ADHD - Den bekväma diagnosen

För de som tror att ditt barn eller kanske du själv har ADHD så finns ett test med avsikten att man ska köpa sig en behandling. För det går väl att behandla ADHD?

Nja... det här med amfetamin ska ju vara verksamt. Men ytterst tveksamt, återkommer till det.

En myriad av nya diagnoser dök upp 1994 när DSM IV gavs ut (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). DSM brukar nämnas i termer av i diagnosbibel, vilket det är. Tror man så tror man. För vet, det gör man som bekant aldrig.

ADHD, ADD, Asperger, Tourettes, DAMP etc. kunde världen klara sig utan innan 1994. Men så, plötsligt exploderade antalet drabbade (framför allt barn) av dessa störningar som kom att kallas neuropsykiatriska.

"Neuro" anspelar på nervsystemet, hjärnan och förlängda märgen och 'psykiatri', ja självklart. Så de nya åkommorna var en kombination av en speciell, ospecifierad och osynlig asymmetri och abnormitet någonstans i hjärnan., plus då en kemiskt betingad rubbning av transmittosubstansernas balans.

Att beteendet på något sätt kunde vara psykologiskt och påverkat av hemmiljö, blev högst ointressant. Och bekvämt. MBD (Minimal Brain Dysfunction), var den tidigare termen för samma sak som de nya begreppen, men MBD hade fått en sådan negativ klang att det avskaffades.



ADHD etc, var bekvämt för att föräldrarnas eventuella skuld till att de hade okontrollerade barn, försvann. Nu var det bara en fråga om substanser och fnurror.

ADHD har i Sverige blivit den mest förekommande av de här diagnoserna. I USA är det snarare ADD som är vanligast. Termen står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Kriterierna är många. Så många att nästan vilken unge som helst kan passa in på det. Även vi vuxna förresten.

Beteenden som relateras till ADHD är: dålig koncentrationsförmåga, svårigheter att sitta still, impulsivitet, aggressiva utbrott, dålig finmotorik, dålig tidsuppfattning, uppmärksamhetssvårighet, otålighet, irritabilitet, "olydnad", organisatoriska problem och ett ständigt springande runt i klassrummet utan att lyssna på tillsägelser.

Bloggaren själv skulle förmodligen ha fått diagnosen under mina första skolår- Men jag var bara ouppfostrad, bortskämd, allmänt bråkig och älskade att retas (läraren då). Så mina föräldrar fick bära s a s hundhuvudet för mitt beteende. (Men jag ville ju bara ha lite tjack...).

Diagnosernas orimlighet visar sig när samma barn kan få flera av dessa. En vanlig kombination är ADHD och Asperger. Dessa två är varandras motpoler om man inte menar då att båda har en bristande social förmåga. Åt var sitt håll.




Dagens bedrövliga skolmiljö sägs ibland vore ett resultat att det är minst 5-6 i varje klass som har någon form av diagnos. Att detta knappast kan vara en teoretisk möjlighet bekymrar ingen. Varför?

Nej, för att det är bekvämt att luta sig mot diagnoser. Läraren kan alltid säga att eleverna är jobbiga för att de lider av kemiska obalanser och fnurror i hjärnan. Föräldrarna kan också pusta ut och fortsätta att ägna sig åt sitt eget liv. Att barnen från ett års ålder befinner sig 10 timmar om dagen på kommunala institutioner där de får lära sig att "alla är lika" och att "det är vi som har makten", spelar väl absolut ingen roll.

Barn som inte får en rimlig chans att knyta an till till de närmaste blir störda. Visst är det så. När sedan en alltför tillåtande och slapp omvärld "ger barnen makten" så får vi inga änglar till barn. Det krävs bara vanligt folkvett för att förstå det.

Och vad gör då föräldrarna för att få stopp på det okontrollerade barnet? Jo, stoppar i dem amfetamin eftersom det gör dem lugna. Genom att speeda upp dem lugnar man ner dem.

Alla som har prövat något centralstimulerande vet att man blir pigg som en lärka och bäst i världen. Det är ingen dum känsla. Det tycker inte barn heller. Den oro och ångest som oftast ligger till grund för att man är orolig och har svårt med koncentrationen, blir förpassade in i bakgrunden. Substanserna lägger sig som ett balsam över alla problem.

Men varför bli lugn? Är man speedad vill man upp och dansa, parta och prata med alla oavsett om de vill eller inte.

I grunden handlar det om depressioner och ångest som har hunnit bli så djupa att ett barn eller vuxen, gör vad som helst för att få stopp på det. Man blir en "kick-seeker". Bergsklättring är en väg, dock inte för alla. Istället blir det sprit och droger. Även att begå olika former av brott ger en sådan effekt.

Det är därför som så många fängelsekunder har diagnosen ADHD, t ex. Så vad gör man? Samhället får ställa upp med drogerna istället. Så blir alla nöjda och glada.

Efter DSM IV har vi börjat säga att läkare numera diagnoserar livet. Är man låg så får man något som fyller på, är man för hög blir det motsatta. Blyghet kan man tydligen också ge meds för. Alla egenskaper som på något sätt är oönskade vill man på något sätt medicinera bort.

Det är en tragisk utveckling. Just nu ligger dessutom nya DSM V snart på varje läkares bord. Man bävar.

Kommentarer

Anonym sa…
Sen finns det den svåra störningen MDD

http://www.youtube.com/watch?v=RoppJOtRLe4

Zellpsynt sa…
Enligt din "about" så ska du tydligen vara utbildad psykolog. Inte hängt med i utvecklingen sen högskolan? Eller är det empatin som brister?

Oavsett om du läser forskarrapporter gällande neurologi eller ej så kanske du bör pröva den nya supermedicinen "gråskala". Den gör så att världen inte upplevs som svartvit, med bieffekten att allting blir mer komplext och nyanserat. Detta upplevs som jobbigt för somliga.
Maj Grandmo sa…
Jo, det stämmer att jag är psykolog. Men inte inom KBT. Jag har en psykodynamisk inriktning, vilken ser lite annorlunda på den här inflationen av diagnoser.

Empati? Det är aldrig någon som har anmärkt på den.
Anonym sa…
Var jobbar du som psykolog? Kan man få kontakt med dig för att gå i terapi, jag har provat KBT men det passade inte mig.

Hälsningar Carin
Anonym sa…
Maj Grandmo, skit i allt vad alla säger, fast det kanske du redan vet och gör. Jag tog min tillflykt till Chile, flydde landet, flydde skiten, det är bättre så, för tillfället i alla fall. Någon gång kommer jag behöva åka tillbaka "hem" till det kalla Sverige. Eftersom det är ju där jag kommer ifrån, alltså tillhör jag Sverige, jag är på något sätt Sveriges egendom. Något som stör mig. Näe, skit på er alla idioter som är fast i den skiten, man behöver faktiskt inte leva så. Jag har aldrig haft någon "psykisk" diagnos annat än depression, men enligt mig själv är det mycket värre än så, bara för att man inte säger till om det betyder det inte att det inte finns, det är inte jag, det är överallt. Bara det att det att det inte hjälper att skrika om det för det mesta. Därför tog jag min chans, och jag stack, och tro mig, jag kommer inte komma tillbaka. Det ironiska är nog, att dagen då jag blir känd eller accomplishar något, det är DÅ man kommer att sakna mig, skit på er.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

"Förgyllning förgår, men svinläder består"