Språkpolisen: Nya nyord

När en TV-serie går väldigt bra i landet i väst, så brukar man göra en s k spin-off. Någon eller några roller gör en snygg övergång till nästa serie genom att förekomma i början. Exempel på en serie som från början var en spin-off från 10655(?) Beverly Hills, blev på helt egen hand en lika stor succé. Serien hette Melrose Place och var både roligare, tuffare och mer utmanande, skruvad och nästan barnförbjuden, än  sin föregångare.

En svensk spin-off är Lilla Jönssonligan, typiskt ännu snällare en förlagan. Riktiga Jönssonligan var en typ av spin-off på en dansk serie; Olsen-banden.

Annars är ju svensk TV och radio reprismästare. Tyvärr gäller det också språket; Papegojspråket. Börjar en politiskt korrekt mästare använda ett uttryck så fortplantar det sig likt ett eko runt hela landet. Ekot plockas upp av landets alla papegojor och voilà, vi har fått en ny floskel.

När floskeln väl har etablerats blir den svår, nästan omöjlig att ifrågasätta. En sådan är det förklenande uttrycket papperslös. Att då påpeka att personen ifråga inte alls saknar papper utan befinner sig illegalt i Sverige, utmynnar i häftigt försvar för "mänskliga rättigheter" och "ingen är illegal". Man mår lätt illa.

Nyord är oftast ord som ska ersätta negativt laddade ord, eller åtminstone har blivit negativt laddade. Ett sådant ord är städerska. Först blev det lokalvårdare och numera försöker man inpränta det hysteriskt svulstiga hygientekniker.

Det som blir mycket oroande är när nyord skapas för att tysta kritiker. Varken homofobi eller islamofobi förekommer i diagnosbibeln DSM av den enkla anledningen att dessa tillstånd inte finns. Att använda sig av diagnosliknande etiketter på oliktänkande är ett av de sätt som diktatoriska regimer har använt sig av genom historien. Det har givit dem ett alibi för att stänga in dissidenter på hospital och fängelser och sedan kasta bort nyckeln.

Att leva i utanförskap är en individrelaterad term som främst fokuserar på avsaknaden av sociala, nära kontakter d v s ensamhet. Idag är utanförskap främst ett kollektivt begrepp som syftar på marginaliserade grupper. Det är givet att den som uttalar sig om utanförskap och marginaliserade grupper, själv lever i innanförskap. Att klassifiera och kategorisera är maktens redskap för att beskriva verkligheten, oftast med syftet att skapa en tankekedja i en viss riktning runt beskrivningen.  I Sverige har det drivits nästan till fulländning.

Om Ali inte får något jobb är det ett strukturellt problem. Alla har vi vår del i Alis arbetslöshet, våra tankar och handlingar är besudlade med rasism så om Ali börjar knarka eller blir medlem i ett kriminellt gäng så är det vår skuld. Utanförskapsområdena är också på vårt skuldkonto men vi tycks inte förstå att alla satsningar betalas av oss själva. Svenskarna är nog världens mest skattevilliga folk. Allt går att lösa med högre skatter.

Definitionen av samhälle är förvirrad. Man blandar ihop samhälle och stat vilket är typiskt för totalitära statsskick. När "samhället" ska agera menar man inte folket utan stat eller kommun.  När "samhället" betalar är det många svenskar som inte tycks förstå att det är de själva som ändå betalar i slutänden.

Ett relativt nytt nyord är EU-migrantar och är bara en omskrivning för det som Göran Persson sade redan på 90-talet: Social turism.  Tiggarna i våra stadskärnor blir allt fler och även landsbygden har nu blivit ett mål för dessa "EU-migranter". Detta begrepp är som alla andra i branschen, d v s en omskrivning för människor som innebär problem och/eller höga kostnader för "samhället". Begreppet är fullständigt felaktigt eftersom "migrant" betyder invandrare. Tiggarna kan inte beviljas asyl eftersom man kommer från ett EU-land. Och jobbar man inte har man bara rätt till turistvisa på 3 månader.

