Hur man överlever i fem länder - utan pengar Del 3: Bryssel
Den här skutan vad en riktig yacht. Vi gick omkring från den ena lyxiga baren, restauranten, casinot och.... hmmm. Det tog en timme. Sedan förstod vi att vi hade klivit på fel båt. Vi fick många konstiga blickar från kvinnor klädda i sina små svarta. Och män oklanderligt klädda i mörka kavajer, svarta skjortor och ljusa chinos, betraktade oss irriterat. En av dem kom fram och frågade rent ut om vi inte hade "kommit fel".
Jo, det hade vi ju, fast vi hade ingen aning om att det var fel från början. Han rynkade ögonbrynen och menade att han kunde ju inte slänga ut oss nu. Det var vi tacksamma över när vi hörde vågorna fräsa mot båten.
Men resan, som överraskande nog, tog oss till Bryssel, var ett sällsamt party, där till en början det minglades med lillfingret utsträckt och artiga fraser utbyttes. Men sedan bröt det loss. Vi snackade in oss med två killar/män som satt i EU-parlamentet. När de hörde att vi var på vift utan vare sig pengar, husrum eller kläder började de skratta. "Välkomna till paradiset", sade de och lyfte champagneglaset för 25:e gången.
När vi tumlade av båten vid 5-tiden på morgonen ville vi bara sova. "Grabbarna fixar det här", sade Will. Så var vi hastigt och lustigt installerade på lyxhotellet Dorint mitt i smeten med EU-kommissionens högkvarter som granne.
Vi tittade på varandra och började skratta helt hysteriskt. Det här var bara too much. Vem skulle tro oss? Nej, just det. Ingen.
Vid 12-tiden vågade vi oss ut. Vid receptionen frågade vi efter Will och Paul, efternamnen hade vi inte fått veta. Men hon var välinformerad om situationen och hänvisade oss en trappa ner. Mat, mer mat och ännu mer mat. Vi kom på att vi egentligen inte hade ätit ordentligt sedan vi hade lämnat Sverige för mer än två veckor sedan.
Bryssel var en mycket säregen stad. Så gamla hus att man undrade när de skulle braka. Där fanns en genomgångsgata med affärer men i övrigt hade stan en extremt internationell prägel. De små torgen med grönsaks- och fruktmarknad, de lummiga platserna runt någon av de uråldriga monumenten och så.... naturligtvis chokladbutiker. Belgisk choklad är inte fy skam. Vi tankade choklad för den för oss krympande kassan. Att det bodde rikt folk i Bryssel var inget att tvivla över. Jag började så smått längta tillbaka till East End.
Will mötte oss när vi kom tillbaka till hotellet. Han tyckte vi skulle hänga med in på ett möte med EU-kommissionen. Som publik, förtydligade han sig . OK, Det VAR en upplevelse. Den s k plenisalen var bara en av många. De flesta EU-länder fanns representerade, var och en försedd med hörlurar där översättning till det egna språket gjordes.
Uppe på vår läktare hade vi också hörlurar och en knapp för att byta språk, så vi hörde både italienska, portugisiska, grekiska och tyska. Och så svenska. Vi kunde inte se vem i hela friden som talade svenska, bara att det var en av våra egna.
Will hade sagt åt oss att köpa lite halvsnygga kläder och drog upp en check. Ingen av oss var någon klädfantast så det blev snabba affärer. Orsaken till klädbytet var att vi skulle till en nattclub på kvällen. Ett för oss okänt band spelade. Annars var det en ganska dassig föreställning. Lättklädda servitriser som skulle ha multum med dricks. Dessutom förstod de inte när man beställde en Tom Collins.
Och så den oundvikliga frågan: "Varför gör ni det här för oss?" Paul skrattade och sade att de tyckte vi var de modigaste och fräschaste brudar de hade mött. Det gick upp ett ljus. Will, Paul, ett helt vanligt gaypar. Som brukar gilla lite androgyna tjejer som är nyfikna och vågar ge sig ut på lite äventyr.
Men tyvärr skulle de ner till EU-parlamentet i Strasbourg redan nästa dag och undrade om vi ville följa med. Men nej, nu började det kännas besvärande att leva på andra människor. Så vi tog ett MYCKET ömt farväl och våra vägar skildes för alltid
Vi hoppade på en buss som hade ett för oss okänt namn och destination men vi såg att den definitivt skulle åka förbi Rotterdam. Det dröjde inte länge förrän våra trötta ögon föll ihop och vi sov för fulla muggar när bussen passerade Rotterdam.
