Sex - från skam till skam
1919 kom Elise Ottossen-Jensen från Norge till Sverige. Hon var en stridslysten, vänsterminded, ateist och syndikalist. Hennes intresse för sexual- och samlevnadsformer väcktes under 1920-talet när hon tog del av det preventivförbud och abortförbud som fanns i Sverige på den tiden. 1933 startade hon RFSU, säkert välbehövligt då men som idag för en ytterst tveksam verksamhet och riktlinjer för hur skolan ska upplysa om sexualitet.
I programmet Kropp & själ berättar Gunilla Thorgren om sin bok där hon beskriver Ottar och hennes liv. Thorgren själv är en typisk reprensentant för 68-vänstern, hon var med i Grupp 8 (radikalfeminister) och är en typisk borgarbracka som tror hon är revolutionär. Grupp 8 var den lilla men högljudda organisation som krävde fri abort och "halva makten, hela lönen. Feministerna av idag är med andra ord bara en förlängning av de gamla. Fast idag har de avancerat till en förtryckande statsfeminism. Dessutom har de också bildat bas för hur sex framställs i Sverige av idag.
Någon gång i våras kom RFSU med sin nya sexualundervisningsfilm: den tecknade Sex på Kartan där en fjortonårig tjej förförs av en mörkhyad symbol för mångkulturens intåg i det mest intima. Så PK så man kräktes redan efter några minuter.
Läraren i filmen är en kille klädd i sunkiga jeans och tröja. Han umgås med ett flertal av "de förbjudna orden" och tycks njuta av varje ett. Här är några av de vanligast förekommande:
Fitta, kuk, knulla, hora, heteronorm, slicklapp, avsugning, fisting, flata. You get the idea. Att man skulle snacka på ungdomars språk. Att man skulle umgås avslappnat med dem för att avdramatisera dem och ge dem en legitim laddning.
Men har detta verkligen hänt? Går man förbi en skolgård i dag så är de här orden ännu mer förekommande. Det är orden som har blivit legitima, men det är även innehållet i dem som har blivit legitimt. Att kalla en tjej för hora för att hon är svensk är alltså numera något som systemet har godkänt.
Våldtäkterna fortsätter att öka (fast Jerzy fasthåller mantrat att det bara är anmälningsbenägenheten som har ökat). Men våldtäkt är ändå ofrivilligt sex och kan därför ändå inte tas som exempel för det jag ville sätta fingret på.
Förr i världen, fram till 70-talets början, var de monogama förhållandena normen. Det som numera kallas "heteronormen" var dominerande. Homosexualitet var inskrivet i Medicinsk Ordbok som en sjukdom och kunde bara existera i isolerade miljöer av likasinnade.
I heteronormen ingick också trohet och helst skulle man älska varandra "tills döden skiljer oss åt". Sex var inget man talade om och naturligtvis berättade man inte för barnen hur de hade kommit till.
Så det fanns många olyckliga äktenskap och det fanns många ungdomar som fick en chock när de började känna sexuella känslor.
Sex var så skamfullt att det skapade neuroser med underliga psykosomatiska symptom som läkarna visserligen anade vad det berodde på, men absolut inte kunde tala om. Onani ansågs göra folk blinda och sjuka, att det gav deformerade armar och ben eller helt enkelt fick dem att ruttna.
Det var naturligtvis en tid ingen kan längta tillbaka till. Succesivt ökade dock öppenheten och därmed minskade neuroserna. 60-talet gjorde entré vilket kom att bli sexualitetens frigörelse, i dubbel mening. Föräldrarna började försiktigt berätta för sina barn hur det hela gick till. Mycket var tack vare RFSU:s information och kamp för ett öppnare klimat och ett naturligt förhållande till sex.
Kondomerna hade gjort entré redan tidigare,, men var omgärdade med fniss, fniss och usch usch, men 1964 kom så P-pillret vilket gav kvinnan rätt att ha kontroll på om hon ville bli gravid eller inte. Resten är historia.
Dagens situation har vänt pendeln flera varv runt men för att stanna vid samma punkt som på 50-talet. Idag är det onormalt att inte vilja ha sex varje kväll, eller kanske en gång på morgonen också för att vara normal plus. Det finns rätt många sk öppna förhållanden där parterna springer och lägger sig till höger och vänster, för att sedan återkomma till kärestan på natten. Polyamorösa förhållanden går ännu längre: här har man inte bara ett förhållande utan flera samtidigt.
Fast det är klart, fortfarande är det normalaste att bara ha en partner; åt gången. Hälften av alla äktenskapen slutar i skillsmässor, familjer och barn splittras och underliga konstellationer bildas; plast och gummi eller vad? Vår oförmåga att ha stabila förhållanden verkar ha urholkats. I själva verket förväntas det nästan att man inte ska ha en partner hela livet.
Ungdomarna är så upplysta att det har skapat nya komplex. När de får höra att sex är en oundviklig drift och ska ingå i det vardagliga livet, helst så ofta så möjligt, undrar de vad det är för fel på dem när de kanske inte känner så. I skolan diskuterar tjejerna att man "måste" ha "klarat av" premiären så fort det bara går. Fast ändå går det inte att prata om. För när de muslimska killarna har bjudit på debuten så basunerar de ut det till kompisarna och de utser tjejen till "värsta horan".
Det verkar på något sätt som om det här med sex är mer komplicerat än någonsin. Tidigare var det skamfullt att överhuvud taget ha sex Idag är det skamfullt att inte ha sex så mycket som möjligt.
Men kanske det sorgligaste av allt det är: Var finns kärleken? När pratar man alls om kärlek? Om sex framhävs som det viktigaste och det naturligaste i livet, så blir det väldigt konstigt hur man ska förhålla sig till kärleken. Det kan t o m skapa ångest hos en tjej eller en kille att känna det ena men inte det andra.
Nej, att ha en "lagom dos" av både upplysning och attityd mot sex måste vara att föredra. Att gamla neuroser ska ersättas av nya har ju ingen utveckling skett på området.
Jag tror att om Elise Ottosen-Jensen skulle se vad hennes livsverk hade utvecklats till skulle hon snurra några varv i graven.
I programmet Kropp & själ berättar Gunilla Thorgren om sin bok där hon beskriver Ottar och hennes liv. Thorgren själv är en typisk reprensentant för 68-vänstern, hon var med i Grupp 8 (radikalfeminister) och är en typisk borgarbracka som tror hon är revolutionär. Grupp 8 var den lilla men högljudda organisation som krävde fri abort och "halva makten, hela lönen. Feministerna av idag är med andra ord bara en förlängning av de gamla. Fast idag har de avancerat till en förtryckande statsfeminism. Dessutom har de också bildat bas för hur sex framställs i Sverige av idag.
Någon gång i våras kom RFSU med sin nya sexualundervisningsfilm: den tecknade Sex på Kartan där en fjortonårig tjej förförs av en mörkhyad symbol för mångkulturens intåg i det mest intima. Så PK så man kräktes redan efter några minuter.
Läraren i filmen är en kille klädd i sunkiga jeans och tröja. Han umgås med ett flertal av "de förbjudna orden" och tycks njuta av varje ett. Här är några av de vanligast förekommande:
Fitta, kuk, knulla, hora, heteronorm, slicklapp, avsugning, fisting, flata. You get the idea. Att man skulle snacka på ungdomars språk. Att man skulle umgås avslappnat med dem för att avdramatisera dem och ge dem en legitim laddning.
Men har detta verkligen hänt? Går man förbi en skolgård i dag så är de här orden ännu mer förekommande. Det är orden som har blivit legitima, men det är även innehållet i dem som har blivit legitimt. Att kalla en tjej för hora för att hon är svensk är alltså numera något som systemet har godkänt.
Våldtäkterna fortsätter att öka (fast Jerzy fasthåller mantrat att det bara är anmälningsbenägenheten som har ökat). Men våldtäkt är ändå ofrivilligt sex och kan därför ändå inte tas som exempel för det jag ville sätta fingret på.
Förr i världen, fram till 70-talets början, var de monogama förhållandena normen. Det som numera kallas "heteronormen" var dominerande. Homosexualitet var inskrivet i Medicinsk Ordbok som en sjukdom och kunde bara existera i isolerade miljöer av likasinnade.
