Martyr rimmar på vampyr

Det är inte så många som har mött en vampyr får jag förmoda. I sådana fall är det bäst att tänka om. De finns faktiskt runt omkring oss. Men de har varken spetsiga hörntänder eller klohänder. Istället är det de där som finns till för andra bara, har tillbringat hela sitt liv med att föda barn och sett till att de har blivit drägliga människor. Och det har offrat precis allt. Ingenting blev som de hade tänkt sig. De fick istället bara offra sig. För andra. Och otacksamhet är ju världens lön. "Vem tänker på mig?".



Du kan sitta där vid deras väldukade matbord med en känsla av att du knappt kan svälja maten. För du vet att snart kommer det. Det där välbekanta nålsticker. Gjort med en ishacka. De förnekar sig aldrig. Martyrerna.



Och du kan i början ha svårt att förstå varför du sitter där och blir mer och mer frustrerad. Men vartefter skådespelet pågår och utvecklar precis som du har föreställt dig det, så vet du det. Den här personen suger ut mig. En tjuv. Känslotjuv. En vampyr.
Läs mer


"Ska jag hjälpa dig i köket?", frågar man. "Nej, nej, sitt du, det här är bara roligt".

Två timmar senare vid någon trivial ordstrid. "Och aldrig är det någon som tackar och ens hjälper till". "Ni är så otacksamma". "Vet ni vad det här har kostat mig?"

De spelar på dina skuldsträngar. Och de kan vartenda ackord, särskilt dina älsklingsackord. De spelar dem om och om igen tills du aldrig mer vill höra dem.

De är de förmenta godhetsapostlarna. Ingen kan angripa en godhetsapostel för de är heliga. Hela deras liv går ut på att vara heliga. Fast under den skinande vita dräkten sticker ishackan fram. Det är bara när du kommer nära som du upptäcker den. Och kommer du riktigt nära så hugger hon dig. Rakt i veka livet.

Fast du kommer aldrig så nära därför att du vet. Du har sett när andra har kommit för nära. När de har svepts in i den vita dräkten men försent har upptäckt att de är huggna och blöder så finns det ingen återvändo. Vampyren är the Master och de huggna dess Slaves. En Master njuter av att förnedra sin Slave. Särskilt inför andra. Men samtidigt kan the Master hålla omgivningen i schack genom en fingertoppskänslig och mästerlig manipulationsförmåga.

Och du själv. Du blir fruktansvärt illa berörd av skådespelet men blir ändå en del av det. Trots all din egen pondus och autonomi blir du en bricka i spelet. Ända tills en helt, återigen trivial händelse, blir så uppenbart riktad mot dig själv och din egen själsliga hälsa. När the Master försöker att "trick you" då först reser du dig i hela din längd och allt brakar loss. Saker blir sagda som du senare förstår kommer att riktas tillbaka mot dig. För det gör de.

Den verkliga taktiken blir ändå att använda samma teknik tillbaka mot Mastern som denna själv använder. Oklanderligt, men underförstått alls inte detsamma. Men det som är underförstått går aldrig att bevisa. Att lära sig spelet är att själv bli en del av det. Men du vet att du kan resa dig från bordet och gå därifrån för att aldrig mer gå tillbaka. Det finns andra som tyvärr inte kan det. De sitter fast. Ishackan har huggit för djupt in.

Vad man än kallar Martyren för så borde man ge denna dess rätta beteckning: Psykopat.