I PK-rymden kan alla höra dig skrika

I dessa dagar är det så viktigt att tycka rätt. Visserligen har det alltid varit viktigt att tycka rätt men fråga om det inte är ännu viktigare idag. För att tycka fel idag kan vara förenat med konsekvenser som är oöverblickbara. Människor som har fel uppfattningar enligt rådande dogmer riskerar förföljelse, misshandel, sparken från jobbet osv. 

Vii är många som har råkat ut för omgivningens dom och oförsonlighet. Men en fråga har alltid förbryllat mig: Hur känns det för en rättänkande att alltid tänka rätt? Och på vilket sätt påverkas vardagslivet av denna evigt hållna tand för tunga?

Hur är det att vara en Lena Sundström och en Gudrun Schyman? Hur känns det att vara en Gustav Fridolin eller en Jonas Sjöstedt?

När det gäller dessa så finns det många mötespunkter, Röda Torg och Kinesiska murar, Hitlertyskland och socialism, Gaza och Tel Aviv. Varför tycker de alla likadant? Och vad skulle hända om de skulle vända tungan åt fel håll?

Om Lena Sundström helt plötsligt får hjärnsläpp i direktsändning och säger att: "Ja, i de där förorterna är ju folk inte kloka och araberna är värst, tur att man inte bor där".
Och så Gudrun Schyman: "Kvinnor är för jävliga, dömande och intrigerande, jag hatar dom. Tacka vet jag män".

Hela packet är en samling borgarbrackor som har levt i en ständig skyddad verkstad som med tiden förvandlades till ett fängelse. De har blivit tvingade och polerade till det stått dem upp i halsen. Det finns då bara ett val: ett livslångt trots och hämnd på de priviligerade och välbeställda. Denna hämnd slänger man ut till ett påverkarbart och myndighetstroget folk som tar det till sig som sitt eget.

Men att ständigt befinna sig i anfallsposition sliter och gnager. Så frågan är naturligtvis: Tror de på det här själva? Tror Gudrun Schyman på en manlig konspiration som syftar till att hålla kvinnorna borta? Tror Lena Sundström på att svenskar är ett rasistiskt folk och att all kritik mot svensk invandringspolitik är tecken på att vi börjar förvandlas till nazister?

Det verkar vara något av en besatthet att dammsuga tidningar, Internet, bloggar, möten och kongresser för att hitta något som passar i deras verklighetsbild. Ja, det verkar helt enkelt inte normalt. I själva verket platsar deras besatthet in på OCD (= Obsessive Compulsive Disorder), d v s tvångssyndom.

Sverige verkar helt enkelt styras av en hög med tvångsneurotiker. Jakten på etikettsbrott hos befolkningen är onormal, vi svenskar är så underställda denna tvångsmässiga lieman att vi inte förstår hur kränkande det egentligen är.

Bloggaren har just läst två artiklar på Konsumentverkets sida. Den ena är skriven av den världsberömda i hela Sverige; Abd al Haqq, som berättar om islams uppfattning i en rad PK-ämnen. Konsumtionen är dåligt, tillväxt inte nödvändig, solidaritet är en lag oavsett vad det rör sig om, givmildhet ingår i islams ideologi och - muslimer är måttliga med konsumtion, istället är det lydnad under Allah som gäller.


Här blandar den gode Leffe till en snygg drink men som i själva verket smakar finkel. I sin iver över att framställa Islam som den idealiska ideologin enligt PK-lagarna, glömmer han verkligheten precis som Sundström, Schyman et al.


Muslimer är definitivt inga måttliga, asketiska miljötänkare. De kräver skinnsoffor och platt-tv, hällspis och rostfria kök - utan att betala för det. De äter mycket och hälften av dem är kraftigt överviktiga. Så Allah är inte så ädel som Leffe vill framställa det.


Peter Weiderud är ärkebiskop i Uppsala och har gjort sig känd för en del riktiga PK-uttalanden. Men hans uttalande om människan i relation till världens resurser är högst vettiga. Fast nu handlar det om kristendomen:
"Målet för en mogen kristen är att kunna leva i den här världen som den är, men ändå vara fri. Men innan man nått fram dit kan saker ibland stå i vägen och ta upp ens tid. Man vill göra så fint man kan till Guds ära. Samtidigt kan man svika det som Jesus stod för om man bara är intresserad av yttre saker. Men jag vill inte moralisera". 
Denna inställning är allt annat än PK. Att vara fri är ju att inte gå i någons ledband, att inte styras utan få göra så gott man kan bara det inte skadar någon. Den polerade versionen av islam som Leffe ger uttryck för känns däremot påklistrad och tillrättalagd för att passa in i Sundströmskans och Schymanska värld.

Så hur länge kan alla dessa hålla masken? Äggskallen har åldrats 15 år sedan han tog makten. Schyman är en bitter gammal bitch som aldrig har älskat någon eller blivit älskad. Och Sundströmskan har sitt koreanska arv som tynger ner hennes självkänsla.

Alla dessa skulle säkerligen kunna stå och skrika i en ödeskog. Det kanske de gör också. Men risken är ju förstås att någon ska höra dem.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK