Danmarks justitieminister är rädd för Sverigea

Det kommer inte som en överraskning precis. Våra grannländer har börjat betrakta Sverige som en säkerhetsrisk.

Och varför? Så här säger Danmarks justitieminister Karen Hakkerup:

 "Jag tror att jag måste vara försiktig med vad jag som minister i en dansk regering säger om Sveriges invandringspolitik, men jag skulle ändå vilja säga att regeringen aldrig kommer att tillåta något liknande att hända här hemma, eftersom jag inte tror att ett land av vår storlek kommer att kunna integrera så många människor."

Och:

" Alla de syrier som kommer till Sverige som flyktingar blir svenska medborgare inom några få år. Och med de avtal vi har här i Norden finns det inget som hindrar att de flyttar direkt och bosätter sig i Danmark, om de vill – utan att behöva danskt uppehållstillstånd – och på så sätt få kontantförmåner från dag ett. Det är en stor fara."



Nyheten togs upp helt kort i SVT i morse. Men här går det att läsa om vilka åsikter som florerar i vårt grannland Danmark. Dessa har som bekant en betydligt nyktrare syn på på migration.

Sveriges ofantliga flyktinginnvandring beskrivs i termer av nationellt självmord av såväl danska politiker som journalister.

Hakkerup funderar t o m på att gå till den svenska regeringen och prata om saken. Då börjar man haja att Danmark ser Sverige som ett hot mot den egna befolkningens sammanhållning och välvilja.

Och här i vårt eget land? Här är ingen debatt möjlig eftersom en åsiktshegemoni helt har kidnappat frågan och skapat sig ett totalt tolkningsföreträde.

Det finns emellertid en tydlig trend bland svenskarna som kan vara ett tecken på en individualisering och markör för självständighet gentemot makteliten. Nämligen utfasandet av -sonnamnen. Andersson, Johansson och Karlsson är helt enkelt skrotade till förmån för diverse fantasieggande kombinationer i ett förled och ett bakled.

T ex så har Andersson blivit utbytt till t ex Angerro Johansson till Jägarfeldt och Karlsson till Kärvestedt.

Vad har nu detta med invandringspolitiken att göra? Det kan man verkligen fråga sig.

Bloggaren tror att det har att göra med att ökat behov av särskiljande och individualism kom på 80-talet när invandringen från utomeuropeiska länder satte fart. Då var det stora volymer av iranier. De har berikat Sverige på många sätt genom att de hade utbildningar med sig i bagaget.

Sämre var det med irakierna och syrierna som också kom. De hamnade i miljonprogrammet som sedan kom att kallas utanförskapsområden.

Danmark hade en likartad utveckling. Men till skillnad från Sverige slog man till bromsarna. När något uppenbarligen inte fungerar så måste man fundera i andra banor. Förutom ett försök av sossarna 1989 att sätta ett tak för invandringen så skruvade regeringen Bildt, läs Bengt Westerberg, upp kranarna. De forsar i en stadigt ökande mängd in till Sverige trots att nu även politiker erkänner att kalaset kostar pengar.

Egentligen började det hela med Lasermannen som prickade invandrare i början på 90-talet. Det var i samband med detta som Birgit Friggebo ensam ville sjunga "We shall over come" i Rinkeby.

Den gamla skammen från samarbetet med Nazi-Tyskland och med jämna nedslag av våld mot invandrare i modern tid, så tror man att genom att vara en "humanitär stormakt" ska skammen tvättas bort. Även mordet på Olof Palme spelar roll och det suspekta mordet på utrikesminister Anna Lindh reser många frågor. Och skam. Världens säkraste och jämlika land har skolat såväl politikermördare som invandrarhatare. Det passar inte in i bilden.

När det politiska och kulturella etablissemanget löser denna konflikt via relativisering av både kulturer och ursprungliga värden, så uppstår en typ av ökenlandskap där helt plötsligt alla är vilsna. Vi får en fragmentalisering av samhället. Denna situation skapar stora avstånd mellan människorna och behovet av en fast identitet blir viktigare än någonsin.

Vi nöjer oss inte längre med floskler som "allas lika värde". I själva verket vill vi mer än någonsin skapa oss ett privat, unikt värde. Så varför inte ett namnbyte? Med ett namn som Kärvestedt kan vi vara säkra på att ingen annan bär detta.

Den fragmentalisering som har växt fram beror till mycket stor del av invandringen från utomeuropeiska länder. Där dessa bor finns ett helt annat samhällssystem än det svenska.

Problematiseringen av "vad är det att vara svensk" driver hela tiden bort oss ifrån varandra. Alla vet "vad det är att vara svensk", men att öppet deklarera detta har blivit tabu.

De danska kritikerna av den svenska flyktingpolitiken speglas kanske bäst i kommunpolitikern Rasmus Jarlov uttalande på sin blogg:

"Om svenskarna anser att hänsyn till flyktingarna ska stå över hänsyn till deras eget land, så är det helt okej. Om de så gärna vill upphöra att vara ett starkt land som kan göra en positiv skillnad i världen för att de föredrar att förstöra sitt samhälle med en självdestruktiv flyktingpolitik, så kan ingen hindra dem från det. "