När vi sent omsider vaknade var det för att chauffören snarare skrek ut att vi var framme. Vi tittade yrvaket runt omkring oss. Det var en flygplats.
Jo, det hade vi ju, fast vi hade ingen aning om att det var fel från början. Han rynkade ögonbrynen och menade att han kunde ju inte slänga ut oss nu. Det var vi tacksamma över när vi hörde vågorna fräsa mot båten.
Men resan, som överraskande nog, tog oss till Bryssel, var ett sällsamt party, där till en början det minglades med lillfingret utsträckt och artiga fraser utbyttes. Men sedan bröt det loss. Vi snackade in oss med två killar/män som satt i EU-parlamentet. När de hörde att vi var på vift utan vare sig pengar, husrum eller kläder började de skratta. "Välkomna till paradiset", sade de och lyfte champagneglaset för 25:e gången.
När vi tumlade av båten vid 5-tiden på morgonen ville vi bara sova. "Grabbarna fixar det här", sade Will. Så var vi hastigt och lustigt installerade på lyxhotellet Dorint mitt i smeten med EU-kommissionens högkvarter som granne.
Vi tittade på varandra och började skratta helt hysteriskt. Det här var bara too much. Vem skulle tro oss? Nej, just det. Ingen.
Vid 12-tiden vågade vi oss ut. Vid receptionen frågade vi efter Will och Paul, efternamnen hade vi inte fått veta. Men hon var välinformerad om situationen och hänvisade oss en trappa ner. Mat, mer mat och ännu mer mat. Vi kom på att vi egentligen inte hade ätit ordentligt sedan vi hade lämnat Sverige för mer än två veckor sedan.
Bryssel var en mycket säregen stad. Så gamla hus att man undrade när de skulle braka. Där fanns en genomgångsgata med affärer men i övrigt hade stan en extremt internationell prägel. De små torgen med grönsaks- och fruktmarknad, de lummiga platserna runt någon av de uråldriga monumenten och så.... naturligtvis chokladbutiker. Belgisk choklad är inte fy skam. Vi tankade choklad för den för oss krympande kassan. Att det bodde rikt folk i Bryssel var inget att tvivla över. Jag började så smått längta tillbaka till East End.
Will mötte oss när vi kom tillbaka till hotellet. Han tyckte vi skulle hänga med in på ett möte med EU-kommissionen. Som publik, förtydligade han sig . OK, Det VAR en upplevelse. Den s k plenisalen var bara en av många. De flesta EU-länder fanns representerade, var och en försedd med hörlurar där översättning till det egna språket gjordes.
Uppe på vår läktare hade vi också hörlurar och en knapp för att byta språk, så vi hörde både italienska, portugisiska, grekiska och tyska. Och så svenska. Vi kunde inte se vem i hela friden som talade svenska, bara att det var en av våra egna.
Will hade sagt åt oss att köpa lite halvsnygga kläder och drog upp en check. Ingen av oss var någon klädfantast så det blev snabba affärer. Orsaken till klädbytet var att vi skulle till en nattclub på kvällen. Ett för oss okänt band spelade. Annars var det en ganska dassig föreställning. Lättklädda servitriser som skulle ha multum med dricks. Dessutom förstod de inte när man beställde en Tom Collins.
Och så den oundvikliga frågan: "Varför gör ni det här för oss?" Paul skrattade och sade att de tyckte vi var de modigaste och fräschaste brudar de hade mött. Det gick upp ett ljus. Will, Paul, ett helt vanligt gaypar. Som brukar gilla lite androgyna tjejer som är nyfikna och vågar ge sig ut på lite äventyr.
Men tyvärr skulle de ner till EU-parlamentet i Strasbourg redan nästa dag och undrade om vi ville följa med. Men nej, nu började det kännas besvärande att leva på andra människor. Så vi tog ett MYCKET ömt farväl och våra vägar skildes för alltid
Vi hoppade på en buss som hade ett för oss okänt namn och destination men vi såg att den definitivt skulle åka förbi Rotterdam. Det dröjde inte länge förrän våra trötta ögon föll ihop och vi sov för fulla muggar när bussen passerade Rotterdam.
När vi sent omsider vaknade var det för att chauffören snarare skrek ut att vi var framme. Vi tittade yrvaket runt omkring oss. Det var en flygplats.
Kommentarer