Vintern rasat ut

Det blåser hårt och än har inte lukten från brinnande eldar lagt sig över stad och bygd. Valborg är en nice högtid, men lite grann är det väl amatörernas afton? Första fyllan, första ligget eller första simturen (?). Jorå, om man följer forsen nedför i Fyrisån förstås. Kul var det... och längesedan. Nu blir jag mest rörd när jag ser  de yngre förmågorna tränga sig nerför Carolinabacken. Att springa är definitivt inte möjligt. Och har aldrig varit möjligt.

Jag hittade min studentmössa för något år sedan. Den hade fått patina. Gulnad med gamla vinfläckar, den borde få en plats på väggen. Fast det vore lite patetiskt förstås.

Men säg den glädje som varar för evigt. I förbudens och de ajabajandets fingrarnas land, får inget ha sådan patina att det inte kan slitas sönder och förstöras. De gamla 68-orna är väl avundsjuka på alla som orkar när inte man själv orkar. Bloggaren hörde en sådan på radions Studio Ett för en stund sedan. På det sedvanliga högdragna och självmedvetna sättet med överklassattityd. Nu är det nämligen dags att släcka valborgseldarna för gott. De är klimaaatfarliga och brandröken är farlig att andas in, man kan naturligtvis få cancer.

Så nu föreslog hon i stapplande ordalag att man "liksom skulle kompostera, det är liksom hållbart. Och det gamla kan ju liksom alltid förändras till ngt nytt och likom bättre för oss  alla.Liksom."

Gå och dö bara. Gör det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK