Det största sveket

Det allra mest förödande i nedmonteringen av Sverige, är avhumaniseringen och cynismen inom vården och då främst inom psykiatrin. Antalet vårdplatser krymper från år till år på ett sätt som placeras oss i jämnhöjd med länder som man normalt betraktar som u-länder.

Ingen politiker vill ta i denna kokande potatis, sjukvården ligger under landstingen med s k landstingspolitiker som emellertid inte är kapabla att sköta sitt uppdrag. Inom vården, liksom nästan överallt. handlar det inte om hur många kronor och öre man har tillgång till, utan på vilket sätt man investerar dem. Skulle pengar spela så stor roll skulle Sverige vara ett blomstrande välfärds- välståndsland. Det är vi inte numera. Det var länge sedan.

Bloggaren minns Akademiska sjukhuset 1975. Tillbyggnaderna av kirurg-, ögon-, neurolog-, hudklinikerna m m, var gigantiska och detta mastodontbygge blev ett av Sveriges absolut största och bästa sjukhus. Det attraherade de bästa specialisterna i världen och tillgången till vård var smidig och snabb. Och inte bara det:

Det fanns tid för att vara människa och bemöta andra som människor. Visserligen var den blomstrande vinterträdgården fin och konstverket i glas i ögonkorridoren var coolt, men det bästa var ändå det som uppstod ansikte mot ansikte. Sjukhuset levde.

Idag har en stor ödslighet spridit sig. Nedlagda avdelningar, överflödig utrustning men mest bristen på mänsklig kontakt av någon högre dignitet. Man kan fysiskt känna tyngden från sjuksköterskornas axlar och den oerhörda tröttheten i deras blick. Jag blir förbannad på hela detta svek som politiker har gjort sig skyldiga till. Ja, det är mer än ett svek. Det är ett brott. Sjukvården ingår inte längre i Välfärdsstatens huvuduppgifter. Istället är det pensioner och i ännu högre grad, bidrag som äter upp statens inkomster. Och den vanvettiga storleken på invandringen håller bokstavligen på att ta livet av oss.

Jag har skrivit massor om den urusla psykiatrin i Sverige och om det faktum att den numera bara fungerar som pillerfabrik. En djupt obehaglig medicinsk-biologisk approach till människor som mår dåligt har länge varit förhärskande och accepterad som en oomtvistlig sanning.

Detta skriver också Carina Håkansson, fil dr och psykoterapeut. Att allt fler helt adekvata reaktioner bedöms som sjukliga och ska tablettbehandlas skapar så småningom människor som måste droga ner hela livet. Diagnos: Livet.

Sedan den första diagnosbibeln; DSM gavs ut på 80-talet har förskrivningen av psykofarmaka ökat lavinartat, skriver Håkansson. Antalet sjukdomstillstånd har inte ökat. Istället är det diagnoserna som har mångdubblats. I den senaste bibban, DSM V, är de fler än någonsin.

Hur kan det vara så? Får man betalt för att sitta och klämma ur sig nya psykiatriska diagnoser? Ja, menar Håkansson. Samarbete med läkemedelsindustrin sträcker sig långt ut på de finansiella marknaderna. Men ute i den stora världen (där inte Sverige finns med) har den biologiska förklaringsmodellen börjat sjunga på sista versen.

För det var ju inte så enkelt att det finns en schozofrenigen eller alkoholistgen. Och man hittade inga spår i blod och vävnad som kunde indikera på någon form av fnurra i hjärnbarken hos de som fått diagnosen ADHD, ADD, Asperger eller Tourettes. Det diagnoserna har baserats på är bara symptombeskrivande. Det måste vara bekvämt att bara sätta diagnos på det man ser.

Diagnosen har sedan effekter på övrig service i välfärdssystemet. En lämplig diagnos ger rätt till LSS (= Lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade). LSS med personlig assistens har skapat en mångmiljardindustri där fusket är omfattande. De med psykosociala diagnoser kan få kommunalt boendestöd och en mängd hjälpmedel.

