Hur man överlever i fem länder - utan pengar Del 4: Frankfurt

Att ta sig en tupplur på bussen hade alltså fått ödestigra konsekvenser. Chauffören upplyste oss om att det var Frankfurts flygplats. Han ville ha betalt för att ta oss till Frankfurt, men nu var kassan tom igen. Så det var våra tummar som åter fick tjänstgöra.

Efter två långa timmar fick vi så lift. Den här gången var det en långtradare. Han sade på knackig engelska att det var kul med lite sällskap och så bökade vi in oss i framsätet. Det var långt in till Frankfurt så chauffören hann upplysa oss om "heta ställen" i stan, parker, restauranter, pubar och allt han tyckte två "unga tjejer" skulle gilla.

Han släppte av oss någonstans i periferin, så det var apostlahästarna som gällde in till staden. Våra ryggsäckar var lätta som fjädrar, det var i princip bara sovsäckarna som vägde något.

Frankfurt var en dassig stad. Förmodligen så bombad under WW2 att inga gamla kulturbyggnader fanns kvar. Istället bestod stadskärnan av extremt nya, fula skyskrapor, eller ja, nästan skyskrapor. De skulle inte matcha New York.


Klockan hade blivit sju på kvällen. Vi var hungriga, hade ingenstans att bo och så började det regna. Annars hade vi tänkt köra Köpenhamnsvarianten, men under hällregn var det inte ett alternativ. Så helt planlöst vandrade vi omkring i stadskärnan. Den var totalt stendöd. Inga affärer, bara kontorsbyggnader.

Men faktiskt hittade vi en pub som såg lockande ut. Ja, vad fan, att gå in där kunde ju inte kosta något. Så blöta och eländiga gjorde vi entré. Och där var massor av folk. Många tittade upp med värderande min, men vi hittade ett ledigt bord och lyfte av oss ryggorna. Jag kände mig ytterst obekväm. Vad skulle vi göra?

Vi hade suttit där i kanske tio minuter när en stor och massiv man dök upp och frågade om han fick sitta. Han såg inte direkt ut som en friflygare, mer som en skogshuggare. OK, då.

Han undrade om han fick bjuda på något. Jag var ytterst tveksam, det var inga bra vibbar som materialiserade sig. Men hungern vann. Så han beställde in någon mixed grill som vi kastade oss över. Sedan naturligtvis tysk öl i gigantiska stop. Vi såg t o m de som drack ur glaskärl formade som stövlar, gigantiska 5-litersstop.

Efter maten och en hel del öl blev vi helt dödströtta. Utanför fortsatte regnet att hälla ner. Mannen som hette Klaus betraktade våra ryggsäckar och sovsäckarna högst upp. "No tent?" Han erbjöd sig att fixa ett rum åt oss. Jag kände obehaget bli allt starkare, det här var inte OK.

Men kompisen var helt utraderad. Hon somnade och gick inte att väcka annat än med våld. Så då accepterade jag erbjudandet.



Vi gick ut i det kalla mörka regnet. Klaus hade en cykel stående så kompisen fick stödja sig på den. Lyktorna blev färre och mörkret och kylan gick rakt in i märgen. Efter någon kilometer visade Klaus att vi skulle stanna. Ett högt, högt hus reste sig över oss. Utan att säga något slog han in portkoden, bjöd in oss i hissen och den stannade på 30:e våningen. Vi gick längs en lång korridor med dörrar som samtliga andades privat och avvisande.

Klaus öppnade så en dörr mitt i korridoren och visade oss in. Vi klev in, tackade och väntade på att han skulle gå. Nix, det gjorde han inte. Istället blev det uppenbart att det var hans egen bostad. Därefter var det slut med kringsnacket. Efter att han hade försett oss med en extremt smal madrass, lade han sig precis intill mig. Hans fingrar började snart treva över mig. Jag sprang upp, ryckte tag i kompisen som inte fattade ett jota och så drog jag henne springande in till badrummet. Vi hann precis in och låste. Bara bråkdelen av en sekund var han där, ryckte och morrade som en tjur.

Men vi satte oss bara på golvet utan att fundera på fortsättningen. Nu var hon klar i knoppen. Vi kröp intill varandra. Hur skulle vi komma ur detta? Fanskapet skulle väl somna så småningom.

Det blev en lång väntan. Tyst var det definitivt, men hur säkert var det att låsa upp och försöka springa ut genom dörren till korridoren? Men vi gjorde det. Smög oss ut. Men när jag försökte öppna dörren ut, var den låst. Inifrån. Vi hade inget val. Sedan uppenbarade sig det jävla monstret och försökte dra omkull mig. Men kompisen som även tidigare hade varit lite våldsam, sparkade honom i skrevet, en riktigt rejäl träff.

Naturligtvis blev han vansinnig. Efter att ha stått framåtböjd en stund så attackerade han oss igen. Men nu fick jag tag i en mopp från badrummet och började bearbeta honom med den samtidigt som jag skrek att han måste öppna dörren för oss. Det gjorde han inte. Han gick bara och lade sig. Och vi var precis lika instängda som förut. Vi gick åter in i badrummet och låste dörren. Och faktiskt somnade vi.

Vi vaknade i gryningen. Ute i den minimala hallen hörde vi hur monstret gjorde sig i ordning, förmodligen för att gå till jobbet. Uppenbarligen var det inte meningen att vi skulle bli utsläppta. Han bara drog och vi var instängda på 30:e våningen mitt inne i Frankfurt.

Vi satte oss på den smala madrassen. Stället var knappt möblerat. För en gångs skull var det inte läge för att skämta. Istället pratade vi om livet. Hur små, små detaljer styr oss och vi gör våra val utifrån dessa små rörelser i tillvaron. Egentligen kan man undra hur mycket vi egentligen väljer det liv som vi tror oss vilja ha. Att slumpen skulle avgöra är däremot inte troligt. Slumpen är också beroende av våra val. Varför hade vi hamnat här uppe? En mix av egna beslut och val som kolliderar med det vi inte kan kontrollera.

Timmarna släpade sig fram. Om det hade funnits mobiltelefoner skulle det hela gått att lösa, men detta var tio år innan mobilerna etablerade sig. Men nu växte ångesten för varje sekund. Vi gick fram till dörren och bankade, men den var massiv och oigenomtränglig.

Efter sex timmar rasslade låset till och Klaus plus ytterligare en man dök upp. Nu var loppet definitivt kört. Men dörren stod öppen och Klaus ägnade oss inte en blick så vi smög oss ut. Sedan sprang vi allt vad vi orkade. Sket i hissen utan rusade ner för åtminstone 5-6 trappor, innan vi tryckte upp den.

Nu gällde det att bara komma ifrån denna hemska stad så fort som möjligt, men att lifta kändes inte tryggt efter vår upplevelse. Så vi beslöt att ta tåget. Men pengar då? Kompisen log och drog upp en plånbok ur fickan. Det där monstret hade inte tagit med sig den, alternativt hade han två plånböcker. Så två timmar senare satt vi bekvämt tillbakalutade vaggande till sömns. Destination: Sverige.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"