I heteronormen ingick också trohet och helst skulle man älska varandra "tills döden skiljer oss åt". Sex var inget man talade om och naturligtvis berättade man inte för barnen hur de hade kommit till.
Så det fanns många olyckliga äktenskap och det fanns många ungdomar som fick en chock när de började känna sexuella känslor.
Sex var så skamfullt att det skapade neuroser med underliga psykosomatiska symptom som läkarna visserligen anade vad det berodde på, men absolut inte kunde tala om. Onani ansågs göra folk blinda och sjuka, att det gav deformerade armar och ben eller helt enkelt fick dem att ruttna.
Det var naturligtvis en tid ingen kan längta tillbaka till. Succesivt ökade dock öppenheten och därmed minskade neuroserna. 60-talet gjorde entré vilket kom att bli sexualitetens frigörelse, i dubbel mening. Föräldrarna började försiktigt berätta för sina barn hur det hela gick till. Mycket var tack vare RFSU:s information och kamp för ett öppnare klimat och ett naturligt förhållande till sex.
Kondomerna hade gjort entré redan tidigare,, men var omgärdade med fniss, fniss och usch usch, men 1964 kom så P-pillret vilket gav kvinnan rätt att ha kontroll på om hon ville bli gravid eller inte. Resten är historia.
Dagens situation har vänt pendeln flera varv runt men för att stanna vid samma punkt som på 50-talet. Idag är det onormalt att inte vilja ha sex varje kväll, eller kanske en gång på morgonen också för att vara normal plus. Det finns rätt många sk öppna förhållanden där parterna springer och lägger sig till höger och vänster, för att sedan återkomma till kärestan på natten. Polyamorösa förhållanden går ännu längre: här har man inte bara ett förhållande utan flera samtidigt.
Fast det är klart, fortfarande är det normalaste att bara ha en partner; åt gången. Hälften av alla äktenskapen slutar i skillsmässor, familjer och barn splittras och underliga konstellationer bildas; plast och gummi eller vad? Vår oförmåga att ha stabila förhållanden verkar ha urholkats. I själva verket förväntas det nästan att man inte ska ha en partner hela livet.
Ungdomarna är så upplysta att det har skapat nya komplex. När de får höra att sex är en oundviklig drift och ska ingå i det vardagliga livet, helst så ofta så möjligt, undrar de vad det är för fel på dem när de kanske inte känner så. I skolan diskuterar tjejerna att man "måste" ha "klarat av" premiären så fort det bara går. Fast ändå går det inte att prata om. För när de muslimska killarna har bjudit på debuten så basunerar de ut det till kompisarna och de utser tjejen till "värsta horan".
Det verkar på något sätt som om det här med sex är mer komplicerat än någonsin. Tidigare var det skamfullt att överhuvud taget ha sex Idag är det skamfullt att inte ha sex så mycket som möjligt.
Men kanske det sorgligaste av allt det är: Var finns kärleken? När pratar man alls om kärlek? Om sex framhävs som det viktigaste och det naturligaste i livet, så blir det väldigt konstigt hur man ska förhålla sig till kärleken. Det kan t o m skapa ångest hos en tjej eller en kille att känna det ena men inte det andra.
Nej, att ha en "lagom dos" av både upplysning och attityd mot sex måste vara att föredra. Att gamla neuroser ska ersättas av nya har ju ingen utveckling skett på området.
Jag tror att om Elise Ottosen-Jensen skulle se vad hennes livsverk hade utvecklats till skulle hon snurra några varv i graven.
Kommentarer
Invandrarna skiter fullkomligt i RFSU och deras indoktrineringskampanjer och står fast vid sina tusenåriga traditioner. Svenska mödrar har inte en chans mot muhammedanernas 10-12-14 barn per moder. Multiplicera det med 4 mödrar per familj, (månggifte, 4 hustrur per muslimsk man), så ser man lätt att svenskar blir i minoritet i närtid. Fort går det och alliansen jobbar hårt för att snabba på processen. Adjö moder Svea, välkommen Swedistan verkar vara mantrat hos våra politiker.
Anders