Så helt opåvisbara fnurror i hjärnbarken, sjuka gener och annat biologiskt hitte på, skapar enorma ekonomiska påfrestningar för främst kommunerna och landstingen. De pengar som så väl behövs inne i den praktiska sjukvården, slösas bort i hundratals olika service- och bidragsformer.

Men i Sverige har man alltid haft en förkärlek för enkla lösningar. Enkla men däremot dyra.

Kommunerna har trots denna enorma och ständigt växande budgetpost, ingen kompetens för vård av psykiatriska patienter. Dessutom; de som har verkligt stora vårdbehov har förlorat på LSS när det ska delas av så många, vissa med hög funktionsnivå. Till de sistnämnda hör framför allt de med Asperger. ADHD:are har däremot ingen rätt till boendestöd och liknande.

Våra grannländer, Norge och Danmark plus Storbritannien, USA och Tyskland har redan påbörjat en omdefiniering av psykiatriska diagnoser, skriver Håkansson. Här i Sverige bemöts kritik mot det nuvarande systemet med tystnad i bästa fall. I sämsta fall får man sitt förstånd ifrågasatt eller att man är en mullvad från scientolog-kyrkan.

Samtidigt avslöjar den svenska inställningen att biologismen fortfarande är närvarande vid bedömningen av psykiskt sjuka människor. Man mäter inga skallformer men det är ett ständigt dribblande med kemiskt hokus pokus och att en viss procent av befolkningen inte är "vid sunda vätskor".

En av vinsterna med de biologiska definitionerna är att föräldrar till omöjliga, outhärdliga barn slipper känna något eget ansvar för barnens beteende. Allt beror ju på en fnurra i hjärnbarken. Alltså kan man fortsätta att låta ungen bestämma och dra sig tillbaka på kvällen med ett glas rött. Det är ju "samhället" som sköter om ungen. Och så blir bara allt ännu värre.

Den kemiskt/medicinska/biologiska förklaringsmodellen kräver också mindre av sjukvården men desto mer av social-Sverige. Utvecklingen tycks ha varit politikernas önskedröm. I alla fall nämns aldrig det faktum att svensk sjukvård befinner sig i fritt fall. Istället stoppas alla innovativa förslag på alternativa sjukvårdslösningar. "Vinster i välfärden, Bläää". "Riskkapitalbolag? Vidrigt".

Vänsterns ovilja att pröva nya modeller för att erbjuda folket större utbud och därmed bättre tillgång till vård, har målat in oss i ett hörn. Det är åter den skadliga jämlikhetsdiktaturen som gör sig hörd: Åt alla, eller också åt ingen. Mer politisk styrning över folks hälsa kallar man för demokrati. Jag kallar det för ignorans och negligering av varje människas behov av vård när sjukdomen slår till. Men i vänsterns värld är inte individen viktig. Allt-åt-alla är samma plakatpolitik som det alltid har varit. Men i dagens Sverige är detta plakat en stoppskylt för en utbyggnad av sjukvården. Och man offrar tusentals människoliv per år hellre än att tänka lite längre än vad Maos lilla Röda gör.

När politik blir viktigare än nytta är den skadlig. Sverige har satsat på socialpolitik vilket har försatt oss och kommer att försätta oss i en evig skuld. Social-Sverige bara växer och tar mer och mer av kakan. Men sjukvården sätts i strykklass och i strypkoppel. Att behandla människor har inte längre något med hälsa att göra. "Herregud, det finns ju så mycket piller och de räcker ju i alla fall till de flesta". Pillren som ska bota livet pytsas ut på rullband medan social-Sverige ägnar sig åt välgörenhet för ensamkommande, romer och "papperslösa".

Att föreställa god är mycket viktigare än det hårda arbetet med att hålla människor vid liv. Det förstnämnda är ju demokrati och det sista är .... onödigt?