När man bränner bilar så...

Upprop, uppror och upplopp. Vad man än kallar det betyder det detsamma. Oprovocerad vandalisering av egendom, pyromani, nedbrunna skolor och förråd. Områden där människor är paralyserade av skräck. När som helst kan en sten kastas in genom fönster på lägenheten. Och om man kan slänga in stenar kan man också slänga in annat, t ex molotovcocktails. Det är varken uppror eller "rop på hjälp". Det är terror.

Ett upptrappat våld av det slaget vi ser just nu, är det yttersta beviset för ett samhälle i sönderfall. Inga regler eller lagar gäller längre. Alla vet att lagar behöver man inte ta hänsyn till, det slutar oundvikligen till anarki och en plötsligt förbipasserande bild av World Trade-tornens kollaps, gör ett besök i våra sinnen.

Sverige är världsledande i antalet skolbränder: 500 skolor om året brinner. Det är ren terrorism att angripa ett av samhällets viktigaste funktioner, själva basen för att skapa dugliga människor som kan upprätthålla landet i sann demokratisk anda.

Per-Erik Johansson, direktör på Brandforsk, styrelsen för svensk brandforskning, säger:
"Det finns en förvånande tolerans för just skolbränder. Om någon eldade på din arbetsplats skulle du gå i taket, eller hur? För att inte tala om i fall någon eldade i ditt hem. Men både lärare och föräldrar till eldande barn kan ha en rätt överslätande attityd, vilket förvånar mig".


Jo, det handlar ju om baaaarn. Och som bekant ska det ju daddas och curlas med dessa oavsett vilka monster de än är. Bloggaren har skrivit om det förut; det är något mystiskt med svenskars syn på det här med barn. Samtidigt som vi anser oss ha obegränsad rätt till att avgöra om ett barn ska få se dagens ljus eller inte, har vi också rätt att få barn under vilka omständigheter som helst. Det är så egoistiskt så man mår illa. Man handskas med liv och död precis som om det gällde att köpa en bil.

Naturligtvis ger detta effekter på barnen som kommer att anta samma uppfattning. JAG avgör vad som är värt att rädda och vad som är rätt att förstöra. När de vuxna, som borde vara auktoriteter abdikerar från sin uppgift med hänvisning till "de andra" som ska förväntas lösa allt det tråkiga som har med barn att göra.

Brister i den sociala kontrollen är hög i Sverige. Likaså brister hela rättssamhället i att markera vad som är OK och inte. När ungdomarna i Kortedala misshandlade den äldre mannen så svårt att han fick bestående men, enbart som straffpåföljd fick lite "ungdomsvård" och samhällstjänst, förstärktes bilden av ett land som inte längre tar ansvar för allmänhetens rätt till trygghet och skydd.

Så det sprids naturligtvis en allmän uppfattning hos speciellt invandrarungdomar, att här i Sverige kan man göra vad man än har lust till. Dessutom ger vårt flata strafftillämpningssystem en extra inströmning av brottslingar till vårt land. Brottslingar och terrorister kommer att se vårt land som ett tryggt alternativ till alla länder med ett fungerande rättsskydd för medborgarna.

Att rättssystemet i princip ger brottslingar fritt spelrum att fortsätta sina brottsliga handlingar, attraherar invandrarkillar eftersom deras egen rättstradition bygger på en stor social kontroll. Men väl hitkomna blir ju hela familjen itutad att att det är "det svenska samhället" som garanterar allt och lite till. Så varför ta eget ansvar? Kravlöshet och slöhet finns också inprogrammerat i skolans principer. Konformismen gör att det inte spelar någon roll att anstränga sig. Eller det spelar ingen roll om man förstör arbetsron i klassrummet, om man skriker "hora" till tjejerna och utsätter dessa för sexuella trakasserier. Så varför ha respekt för en sådan skola? Den är ju faktiskt bara värd vårt förakt.

Och förakt är det man möter från invandrarkillarna. Föraktet för personers egendom, föraktet för samhällets institutioner utmynnar i ett förakt för svenskarna. Vi är kufr, ett mycket nedsättande arabiskt ord för icke-muslimer. Vi är i princip inte värda mer än våra bilar. Man behöver inte visa oss vare sig respekt eller hänsyn för man vet att vi inget säger eller gör.

SvD toppar idag med nyheten om att det är högerextremister som huserar i Husby med omnejd. D v s man tuttar inte på något, man följer mest missdådare i spåren, uppenbarligen av anledningen av att ge dessa en omgång. Polisen har därför arresterat en del av dem:
"Den här gruppen har inte gett sig in i upploppen, men de har haft ett sådant beteende att vi befarat att brottslig handling ska inträffa och därför ingrep vi", säger Kjell Lindgren, Stockholmspolisen."
Det är svensk rättspraxis i praktiken. Tycka synd om och fria terrorister men arrestera andra utomstående som råkar vara av fel sort  för att "de kan eventuellt göra något". Högerextremister är inte ett snäpp bättre än andra samhällsförstörare, men om de inte gör något fel ska de väl inte straffas? Men det är helt enkelt så, att dessa är det inte synd om. De är enbart onda. En negativt associerad grupp, som numer är starkt reducerad, men som det är helt OK att gripa och anhålla, även på de mest oklara grunder. Det utgör ingen samhällsfara att ta till hårdhandskarna mot dessa.

Men beslutsfattare, socialtjänst, skola och rättsväsen är alla påtagligt rädda för motreaktioner om polisen gör sitt jobb och att de verkliga marodörerna får sitt rättmätiga straff. Följden kan nämligen bli att hela den sympatiserande flocken av människor med samma bakgrund, reagerar med att löpa bärsärkagång mot samhällets övriga instanser. Man är helt enkelt utom sig av rädsla för terrorism.

För det börjar med brinnande bilar och slutar med att Rosenbad och Riksdag flyger i luften, tycks man tro.Fast bloggaren tror att det kan sluta så i alla fall. Därför att samhället helt enkelt inte sätter ner foten förr mindre typ av brottslighet.

I New York fick man nog och införde aktionen "Fixing broken windows", (fantastisk artikel) d v s noll-toleran. Inget brott skulle vara för litet för att inte polisen skulle ta tag i det. Denna linje har varit mycket fruktsam och har inneburit att stadens brottslighet kraftigt har sjunkit de senaste 20 åren. Från att ha varit en av landets farligaste städer ligger nu NYC som nr 13 av de stora städernas brottslighet. Särskilt tydligt är det i våldsbrottsligheten, där morden är färre än i t ex Stockholm. Man häpnar över den stora svenska våldsbrottsligheten over there.

Men när vi har nickedockor och fredsduvor som Jerzy Sarnecki i fronten för en human kriminalvård där "hårda straff inte lönar sig", så får vi den brottslighet vi förtjänar. Det Sarnecki inte tycks förstå är att straff är en markering och en vedergällning som i slutändan syftar till att hålla brottslingar inlåsta för att alla utanför fängelsemurarna ska känna sig tryggare.

När så vi hela tiden berikas med nya invånare som bara fnyser åt Sarneckis resonemang och den humana vården som är rena lyxtillvaron jämfört med vad äldre har på sina boenden, så etableras en helt ny kategori  brottslingar. Det som betraktar det svenska rättssamhället med stort förakt och uppfattningen rinner över på hela majoritetsbefolkningen som ett slags mesar utan självbevarelsedrift. Ja, de har faktiskt rätt. Vi är ett folk utan självbevarelsedrift. Vi företräds av ledare som ytterligare försämrar vår status och vår rätt att försvara oss.

Björn Shaerström skriver så här på Newsmill angående Anders Borgs famösa uttalanden om Nigeria som ett föredöme för Europa. Och hur verklighetsfrämmande han och Fredrik Reinfeldt egentligen är:

"Som de proffspolitiker och organisationsmekaniker de är, utan verklig yrkes- och livserfarenhet, tillhör de en politikergeneration som besitter omfattande torrkunskaper om politiska strategier och modeller men saknar djupare kunskap om världens sammansättning. De saknar genuin insikt i demokratins framväxt och sårbarhet och om vilka krafter som verkar åt olika håll. De tar för givet det vi har och ser inga hot i de dramatiskt samhällsförändrande processer de har ansvar för. De låter sig luras av mångkulturens charm och säljer bort fastare hållning och integritet för okunnighetens påtryckningar och populismens lättvunna segrar."

 I filmen, They Shoot Horses, Don't They (När man skjuter hästar så..) medverkar en rebellisk Jane Fonda som bokstavligen dansar sig nästan till döds i en Maratondans. Filmen utspelar sig under 30-talets depression där utblottade människor tar alla chanser för att få in några kronor till mat.

Det är en apokalypsisk stämning i filmen där den mänskliga förnedringen gör alla benägna till att begå de minst hedersvärda handlingar man kan tänka sig.

Det startar som bekant med en synål och slutar med en silverskål. Om ingen reagerar och sätter upp stoppskylten för de stora angreppen vi just nu bevittnar på Sverige, så är det inte alltför otroligt att vi får en utveckling av grupper som tar lagen i egna händer. En egen mobb med en egen agenda som åsidosätter allt vad ett rättssamhälle borde innehålla..

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många