Ytterligare exempel på omskrivningar som aldrig tycks ha något definitivt slut är det som ursprungligen kallades utlänningar. Ordet blev obekvämt i slutet av 60-talet när Olof Palme tog vid och började prata om internationell solidaritet. Och "utlänningar"manifesterade inte denna ädla uppgradering och dessutom hade det blivit negativt laddat med "utlänningar" eftersom de begick fler brott än svenskar.

Så då förvandlades det hela till invandrare och helt plötsligt var vi invandrare allihop. Så ordet invandrare blev fullständigt meningslöst. Vi var alla svenskar; även de som kom hit sent i livet. Det löste man med att dela upp svenskarna med "en grupp som man kan definiera som svenskar" (Fredrik Reinfeldt) och nysvenskar. Hela världen bestod av presumtiva svenskar, en uppfattning som är extremt nationalistisk. Ungefär samtidigt kom Moderaternas kampanj "Arbete ger frihet". Denna drog hastigt tillbaka då någon påpekade att denna devis fanns ovanför ingången till Auschwizt. "Arbeit macht er frei". 

Men nysvenskar var inte heller något som Alliansen var nöjda med. Det skulle bli ännu tydligare att de som kommer hit verkligen är svenskar så fort de träder över gränsen så därför förtydligades det hela till nyanlända svenskar. Numera har detta kortats ner till enbart nyanlända., underförstått att dessa är svenskar.

Men allt det jag har skrivit ovan bleknar vid jämförelsen med det allra nyaste nyordet: Återvändande (svenskar), alternativt återvändare. De som avses är de radikaliserade, företrädesvis unga muslimska män, som åker ner till mellanöstern för att slakta människor tillsammans med IS; den kanske allra dödligaste arméen som världen har sett. IS representerar ondskan i all sin prakt; man halshugger människor och sätter upp huvudena på pålar efter det att de har spelat fotboll med dem. Man massvåldtar kvinnor, förstör det historiska och kulturella världsarvet och utvidgar sitt kalifat dag efter dag.

Men när de kommer tillbaka så är de återvändande från strider och får en fullständig renovering och vila upp sig så att man kan åka ner igen och fortsätta dödandet. Skulle man bestämma sig för att stanna i Sverige får man "hjälp" i form av terapisamtal, bidrag, jobb och lägenhet. Man blir svårt illamående.

Men vad händer med återvändande offer för IS? De kvinnor som har blivit våldtagna, misshandlade nästan till döds, eller bundna och torterade intill oigenkännlighet; var finns de? Återvänder de i svarta plastpåsar och begravs i ingenmansgravar? Vad har hänt med de kristna missionärerna från Sverige när de har mött dödspatrullerna från IS? Hur mycket blod har strömmat från de "otrognas" kroppar under tiden som Stockholms stadsfullmäktige har hafsat fram till sitt niosidiga PM om "strategier mot våldsbejakande extremism" där mördarna premieras för sitt återvändande efter fullbordat värv.

"Ge återvändarna en chans" skriver Peter Wolodarski i DN. På sin egen fråga om det rätta i att erbjuda IS-krigarna psykoterapi, jobb och bostad, svarar han:

"Motfrågan är nu som då: Vad är alternativet? Att spärra in personer som inte är dömda för brott? Att lämna återvändarna åt sitt öde och hoppas på att de som i ett trollslag slutar vara en fara för samhället?"

Just det. Man ska inte lämna dem åt sitt öde och hoppas att de ska förändras. Man ska kasta dem i fängelset med huvudet före och de ska ALDRIG komma ut mer. Att klubba igenom ett beslut om att kriminalisera terrorresor borde inte ta några trettio år. Dessa barbarer har med sina resor tydligt visat att man saknar respekt för människors liv och inte tvekar att döda.

Och till de fega uslingarna med sin begränsade tankeförmåga: bli inte förvånade den dag du möts av en brandbomb när du öppnar ytterdörren på villan i Äppelviken.