När livet har gått sönder

Jag ser dem ibland på stan. Människor som jag en gång känt, varit bekant med på håll eller bara vetat vilka de är.
De står där och skakar strax innan tio när Systemet ska öppna. Håret har blivit grått och är tovigt, kläderna gamla och smutsiga på vissa av dem.
Jag brukar hälsa, en del bara stirrar medan andra börjar ett hackigt samtal. Jag tänker: "Det skulle kunna vara jag".


Så är det de andra. De som kommer med nedböjt huvud och pratar med någon intensivt, någon som jag inte kan se. Jag minns dem som sociala och fnittriga, med rättså spacade idéer. Men de spacade idéerna växte någon gång i tiden ur sina socialt accepterade proportioner.

Visst, de kan alla vara jag. Festernas 70-tal utbyttes i ett mörkt 80-tal som inte riktigt lyfte förrän bra många år senare. Men det lyfte i alla fall. Fast för vissa gjorde det aldrig det. De blev kvar i en djup brunn med allt trängre sidor.

Det finns de jag hade en närmare relation till. De bara försvann en dag. När jag sedan träffar dem en solig sommardag har de allt de äger i stora väskor. Utan hem, utan fasta konturer, utan skyddsnät.
Jag säger: "Du kan få sova hemma hos mig" och säger mitt telefonnummer. Men de ringer aldrig.

Beatles, eller snarare Paul MacCartney, skrev Elenor Rigby. Den handlar lite grann om de här människorna. "All the lonely people, where do they all come from. Allt the lonely people, where do they all belong".

Ensamhet är inte en ensam företeelse. Det finns tiotusentals ensamma människor. Men de hörs aldrig. För ensamheten är tyst. Tyst och tärande.

Det finns de som jag bara har sett då och då och förundrats över att de vid 50 års ålder forfarande bor hemma hos mamma. När mamman så småningom dör, så dör de också.
Likadant är det med make och maka som har levt 50 år tillsammans. De växer ihop som siamesiska tvillingar med delade organ. Utan den andra kan de inte själva överleva.

Eller också är det de som går och ömsom muttrar, ömsom skriker på gatorna. Men ingen lyssnar på en ensam galning. Det är högst tillåtet att vända sig bort och totalt ignorera en sådan människa.
Man förstår inte att det kan bli dom själva som går där om ett antal år.

När livet går sönder har det utsatts för många smällar, några smällar för mycket. Ofta har det börjat tidigt i livet.

Det värsta för ett barn är att inte få vara sig själv. När det begärs av det att finnas till för någon annans skull, då förvrids också uppfattningen och upplevelsen av jaget. Och ett sådant jag blir väldigt ensamt.

Det här utslitna uttrycket som används av alla som tror sig veta något: "Viktigt för barnen att bli sedda", vad betyder det? Framför allt; vad betyder det efter att det har sagts 200.000 ggr?

De som vänder på huvudet när de möter den luggslitna invdividen som muttrar, brukar de också säga att "det är viktigt att bli sedd"?

Men även om de skulle öppna sina ögon för en gångs skull, så skulle det vara för sent.

Kommentarer

Anonym sa…
Du är bra du, min vän. Du ser. Och känner.
Fortsätt så, men tänk på dig själv ibland.
Inte bara på oss andra. Lev väl.

Anders

Populära inlägg i den här bloggen

Vad är människosyn?

SD inbjudna till värmen?

En våldtäkt av många