"Vi får aldrig glömma..."

Alltså, missförstå mig rätt, naturligtvis ska vi minnas andra världskrigets fasor, Hitler och morden på bl a judar, zigenare, utvecklingsstörda och homosexuella. Men måste vi minnas varje dag?

Just nu håller SR på och "firar" 70-årsminnet av andra världskrigets slut. Jovisst, men i fjorton dagar? Särskilt som uppmärksammandet av att 1915 års tillika mord på minst en miljon armenier och minst hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer, greker (egentligen en blandning av olika kristna grupper) enbart förbigicks med pliktskyldiga intervjuer under en dag eller två. Det s k folkmordet:

"...förövades på order från de styrande så kallade ungturkarna och utfördes genom tvångsdeportationer, avrättningar, massakrer och framkallad hungersnöd.
De flesta offren dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna fortsatte fram till 1923. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning."

Särskilt en intervju fick bloggaren att hoppa upp ur mysfåtöljen. Den kvinnliga reportern (känd gråterska) frågade en invandrad kristen syrier om det inte var dags att GLÖMMA OCH GÅ VIDARE NU.

Han hade befunnit sig i Sverige i 35 år och talade utmärkt svenska och blev upprörd av frågan. "Men det är ju p g a förföljelser vi är här." Den annars så välfunna gråterskan hade dock inget till övers för folkmord och massakrer på kristna. Hon avslutade istället kvickt intervjun.

Så jag tänker nu ställa en riktigt politiskt korrekt slagdänga: Är inte kristnas blod lika rött och lika varmt när det lämnar kroppen som judars eller muslimskt blod?

OK, så jag kanske är biased av vår egen kulturs historia, men ändå? Ska vi inte alla gå vidare efter riktiga smällar i livet? Det är upp till var och en: Antingen grottar vi ner oss i gamla oförrätter och gamla sår, eller också skakar vi av oss det värsta och fortsätter våra liv. Visserligen lite mer sårbara men samtidigt starkare p g a att vi kan erkänna vår sårbarhet. Det är när sår aldrig läker som vi riskerar att upprepa historien.

Gråterskan hade egentligen rätt, men varför fungerar hon inte likadant i alla sammanhang. "OK, det här med nazisternas mångmiljonmord var gräsligt, men är det inte dags att gå vidare nu?".  Nix, en sådan retorisk fråga är otänkbar i svensk gammelmedia. De samlade PK-dolkarna slungas då med stor precision rakt i frågarens hjärta, i fortsättningen död för alla. Utom i alternativmedia då, där alla tas emot hur "olika" de än må vara.

Den fruktansvärda olyckan med Estonia 1994 och tsunamin tio år senare har förlängt pinan och sorgen för hundratals efterlevande genom att aldrig överges i svensk media. Dessa har bett media om att lämna detta i fortsättningen.

Förresten, varför får vi inga "vi får aldrig gömma" angående kommunismen? Röda khmerernas folkmord, Stalins utrensningar eller Maos likvidering av dissidenter? Vet någon vilket år dessa ägde rum? Nej, åtminstone vill inte svensk media hjälpa oss att minnas.

När Forum för Levande Historia anordnade sin utställning om kommunismens brott mot mänskligheten,2008, så påbörjades det s k Historieupproret. Flera hundra kända och mindre kända akademiker, mediafolk och "kulturarbetare" reagerade våldsamt mot att Staten skulle definiera vad som var brott mot mänskligheten eller inte!! Man hade inte öppnat näbben året innan då nazismen hade hängts ut. Men si kommunismen, den var i grunden god,,,, men hade inte lyckats riktigt i praktiken.

Det är ganska lustigt att det är just dessa människor som är så ivriga på att definiera alla och allt runt omkring sig efter sina egna agendor om rätt och fel. Att sitta över sin egen skit tycks göra dessa messianer oförmögna att känna stanken från sitt eget hyckleri.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK