gadda ihop sig mot en yttre fiende är det effektivaste sättet att skapa en gruppidentitet. Men det skapar också fientlighet, vanföreställningar och ren rasism. Den egna gruppen finner sig själva överlägsen den andra. I Sverige tar detta sig uttryck som att betrakta flyktingar som hjälplösa och behövande av den storsinta välfärdsstaten. Och då får vi också detta.

Vi har en massinvandring av människorna från de underutvecklade, konfliktfyllda och krigförande länderna i MENA. Makthavarna boostar därmed sitt ego samtidigt som allt som talar emot våldsamt attackeras. Klyftan mellan s k vanligt folk och den styrande makten blir allt större. Det förstår man när Ulltotten flyttar in i Utanförskapsområden en vecka om året. Det är en uppvisning av populism, falskhet och grandiositet

Som sagt, även om ingen svensk makthavare tar namnet i sin mun så är det säkert så att det dundrar omkring i deras huvuden: al-Quida. Allt är knutet till al-Quida. Vare sig det är al-Shabaad, Boko Haram eller Hizbollah och Hamas, så är de knutna till al-Quida. al-Quida får Pavlovs hundar att dregla stora skålar och Skinner jublar i sin himmel. (Tänk, var det SÅÅ enkelt!).

('Petter och vargen' är den där sagan om pojken som varje dag skrämde den lilla byn med att "vargen kommer". Vartefter vargen inte visade sig komma tröttnade folk och till slut hörde de inte ens Petters rop. Det var bara det att en dag så kom verkligen vargflocken....)

Att Sveriges regering som ensamma i hela världen plockar hit varje "syrier" (de kan komma var som helst ifrån) som dyker upp på Arlanda utan pass och ID, är anmärkningsvärt. Per capita tar Sverige emot tio ggr fler invandrare än Tyskland som till kvantitet tar emot flest. En orsak är den berömda arbetslinjen. Att det väller in människor som alla antas vara hjälplösa och behövande, ger nämligen jobb. Massor av jobb. Bara ett hem för ensamkommande har en personaltäthet på 100 procent. Sedan har varje "barn" goda män, jurister, socassistenter, kuratorer, läkare, lärare, kockar(!) o s v.

Men det är peanuts jämfört med de fördelar Äggskallen tror att detta bidrar till; Att al-Quida ska skona Sverige från terror. Att sedan al-Quida möjlighetsvis inte finns spelar ingen roll. Vi skyddar oss med de som finns istället. Men inte med vapensköldar utan med friska 1000-kronorssedlar som man sprider omkring sig som om de vore konfetti. Man tror man kan köpa till sig evig fred och frihet, men det man får för pengarna är bara ilskna blickar från Väst och hjärnspöket al-Quida som skrattar hela vägen till banken.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK