Individen är Gud och Satan i en
Som en liten uppföljning till gårdagens inlägg tänkte bloggaren föra ner den kompexa frågan om gott och ont på individnivå.
Det finns en typ av ordspråk som är lite typiskt; men vilken människotyp är det egentligen det angriper?
Så här lyder det: "Om man inte är socialist när man är 20 så har man inget hjärta. Men om man fortfarande är socialist vid 40 så har man ingen hjärna". Läs mer
Ja, vilket är värst? Att inte ha ett hjärta eller att inte ha en hjärna? Om man bara är hjärttypen är man känslomässigt styrd och fattar beslut som är fullständigt ologiska och inte gynnar någon i slutändan. Om man bara är hjärntypen så är man analyserande och beräknande och tar bara hänsyn till vilket utfall ens handlande får.
Så vi människor befinner oss i ett ständigt krig mellan hjärta och hjärna. Det blir kompromisser som resulterar i "nja".
Så finns det ingen genuin godhet? Jo, det finns, fast det är väldigt sällsynt. Vi har alla ett ess i ärmen; uti fall...
Genuin ondska då? Tveksamt, även om man har god lust att utse både Hitler och Stalin till ondskans hantlangare.
Nej, vi har både ont och gott i oss, annars är vi inte människor. Ja, inget annat heller. Det är i själva verket den här spänningen som får världen att gå runt. Tyvärr skapar kombinationen även brott och krig.
För störst av allt är ändå egot.
"Mina intressen är viktigare än dina. Mina ambitioner är större än dina". Mina åsikter är bättre än dina. Och så värst av allt: "Mina känslor är finare än dina".
Egentligen är det människans ego som utgör vår onda sida. Genom att vi alltid ska hävda oss, jämföra och kämpa om makten, så är det den känslomässiga beräkningen och manipulationen som resulterar i ett själviskt och föraktfullt handlande.
Vissa egon är mer uppblåsta än andras, de flesta av oss har väl ganska normalfördelade egon. Det kniviga i frågan om egot, är att vi behöver det för vår överlevnad. Aggression är faktiskt den viktigaste beståndsdelen för att vi ska överleva och klara motgångar.
Just därför är ondska till största delen en kulturell institution, främst representerad i litteratur och film. Men i Sverige är ondska också kopplat till politiska åsikter, vilket får ses som lite udda här i världen. Kanske är det våra egon som har växt till en helt grotesk storlek.
Det heter ju att "kärleken söker inte sitt eget" (eller något sådant). Nej, kärleken är egots motsats. Det gör den också så skör, så känslig, så lätt att krossa till intet.
Men det är ändå vår kärlek som har förmågan att rädda livet på någon annan eller kanske många. Men kärleken måste vara äkta och inte "se till sitt eget". Allt för många gånger är kärleken kopplad till att få belöningar och en förväntan att få sina behov tillfredsställda.
Verklig kärlek är lika sällsynt som en orkidé i en grusgrop. Och den har liten chans att överleva. Tror vi. Då vet vi i sådana fall inte att Störst av allt är Kärleken.
Det finns en typ av ordspråk som är lite typiskt; men vilken människotyp är det egentligen det angriper?
Så här lyder det: "Om man inte är socialist när man är 20 så har man inget hjärta. Men om man fortfarande är socialist vid 40 så har man ingen hjärna". Läs mer
Ja, vilket är värst? Att inte ha ett hjärta eller att inte ha en hjärna? Om man bara är hjärttypen är man känslomässigt styrd och fattar beslut som är fullständigt ologiska och inte gynnar någon i slutändan. Om man bara är hjärntypen så är man analyserande och beräknande och tar bara hänsyn till vilket utfall ens handlande får.
Så vi människor befinner oss i ett ständigt krig mellan hjärta och hjärna. Det blir kompromisser som resulterar i "nja".
Så finns det ingen genuin godhet? Jo, det finns, fast det är väldigt sällsynt. Vi har alla ett ess i ärmen; uti fall...
Genuin ondska då? Tveksamt, även om man har god lust att utse både Hitler och Stalin till ondskans hantlangare.
Nej, vi har både ont och gott i oss, annars är vi inte människor. Ja, inget annat heller. Det är i själva verket den här spänningen som får världen att gå runt. Tyvärr skapar kombinationen även brott och krig.
För störst av allt är ändå egot.
"Mina intressen är viktigare än dina. Mina ambitioner är större än dina". Mina åsikter är bättre än dina. Och så värst av allt: "Mina känslor är finare än dina".
Egentligen är det människans ego som utgör vår onda sida. Genom att vi alltid ska hävda oss, jämföra och kämpa om makten, så är det den känslomässiga beräkningen och manipulationen som resulterar i ett själviskt och föraktfullt handlande.
Vissa egon är mer uppblåsta än andras, de flesta av oss har väl ganska normalfördelade egon. Det kniviga i frågan om egot, är att vi behöver det för vår överlevnad. Aggression är faktiskt den viktigaste beståndsdelen för att vi ska överleva och klara motgångar.
Just därför är ondska till största delen en kulturell institution, främst representerad i litteratur och film. Men i Sverige är ondska också kopplat till politiska åsikter, vilket får ses som lite udda här i världen. Kanske är det våra egon som har växt till en helt grotesk storlek.
Det heter ju att "kärleken söker inte sitt eget" (eller något sådant). Nej, kärleken är egots motsats. Det gör den också så skör, så känslig, så lätt att krossa till intet.
Men det är ändå vår kärlek som har förmågan att rädda livet på någon annan eller kanske många. Men kärleken måste vara äkta och inte "se till sitt eget". Allt för många gånger är kärleken kopplad till att få belöningar och en förväntan att få sina behov tillfredsställda.
Verklig kärlek är lika sällsynt som en orkidé i en grusgrop. Och den har liten chans att överleva. Tror vi. Då vet vi i sådana fall inte att Störst av allt är Kärleken.
Kommentarer